Fru talman! Stefan Attefall har ställt fyra frågor till
mig angående samspelet mellan den ekonomiska
politiken och miljöpolitiken. Jag kommer att
besvara dessa frågor kortfattat. En utförligare
belysning av dessa frågor görs i finansplanens
miljöbilaga ''uthållig utveckling''.
Finansplanens strategi för en snabb återgång till full
sysselsättning bygger på en snabb ekonomisk
tillväxt de närmaste åren. Ekonomisk tillväxt är
emellertid inte detsamma som ökad välfärd.
Välfärden omfattar även andra dimensioner, t.ex.
miljön. Syftet med miljöbilagan är att visa hur den
snabba ekonomiska tillväxt som är nödvändig för
att öka sysselsättningen kan göras förenlig med en
miljömässigt hållbar utveckling som innebär att
miljöskulden inte ökar. Detta förutsätter bl.a.
användning av miljöskatter.
Stefan Attefalls första fråga gäller vilka åtgärder
jag som finansminister är beredd att vidta för att
ekonomisk utveckling skall debatteras och mätas,
inte enbart utifrån BNP-måttet, utan också ur
miljö- och naturresurssynpunkt.
Som svar på den frågan vill jag påpeka att det redan
pågår ett arbete som syftar till att integrera
miljöoch naturresursaspekterna i de traditionella
måtten på ekonomisk utveckling.
På förslag av Miljöräkenskapsutredningen (SOU
1991:37) har regeringen lagt ut tre uppdrag som
skall leda fram till en bättre belysning av
kopplingarna mellan ekonomi och miljö.
Naturvårdsverket arbetar med att ta fram ett
system av s.k. miljöindex, som skall ge en samlad
bild av tillståndet i några svenska ekosystem.
Statistiska centralbyrån arbetar med att ta fram
fysiska miljöräkenskaper, som skall beskriva flödet
av olika miljöförstörande substanser i ekonomin.
Slutligen har Konjunkturinstitutet fått i uppdrag att
utarbeta monetära miljöräkenskaper, som skall
visa miljöförstöringens kostnader.
Det är min uppfattning att resultaten av dessa
uppdrag kommer att avsevärt förbättra våra
möjligheter att se kopplingarna mellan den
ekonomiska utvecklingen och miljö- och
naturresursproblemen, och därmed även förbättra
förutsättningarna för en miljömässigt uthållig
ekonomisk utveckling.
I en internationell jämförelse ligger Sverige väl
framme på dessa områden. Det måste dock
framhållas att det i många avseenden handlar om
grundläggande vetenskaplig kunskapsuppbyggnad.
Vägen till ett färdigt system för löpande
redovisning av även ett begränsat urval av
miljökostnader torde därför vara ganska lång.
Ett begrepp som vunnit snabbt insteg i den svenska
debatten under det senaste året är miljöskulden.
Begreppet lanserades i en rapport från
Miljövårdsberedningen. Det har även framförts
önskemål, bl.a. från Ekonomikommissionen, om
en regelmässig redovisning av miljöskuldens
storlek.
Jag vill dock i detta sammanhang passa på att
understryka att miljöskuldsberäkningarna är
behäftade med minst lika stora problem som
upprättandet av monetära miljöräkenskaper. Det
framstår därför som orealistiskt att Sverige under
de närmaste åren skulle kunna redovisa
regelbundna, officiella beräkningar av
miljöskuldens storlek. Enligt min uppfattning bör
intresset istället i första hand riktas mot
Konjunkturinstitutets arbete med att ta fram
räkenskaper som visar de löpande kostnaderna för
miljöoch naturresursförstöringen.
Det bör också understrykas i sammanhanget att
miljöräkenskaperna inte kommer att ersätta de
traditionella nationalräkenskaperna. Avsikten är i
första hand att komplettera nationalräkenskaperna
med s.k. satelliträkenskaper som innehåller en
redovisning av miljöförstöringens kostnader.
Stefan Attefalls övriga tre frågor handlar om vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att de priser som
möter ekonomins aktörer bättre skall avspegla den
verkliga kostnaden för det vi konsumerar och
producerar, inkl. miljökostnaden.
Jag vill böra med att framhålla att regeringen inom
kort avser att tillsätta en parlamentarisk utredning
som skall utreda förutsättningarna för att belysa
problemen med en ytterligare miljöanpassning av
skattesystemet.
Utan att föregripa slutsatserna från denna
utredning vill jag framhålla några olika typer av
åtgärder vilka kan bidra till att införliva
miljökostnaderna i prissystemet, utan att detta
leder till en höjning av det samlade skattetrycket.
--En möjlig åtgärd att differentiera skattesatserna
efter graden av miljöpåverkan, inom ramen för ett
oförändrat totalt skatteuttag.
--En åtgärd som prövats med framgång är att skapa
avgiftssystem som innebär att de inbetalda medlen
återförs till de betalningsskyldiga. Avgiften på
utsläpp av kväveoxid från
förbränningsanläggningar är ett exempel på ett
sådant system. Avgiftsinkomsterna återbetalas till
de avgiftspliktiga i förhållande till mängden
nyttiggjord energi.
--Till de mindre beprövade ekonomiska styrmedlen
hör system med s.k. överlåtbara utsläppsrätter,
vilka inte behöver inbegripa något skatte- eller
avgiftsuttag över huvud taget.
--En möjlighet som diskuteras allt oftare är att
genomföra en s.k. skatteväxling, där beskattningen
av miljöförstörande verksamhet ökas väsentligt för
att ge utrymme åt en sänkning av andra skatter,
t.ex. på arbete, för att på så sätt förbättra
förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning.
Samtliga dessa möjligheter bör övervägas.
Jag vill i detta sammanhang även nämna
beskattningen av förmånsvärdet av tjänstebilar.
Genom den schabloniserade utformningen är
marginalkostnaden för privat körning med
tjänstebil i många fall mycket liten. En naturlig
utgångspunkt är istället att förmånen i princip skall
värderas till ett belopp som motsvarar de kostnader
den skatteskyldige skulle ha haft om han själv
svarat för dem. Beredningen av dessa frågor pågår
i regeringskansliet så att ett förslag skall kunna
träda i kraft den 1 januari 1995. Syftet är att uppnå
en mer korrekt beskattning och positiva
miljöeffekter inom ramen för oförändrad nivå på
beskattningen av tjänstebilar och ett enkelt och
obyråkratiskt system.
Jag vill här särskilt kommentera överlåtbara
utsläppsrätter och skatteväxling.
Möjligheten att använda utsläppsrätter har utretts
av Naturvårdsverket. Utredningen pekade på
behovet av ytterligare belysning av ett antal frågor.
Det är min uppfattning att utvecklingsarbetet bör
fortsätta med sikte på att introducera ett
försökssystem med utsläppsrätter så snart som
möjligt. Det är också viktigt att skapa system som
öppnar möjligheter för handel med utsläppsrätter
mellan länder, inom ramen för internationella
miljökonventioner.
När det gäller frågan om skatteväxling så kommer
denna att behandlas av den utredning som jag nyss
nämnde. Det förtjänar dock att framhållas redan
nu att en skatteväxling är förknippad med vissa
målkonflikter.
För att undvika att skatteinkomsterna minskar
drastiskt till följd av en skatteväxling är det
nödvändigt att hitta en miljörelaterad skattebas
som är relativt stabil. En stabil skattebas är
emellertid liktydig med en svag miljöstyrande
effekt. En skatteväxling kan dock innebära en
samhällsekonomisk förbättring även om utsläppen
inte minskar, om skatten motsvarar den
samhällsekonomiska kostnaden för utsläppen.
Slutsatsen är att det är svårt att på samma gång
uppnå en förbättrad miljö och samtidigt säkerställa
den finansiering som krävs för att kunna sänka
skatten på arbete.
Förutsättningarna för skatteväxling förbättras om
även andra länder ökar sina miljöskatter. Det är
därför glädjande att EU i sin vitbok om tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning framställer
skatteväxling som en ny intressant möjlighet för att
förbättra miljön och minska arbetslösheten i
Europa.
Om Sverige blir medlem i EU kommer vi i ökad
utsträckning att kunna påverka även andra länder
att införa miljöskatter vilket skulle gagna även den
svenska miljön. Över huvud taget är ett ökat
internationellt samarbete en förutsättning för att
Sverige skall kunna klara dagens och framtidens
miljöproblem.