Herr talman! Ana Maria Narti tar upp frågan om rehabilitering. Rehabilitering är att hjälpa och stödja människor när det gäller att komma tillbaka till arbete och till ett friskt liv. Den där processen startar trots allt ofta på arbetsplatsen. Det förslag vi i dag diskuterar är inte den slutliga lösningen på hela frågan om hur rehabiliteringen ska utvecklas och förbättras. Men det är en dellösning, ett bidrag till det, genom att arbetsgivaren måste lämna in sitt rehabiliteringsunderlag till försäkringskassan. Ju snabbare arbetsgivaren gör det, desto snabbare kommer försäkringskassan att börja behandla detta så att det kan leda kanske till en rehabiliteringspenning eller till att man får till stånd en diskussion om huruvida den anställde i sin rehabilitering kan komma tillbaka, kanske på deltid, för att ha kontakt med arbetsplatsen och för att så småningom återgå till heltid.
Det här syftar alltså till att få en bättre tingens ordning när det gäller att stödja och hjälpa människor tillbaka till arbete. Men det finns tillkortakommanden inte bara hos arbetsgivarna utan också hos försäkringskassan.
Det som händer nu när vi får det här medfinansieringssystemet är naturligtvis att också arbetsgivarna kommer att i högre grad ställa krav på att försäkringskassan fungerar. Det måste vi leva upp till. Vi får ta ansvar för det så att försäkringskassan vinner arbetsgivarnas förtroende för att vara en bra myndighet som servar och som snabbt behandlar olika ärenden så att inte arbetsgivare på grund av det vi nu inför med medfinansiering tycker sig få betala för försäkringskassans senfärdighet. Det kommer inte arbetsgivarna att gilla.
Därför ligger det i vårt intresse - det är av intresse för oss som vill ha det här systemet - att också på ett trovärdigt sätt förbättra administrationen hos försäkringskassorna så att det här systemet kan vinna legitimitet på arbetsmarknaden och kanske fungera länge. Nyckeln sitter där.