Fru talman! Ni som lyssnar på läktaren och tittar
på TV! Många har sagt väldigt många självklarheter
tycker jag. Vi måste ta människors oro på allvar.
Regeringen måste ta sitt ansvar. Så här får det inte gå
till. Staten skall garantera full ersättning till alla som
drabbas - jag håller med Lennart Daléus om att det är
oerhört viktigt.
Men en del debatter skulle man egentligen inte
alls vilja ha, och det här är en sådan debatt. Den
skulle jag helst vilja vara förutan. Jag kommer kanske
att säga en och annan sak som upprör en och annan
gammal politiker från de gamla politiska partierna. De
gamla politikerna och de gamla politiska partierna
hävdar nämligen att sådana frågor som de som vi nu
står inför inte är politik. Men det är just precis det de
är.
Budgetunderskott är politik - miljöunderskott är
också politik. Statsskuld är politik - miljöskuld är
också politik. Ingen kan springa undan detta. Skälet
till att giftkatastrofen på Hallandsåsen blev möjlig
finns faktiskt här i Sveriges riksdag. Det är årtionde
efter årtionde med dålig miljölagstiftning som vi ser
resultatet av. Miljölagstiftningen har varit så dålig att
en statlig myndighet, ett svenskt storföretag, åklagare
i Malmö och tillsynsmyndigheter inte har haft möjlig-
heter, inte har velat, inte har kunnat, inte har förmått
och inte har tvingats till att göra det som leder till ett
hållbart ekologiskt samhälle.
Det gift som vi nu talar om heter akrylamid. Det
har använts i tunneln i stora mängder. Men det finns
mycket mer sådant i Sverige. Hur mycket får vi inte
veta, för det har Kemikalieinspektionen hemligstämp-
lat. Jag kräver här och nu att Kemikalieinspektionen
släpper på hemligstämpeln. Vi har rätt att veta hur
mycket som används.
Men det är värre än så. Akrylamid är en av tusen-
tals lika farliga kemikalier som används dagligen - en
av tusentals! Kemikalierna finns. De sprids. De tas
upp av våra kroppar alltmedan Göran Persson och
Carl Bildt diskuterar huruvida vi kan överleva i sam-
hället om vi har 50 % eller 55 % marginalskatt. Detta
är tragiken i den svenska politiska debatten.
Akrylamid lyckades vi spåra i vatten, i kor och i
människor. De flesta andra, lika farliga, kemikalier
har vi inte teknik eller kunnande för att spåra över
huvud taget. Ändå släpper vi ut dem i hundratusentals
- hundratusentals - ton! Det är för att det är lönsamt.
Lönsamt för vem och hur länge?
Vattendomen slog fast att Banverket måste kon-
trollera vattnet. Vad kontrollerades då i vattnet? Jo,
en del metaller och litet pH-värden. Akrylamid bryd-
de man sig inte om. Så småningom drabbades några
kor. Då blev det synligt. Hade inte korna druckit
vattnet där de just då gjorde det, hade det fortfarande
inte synliggjorts vad som har hänt. Korna gjorde det
som tillsynsmyndigheterna inte hade resurser att göra.
Hur har det kunnat bli så här egentligen? Hur har
vi kunnat hamna i en verklighet som är ett enda stort
försökslaboratorium där insatserna är vår hälsa, våra
barns framtid och slutligen - våra liv på den här jor-
den? Det är det som det totalt sett handlar om i kemi-
kaliesamhället.
Ett av skälen till att människor bildade Miljöpar-
tiet var just övriga partiers ointresse för de verkligt
stora frågorna, dvs. när inte just de frågorna poppade
upp. Då blev nämligen alla oerhört intresserade. Vi i
Miljöpartiet tycks fortfarande vara ganska ensamma.
I Båstads kommun var det bara Miljöpartiet som
insåg vad som höll på att hända när partiet som enda
politiska parti reserverade sig emot det s.k. mellanpå-
slaget. Alla andra ville med öppna ögon ta risken.
Man ville tjäna pengar. Ställde man upp, skulle man
nämligen få pengar till vägar. Man sålde alltså ut sin
miljö. Medvetet tog man en risk.
Miljöpartiet polisanmälde att vattenuttaget blev tre
gånger så stort som det fick bli. Åklagaren sade att
detta var ett rutinärende, som kunde ligga till sig ett år
eller så. Samtidigt drar regeringen ned på pengarna
för tillsyn, kontroll och åklagarmyndigheter.
Miljölagarna måste förändras. Jag vill att en miljö-
rättskommission med svensk och även utländsk miljö-
rättsexpertis bildas. Erfarna kommunala miljöchefer
och internationella experter skall ingå. Dagens lag-
stiftning räcker nämligen inte. Carl Bildt har försökt
lägga fram en miljöbalk. Den blev ett fiasko. Göran
Persson försöker nu. Inte heller den ser ut att bli håll-
bar. Vi kan säkert förbättra den, men till syvende och
sist kan vi inte leva med denna typ av lagstiftning.
Därför behövs en miljörättskommission, som skall
vara kemiskt fri från intressegrupper och politiker.
Där skall de som kan miljörätt sitta. Man skall utgå
från miljön, inte från särintressen.
En miljörättskommission som börjar från början
kan bygga upp lagverket utifrån miljöns bästa, vilket
är avgörande. Carl Bildts miljölagar räcker inte. Gö-
ran Perssons miljölagar räcker inte heller. Men jag är
övertygad om att Sverige kan bättre. Vi måste kunna
bättre. Vi måste gå från ord till handling.
Därför frågar jag: Är Anna Lindh villig att ställa
upp på att vi tillsätter en miljörättskommission som
ser över alltihop från början, samtidigt som vi förbätt-
rar det vi nu har?