Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkande AU13,
Frågor om ledighet och anställningsformer
.
Folkpartiet anser att den svenska modellen, där svenska kollektivavtal verkar tillsammans med lagregler, fungerar bra och bör värnas. Vår utgångspunkt är att det är arbetsmarknadens parter som bör komma överens om eventuella arbetstidsförkortningar.
Det är ju så att önskemål om inflytande över arbetstidens förlängning och förläggning ska kunna tillgodoses genom att det hanteras av arbetsmarknadens parter. Vår utgångspunkt i den här riksdagen är ju att riksdagen inte bör lagstifta om frågor som kan lösas på ett bättre sätt i förhandlingar mellan parterna, mellan arbetsgivare och fackföreningar.
Det finns också skäl som talar emot en generell lagstiftning på området. Ett skäl är att kollektivavtalssystemets trovärdighet skulle kunna undergrävas vid en lagstiftning om kortare arbetstid. Ett annat skäl är att en sådan lagstiftning skulle kunna drabba tillväxten. Faktum är ju att det inom till exempel handeln finns ett stort behov av att deltidsanställa för att kunna anpassa bemanningen efter kundströmmarna.
En risk på handelns område med en generell lagstiftning är att butiker behåller samma lönekostnad utslagen på färre anställda, med risk för sämre service med längre kassaköer under kundtopparna. Eller också ökar man antalet heltidsanställda, vilket ger en högre lönekostnad. Det kan då leda till en sämre konkurrensförmåga och risk för utslagna butiker, med förlorade jobb som följd.
Det här är åsikter som tidigare har framförts av företagare inom handelssektorn själva.
I det här sammanhanget kan jag också nämna det som brukar kallas korttidsarbete och som tillämpades bland annat under den senaste lågkonjunkturen, herr talman. Det innebär att staten subventionerar avtal mellan arbetsmarknadens parter om att arbetstagarna tillfälligt går ned i arbetstid och lön i företag som möter en vikande efterfrågan. På så sätt minskar företagets kostnader temporärt utan personaluppsägningar, och det blir lättare för företaget att övervintra en lågkonjunktur.
Flera europeiska länder har ett system för korttidsarbete. Erfarenheterna från de systemen är blandade. Erfarenheterna från Tyskland är goda, och bland annat OECD bedömer att det tyska systemet har bidragit till att hålla arbetslösheten nere under krisen. I andra länder har system för korttidsarbete inte fungerat lika väl. Folkpartiet välkomnar därför att det har tillsatts en utredning i Regeringskansliet med uppdrag att överväga för- och nackdelar med ett system för korttidsarbete och ge förslag på hur ett sådant system skulle kunna utformas i Sverige.
Herr talman! Vi kan konstatera att Sverige har en arbetsmarknad där förutsättningarna är olika för kvinnor och män. Samtidigt är förutsättningarna för både kvinnors och mäns deltagande relativt goda. Det gäller oavsett familjesituation, utbildningsnivå eller ekonomisk situation. Vid en internationell jämförelse utgörs också en stor andel av arbetskraften i Sverige av kvinnor.
Det finns dock, som har påtalats här i talarstolen i dag under debatten, fortfarande brister i jämställdhet när det gäller till exempel kvinnors och mäns möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, att stanna kvar och att utvecklas i arbetslivet och att kunna kombinera arbete och familjeliv.
Kvinnor har en sysselsättningsgrad som är lägre än mäns. Kvinnor arbetar deltid i betydligt större omfattning än män, både frivilligt och ofrivilligt, och delvis i andra sektorer än män. Kvinnor är också deltidsarbetslösa i högre grad än män. Så länge kvinnor förvärvsarbetar i mindre utsträckning än män kommer de att ha lägre lön, sämre karriärmöjligheter och lägre pension.
Genom att öka möjligheten för kvinnor och män att förvärvsarbeta främjas jämställdheten. Alla som vill och kan ska kunna få ett arbete. Ambitionen ska också vara att det ska vara möjligt att arbeta i den omfattning man själv önskar. Därför anser vi i Folkpartiet att det är positivt att regeringen i november 2011 tillsatte en delegation för jämställdhet i arbetslivet med uppdrag att bland annat stimulera en debatt om hur jämställdhet i arbetslivet kan främjas och lämna förslag på insatser som kan gynna jämställdhet i arbetslivet. Här ingår också uppdraget att beröra frågan om deltidsarbete.
Folkpartiet välkomnar också regeringens politik som gör det mer attraktivt för arbetsgivare att anställa. Regeringen har genomfört en mängd åtgärder för att fler människor ska få ett arbete och för att fler av dem som vill jobba heltid också ska få möjlighet att göra det. Två viktiga åtgärder är införandet av nystartsjobb och halveringen av arbetsgivaravgiften för ungdomar.
Jobbskatteavdragen gör det också mer lönsamt för kvinnor och män att arbeta. Eftersom kvinnor i större utsträckning än män är låg- och medelinkomsttagare, bland annat beroende på att de ofta arbetar just deltid, kan jobbskatteavdragen komma att få en större relativ betydelse för kvinnor än för män och bidra till ökade ekonomiska drivkrafter för kvinnor att gå från deltids- till heltidsarbete.
De deltidsarbetslösas incitament i kombination med att det faktiskt är kostsamt för företag att byta ut personal med jämna mellanrum bör också leda till att företag i högre grad än tidigare kommer att vilja erbjuda heltidsanställning i stället för att anställa nya personer på deltid. Det är kostsamt att lära upp personer med handledning och instruktioner. En erfaren person utför förstås sitt arbete på ett effektivare sätt efter en tid i yrket.
Det är också så att ofrivillig deltid huvudsakligen drabbar kvinnor, ofta kvinnor som är verksamma i den offentliga sektorn. Det är därför angeläget att fler arbetsgivare inom exempelvis vård och omsorg erbjuder bra villkor och fler heltidsanställningar. Alla som vill och kan tycker jag måste få möjlighet att jobba mer. Vi i Folkpartiet kan dock inte stödja kravet på lagstiftning på detta område, utan vill alltjämt betona den svenska modellen och arbetsmarknadens parters ansvar för denna fråga. Det är ju ute på arbetsplatserna kunskapen och kompetensen finns när det gäller hur man på bästa sätt förlägger arbetstiden. Det är där den bästa kunskapen finns om hur man kan göra en eventuell arbetstidsförkortning. Det är väldigt svårt att generellt lagstifta om sådana frågor av flera olika skäl, anser vi i Folkpartiet.
Herr talman! Det har varit dyrt för privatpersoner i Sverige att anlita tjänsteföretag. Det beror på att mellan 60 och 70 procent av kostnaderna för en tjänst i Sverige är skatter och sociala avgifter. Därför har problemet med svartjobb när det gäller tjänster som utförs i hemmet tidigare varit ett stort problem. Det finns förstås kvar i dag, men efter att alliansregeringen införde det så kallade HUS-avdraget - alltså en hopslagning av ROT- och RUT-avdragen - har det skett förbättringar. Det här avdraget, som innebär att en privatperson kan dra av 50 procent av arbetskostnaden upp till 50 000 kronor per år på hushållstjänster och bygg- och renoveringstjänster som utförs i hemmet, har gett en effekt som innebär att ett hushåll med två vuxna kan få ett maximalt avdrag på 100 000 kronor per år.
Detta avdrag beräknas ha skapat tiotusentals nya vita jobb, främst till personer som tidigare hade svårt att komma in på arbetsmarknaden. Skattereduktionen har gjort svarta jobb vita. De som arbetar i denna sektor har därmed fått avtalsenliga löner, pensionspoäng och försäkringar. Det har också varit bra genom att det har gett möjlighet till heltidsjobb, bland annat för många kvinnor som jobbar inom denna del av arbetsmarknaden. Det har också öppnat upp för bland annat många kvinnor att starta nya företag och bli företagare, vilket också är en ambition vi har i Sverige, att fler kvinnor ska vilja bli företagare. Vi har haft en överrepresentation av män inom företagarsektorn.
Jag vill slå fast, herr talman, att tillsvidareanställning ska fortsätta att vara huvudregeln i LAS och utgöra grunden på arbetsmarknaden. Vi vill ju föra Sverige mot full sysselsättning för att därigenom minska utanförskapet. En nyckel i det arbetet är att underlätta nya anställningar för grupper som har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden - det gäller bland annat unga och utrikes födda - och att skapa möjligheter för dem att stanna kvar i arbete.
Här kommer vi in på de tidsbegränsade anställningarna, som ändå inom många branscher kan vara en språngbräda till en tillsvidareanställning. Erfarenheten har visat att sannolikheten för en arbetslös att få en tidsbegränsad anställning är större än att få en fast anställning som ett första jobb. Folkpartiet tycker därför att det är bra att regeringen har förenklat för arbetsgivare att tillämpa tidsbegränsade anställningar, eftersom det underlättar för till exempel unga att få ett jobb. Vi är också nöjda med att frågan om lärlingsprovanställning som vänder sig till ungdomar upp till 23 år utreds, med syftet att skapa en modell för sådana anställningar för att ytterligare underlätta möjligheten att få ett första jobb och få in en fot på arbetsmarknaden.
För arbetsgivare ger tidsbegränsade anställningar en större möjlighet att anpassa verksamheten till konjunkturläget. Det kan för en arbetsgivare också vara en fördel att använda tidsbegränsade anställningar för att bedöma en persons lämplighet för arbetet. Denna möjlighet leder också till att fler arbetsgivare, inte minst småföretagare, vågar ta steget och anställa.
Jag vill också betona att det är viktigt att de anställningsformer som finns används på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Om detta är vi eniga i denna riksdag. Frågan bör bevakas så att människor inte fastnar i tidsbegränsade anställningar under långa perioder. Det är därför bra att det nu inom Regeringskansliet arbetas med att utforma förslag till en ändring i LAS med avsikten att förtydliga att visstidsanställningar inte får kombineras på ett sätt som utgör missbruk. Arbetsmarknadens parter har också ett stort ansvar på området för att förhindra att det blir många och långa tidsbegränsade anställningar och se till att huvudregeln om tillsvidareanställning upprätthålls.
Herr talman! Till sist kan jag, vilket är viktigt, konstatera att andelen anställda med tidsbegränsade anställningar är betydligt mindre bland personer som är i åldern 25-54 år än bland de yngre. Det är ändå ett tecken på att förutsättningarna för att få en tillsvidareanställning är relativt goda för dem som är inne på arbetsmarknaden.
I detta anförande instämde Gustav Nilsson (M).