Fru talman! Människor måste kunna känna trygg-
het i sin vardag. Det är den allt överskuggande frågan
i dag - att kunna känna trygghet i sin vardag. Det gör
man inte i dag på Bjärehalvön. I dag känner männi-
skor stor oro för barnens och för den egna hälsan. Det
gäller naturligtvis människor som har arbetat i tunneln
och kommit i kontakt med kemikalierna, och det gäl-
ler människor som har använt vatten ur brunnar och
vattendrag som man trodde var säkra. Man känner oro
för djur, man känner oro för växande gröda, och man
känner oro för miljön. Man känner naturligtvis oro för
den egna ekonomin. Man känner att den egna eko-
nomin skakas av det som händer omkring en.
Vi har alla ett ansvar för att medverka till att un-
danröja den oron, att se till att återskapa trygghet för
människor och miljö. Ett särskilt ansvar har natur-
ligtvis regeringen. Problemet är att vi inte undanröjer
oron och vi skapar inte trygghet genom att debattera
här i kammaren eller genom att besöka Båstad. Det
räcker inte för att undanröja oron och skapa trygghet.
För det behövs konkret och tydlig handling från i
första hand regeringen. Regeringen måste ta på sig det
särskilda ansvaret.
Till att börja med gäller det att visa den omsorg
som behövs gentemot de människor som på något sätt
påverkats av kemikalierna, vare sig det gäller arbetare
i tunneln eller boende i området. Vi måste på olika
tydliga sätt visa konkret omsorg om deras hälsa. Alla
åtgärder måste vidtas för att garantera människornas
hälsa.
Det andra som måste ske är en sanering av miljön,
om det nu är av tunneln eller av omliggande miljön,
på ett sådant sätt att inte ont görs värre. Det får natur-
ligtvis inte vara så att saneringsarbetet förvärrar den
uppkomna situationen.
Det tredje är, fru talman, att människors ekonomi
måste garanteras, skyddas och tryggas. Där är det
viktigt att komma ihåg att det inte bara är de mest
uppenbara kostnaderna för människor som måste
täckas. En del saker är förhållandevis enkla att räkna
ut: kostnaden för djur som måste gå till slakt, kostna-
den för mjölk som måste tippas bort. Men det finns
andra litet otydliga ekonomiska konsekvenser.
Det gäller t.ex. konsekvensen för potatisodlaren i
Torekov eller grönsaksodlaren i Kattvik som blir av
med sin försäljning som en följd av situationen, vare
sig det är rätt eller inte. Oavsett om man har behandlat
säkerhetsområdena rätt eller inte vet vi att människor
runt om händelsernas centrum kommer att drabbas
också ekonomiskt.
Ytterligare en sak som naturligtvis måste till för
att trygga människorna i deras miljö är att också fort-
sättningen av detta projekt - om det finns någon fort-
sättning - sker på ett sådant sätt att människorna inte
känner oro, vare sig det gäller kemikalier eller sänkt
grundvatten.
Nu säger miljöministern med rätta att Skanska och
Banverket ekonomiskt bär ansvaret för att ersätta
människor. Det är nog på det sättet. Jag har ingen
anledning att betvivla det. Men det är uppenbart att
människor nu sitter i en mycket konkret och akut
ekonomisk situation.
Jag menar att det enda rimliga är att staten garan-
terar ersättning till dem som har drabbats av händel-
sen oavsett om det gäller hälsa, miljö eller ekonomi,
och att staten garanterar att det kommer att utgå er-
sättning till de människorna som om händelsen inte
hade inträffat. Det innebär ersättning också till dem
som kanske befinner sig långt bort från händelsernas
centrum men som ändå påverkas i sin vardag och i sin
ekonomi.
Jag skulle gärna höra miljöministern säga det med
klar och tydlig stämma och inte bara tala om en kom-
mande miljölagstiftning och en redovisning av hur de
5,4 miljarder som den här kammaren sedan skall ta
ställning till skall användas och fördelas.
Det vore bra om miljöministern med tydlig och
klar stämma sade: Staten garanterar full ersättning till
dem som på olika sätt har drabbats av den här händel-
sen. Det tror jag skulle mildra oron och skapa trygg-
het. Säg på det sättet, miljöministern!