Herr talman! Jag vill inleda med att jag - och jag inte vet om jag är speciellt receptiv - uppfattade Gunnar Axéns mjuka anslag i inledningen som respekt för de människor som är drabbade. Det är viktigt att poängtera detta: Man ska visa respekt för dem vi pratar om innan man ger sig ut och talar om dogmatik, utkastning, stupstockar och snabba puckar. Man bör nog lära sig hur man uttrycker sig i denna kammare. Det är mitt goda råd.
Den nya rehabiliteringskedjan är god grund för att reformera ett tidigare system som bevisligen lämnade enskilda i ett utanförskap med långa, ofta obegränsade, ersättningsberoenden. Allteftersom tiden gick minskade möjligheterna till återgång till arbete. Som någon uttryckte det: Systemet blev en parkeringsplats. Det var och är ett inhumant system som lämnade och lämnar människor åt sitt öde. Det är inget system vi kristdemokrater vill stödja eller låta fortgå. Jag vill påminna om att det i slutet av 2006 fanns 200 000 privata sjukförsäkringar. Jag är rädd att det skulle ha funnits många fler om vi hade låtit det vara på det viset.
Varje människa har en självklar rätt till egenförsörjning. Därför ska även socialförsäkringssystemet syfta till att stödja och hjälpa människor tillbaka till arbete efter individens egen förmåga. Insatser måste sättas in i tid vad gäller både vård och rehabilitering.
I mina anföranden om sjukförsäkringen kommer jag ständigt tillbaka till vikten av tidiga vårdinsatser, vilket ofta är en avgörande faktor för möjligheterna att återvända till ett arbete. Det måste inte alltid vara det arbete man har, utan tvärtom kan ett nytt arbete på en annan arbetsplats vara nödvändigt. Att så är fallet styrks av det faktum att det ofta är kvinnor i offentlig sektor som faller in i långa sjukskrivningar. Jag skulle tro att Solveig Zander kan stödja mig på den punkten.
Herr talman! När lagstiftaren skapar ett regelverk utgör detta en grund för myndigheters verksamhet. Det är alltid så att lagstiftningen kommer att prövas i enskilda fall och avgöranden. Det utvecklas vad som kallas en praxis. Efter en viss tid brukar en utvärdering göras för att se hur lagstiftningen fungerar och om det finns skäl till justeringar. Detta brukar göras efter några år.
Lagstiftaren kan dock inte förhålla sig passiv om det upptäcks att någon del i lagen får ett helt annat utfall och drabbar enskilda på ett orimligt sätt. Lagstiftaren har då en moralisk skyldighet att utan fördröjning ingripa för att åtgärda problemet. Detta betänkande är ett exempel på just det. Tolkningar av lagen följer inte det som lagstiftaren avsett. I ett sådant läge duger det inte att låta enskilda komma i kläm, utan man måste som lagstiftare prestigelöst gripa in oavsett antalet personer som drabbas.
Som vi har hört tidigare är det i Laholms kommun, som har 23 000 invånare, 16 personer som drabbats. Det är 0,7 promille. Jag vet inte om Laholm är jättebra. Jag har varit med och instiftat Socsamförsöken, om det nu har någon betydelse. Men jag vet vikten av detta, och jag vill också berömma Försäkringskassan i Laholm som tillsammans med Arbetsförmedlingen har gjort ett gott arbete.
Tvärtemot vad som hävdas visar det på styrka om en riksdagsmajoritet är beredd och utan fördröjning justerar en lag när det blir uppenbart att den inte fått avsedd verkan. Jag kan räkna upp ett antal exempel på hur tidigare regeringar med andra konstellationer envist har vägrat att ändra lagar och regler som drabbade enskilda på ett mycket allvarligt sätt. Inom socialförsäkringsområdet kan jag erinra kammaren om de oönskade förtidspensioneringarna, de apatiska flyktingbarnen och - även om det råkar vara inom skatteutskottets område - pensionärer som drabbas av orimliga fastighetsskatter. De kanske måste gå från den gård och grund de har ärvt av sina föräldrar.
Det är övermaga att kritisera en regering och en riksdagsmajoritet för att de griper in och omgående undanröjer en situation där enskilda personer i svåra situationer drabbas. Man kan bara tänka på motsatsen.
Herr talman! Myndighetsutövning är oftast ett svårt uppdrag. Man hamnar i friktionen mellan lagstiftning och medborgare. I detta läge är det därför extra viktigt att man har korrekt underlag för beslut. I onsdags besöktes socialförsäkringsutskottet av några myndigheter för att dessa skulle ge sina synpunkter på det förslag vi nu debatterar. Det framkom återigen med önskvärd tydlighet att det fortfarande efter många år finns brister i underlagen för beslut hos Försäkringskassan.
I ett uttalande samma eftermiddag uttryckte Försäkringskassans generaldirektör att man inte gör några hårdare bedömningar av svårt sjuka. I de fall som gjorts mediala, där personer har avlidit en kort tid efter ett avslagsbeslut, beror bedömningen på brister i beslutsunderlaget i läkarintygen. Man häpnar! Detta klarläggande borde med tanke på de drabbade personerna ha gjorts när frågan blev medial. Det finns ingen anledning att älta ämnet, men jag förväntar mig att man nu sätter sig ned och för samtal mellan myndigheten och läkarna så att detta inte upprepas.
Herr talman! Jag är glad och faktiskt tacksam att vi på måndag eftermiddag får en majoritet i kammaren som rättar till situationen för allvarligt sjuka människor och ser till att intentionerna i lagen uppnås. Det är också bra att vi utvidgar definitionerna så att fler personer vars hälsotillstånd befinner sig i nuvarande gränsland i lagstiftningen inkluderas i beslutet.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunnar Axén, Mikael Cederbratt, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m) samt Solveig Zander (c) och Ulf Nilsson (fp).