Herr talman! Tack, Annika Lillemets, för ditt anförande! Jag har bara ett par funderingar.
Du talar om klyftorna i Sverige, men när vi tittar på de ekonomiska undersökningar som görs kan vi se att alla som har jobb har fått det bättre ekonomiskt. Däremot har de som har tjänat mest fått det ännu lite bättre, om jag säger så. Men alla som har jobb har fått det bättre. Det är viktigt att ha med sig det, tycker jag.
Den stora skillnaden och klyftan är ju - det är ett faktum - mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb.
Jag har lyssnat på Annika Lillemets anförande. Det lät som att du inte tyckte att det här med lönearbete var så viktigt. Du pratade om att hålla människor sysselsatta som små barn. Det kändes märkligt för mig, för jag har haft en känsla av att vi är eniga i riksdagen om att inte minst försöka lösa problemen med den höga ungdomsarbetslösheten och om att det är en positiv sak för ungdomar att komma in i arbete. Man hamnar i ett socialt sammanhang. Man blir bekräftad. Självförtroendet stärks ofta när man har fått sitt första jobb. Man får möjlighet att ta banklån. Man kan få sin första lägenhet. Man kan starta sitt vuxenliv.
Jag vill bara ha några kommentarer kring detta. Hur ser Annika Lillemets på våra ansträngningar här i riksdagen och ute i samhället för att ge dem som i dag står utanför arbete möjligheter att få ett jobb? Är det viktigt, eller är det av mindre vikt, enligt Annika Lillemets?