Herr talman! Svaret på den sista frågan är ett absolut nej. Jag förstår att människor känner empati för utsatta personer, men det är en helt annan sak. Dessa diakoner i Stockholm och på andra ställen jobbar inom Stadsmissionen och andra organisationer med människor som är uteliggare. Vi har 10 000 i Sverige, och dem kunde vi också göra något åt. Jag tycker att det är ganska magstarkt att blanda in dem. Det är dock en annan debatt, och den borde vi ha tagit i det fallet eftersom vi pratar om att rätta till en regel som har blivit tolkad på ett sätt som inte är rimligt.
Ingen blir utförsäkrad. Detta tjat om stupstock är oförskämt i ett samhälle där vi till och med har försörjningsstöd och där människor som Solveig Zander sade får en ersättning och går in i ett program om de bara anmäler sig. Under tre månader får man en stor evaluering av vad man har för möjligheter. Skulle det visa sig att man är oförmögen att arbeta får man fortsatt sjukförsäkring - antingen sjukersättning, partiell sjukersättning eller sjukpenning. Är man tillräckligt oförmögen att arbeta får man sin tidigare sjukpeng fortsatt förlängd. Det är ingen som kastas ut.
I Laholm är det 16 personer som av olika skäl inte kommer att omfattas. Dessa skäl är nästan ogörligt att reda ut. Vi kan inte ta upp dessa fall. Jag tycker alltså inte alls att det är på det vis du beskriver. Däremot har jag träffat många människor som har hört av sig till mig och som känner sig misshandlade av systemet. De har tidigare blivit utförsäkrade därför att man har ansett att de har en arbetsförmåga. LiseLotte Olsson talar aldrig om hur Försäkringskassan bedömer arbetsförmåga och att människor tidigare har blivit av med sin sjukpeng eftersom de har ansetts ha arbetsförmåga och därför ingen rätt till sjukpenning. De var helt strandsatta och fick inte ens hjälp att komma tillbaka.
Jag tycker att debatten borde nyanseras något för att appellera till människor som redan befinner sig i en trång situation.