Fru talman! Det har redan sagts från denna talar-
stol att skogen är vår viktigaste naturresurs. Den är
också den viktigaste inkomstkällan för Sverige som
land. Den har en stor betydelse för vår bytesbalans.
Den ger också väldigt många jobb.
Carl G Nilsson redogjorde ganska bra för detta
inledningsvis. Han poängterade också att det inte bara
är skogens ekonomiska värden som är viktiga. Vi har
möjligheter till rekreation och naturupplevelser i
skogen som få andra människor i världen har. Det är
naturligtvis viktiga saker att ta hänsyn till och vårda.
Det råder ingen tvekan om att de människor som är
sysselsatta i det svenska skogsbruket också är besjä-
lade av denna tanke och denna vilja. Det har föränd-
ringen av skogsvårdslagen och det som har hänt däref-
ter klart visat.
Behandlingen av skogen är annorlunda i dag än
den var tidigare som ett resultat av en förändrad
skogsvårdslagstiftning, men naturligtvis inte bara
därför. Det är också ett resultat av den kunskapsupp-
byggnad som har skett, inte bara hos skogsägarna utan
också hos dem som jobbar i skogen, dvs. de som kör
avverkningsmaskinerna och gallringsmaskinerna och
som över huvud taget är verksamma i de avverkningar
som sker både av bolagsskog och av enskild skog.
Det finns ett grönt kort nu. För att få detta gröna
kort skall man ha en utbildning där man lärt sig vilka
värden som finns i naturen. Väldigt mycket av det vi
vill bevara är ju sådant som vi inte ser. Det är lavar
och kryp av olika slag. Det måste man känna till för
att begripa att det är värt att bevara. Den kunskapen är
avsevärt mycket större i dag än den var bara för fem
år sedan. Den är ännu större jämfört med hur den var
längre tillbaka. Men längre tillbaka i tiden skötte sig
detta mer på ett naturligt sätt, eftersom uttagen inte
var så stora och mångfalden i brukningsmetoderna var
större.
Skulden till att det blev som det blev är naturligt-
vis flerfaldig. Den skogsvårdslagstiftning vi hade,
som ställde utpräglade krav på att det skulle finnas
ekonomiska utgångspunkter för skogsbruken, var
avgörande. Den hade naturligtvis en väldigt stor
skuld. De som inte lydde lagen då, lät lösslyn växa
och gallrade på sitt sätt framstår i dag faktiskt som
mer framsynta än de som följde lagen till punkt och
pricka. Det är i och för sig allvarligt, men det var det
som var grunden för förändringen av skogslagstift-
ningen. Man skulle ge ett större ansvar till den enskil-
de brukaren. Som jag ser det har man tagit detta an-
svar på ett väldigt bra sätt. Det har flera redan pratat
om här i talarstolen.
Utskottet var ute på exkursion i Gävleborg och
Dalarna. Vi besökte Korsnäs AB och tittade på deras
arbete med just detta. Vi fick en klar praktisk visning
av vad det har lett till. Vi var också hos skogsägare i
Dalarna, som visade hur man där har levt upp till
dessa nya krav. Vad vi lärde oss på den resan var att
de förändringar som har skett är betydande och att vi
kan se framtiden an med tillförsikt.
Men det är alldeles klart att det kommer att ske
misstag också i framtiden. Som Gudrun Lindvall sade
finns det naturligtvis de som gör fel, men det kommer
vi alltid att få leva med. Vi kommer aldrig att få ett
samhälle där alla gör rätt. Vi vill inte leva i ett sam-
hälle där vi pekar ut för varje människa vad han eller
hon skall göra.
Det faktum att vi har givit ett ansvar till dem som
har att sköta detta tycker jag är en fantastisk styrka.
Det ger också förutsättningar för att vi skall få enga-
gerade människor som vill skapa någonting, och som
också kommer att göra det.
Sedan finns det en mängd detaljer som har berörts.
Man har bl.a. talat om rotsnurr, och det är naturligtvis
inte något som är bra. Vad det beror på är det litet
svårt att säga. Det är ekonomiska kriterier, att man
skall effektivisera, som har lett fram till det. Det har
kanske också funnits en liten övertro till experters
idéer.
Att man sprutade bort lövskogen under 1960- och
1970-talet var också en sådan företeelse. De som
pläderade för det borde nu träda fram, tala om sin
visdom och stå till svars för den, när nu björkmassa-
ved är mer betald är barrträdsmassaved.
Detta visar att människors olika idéer måste tas till
vara. Det är på det sättet vi bäst tryggar en långsiktig
och bra skogsvård. Skogsvården är långsiktig, och
den sträcker sig över en lång tid.
Från Centerpartiets sida har vi ingen reservation
till betänkandet. Vi tycker att skogsvårdslagen har
verkat under ganska kort tid. Det har hänt väldigt
mycket, och vi måste se framtiden an. Sedan finns det
naturligtvis bekymmer.
Det har här talats om avstyckning av fastigheter
och kalavverkning. Erik Artur Egervärn kommer att
tala om det senare, och jag går därför inte närmare in
på det. Det är en sådan fråga som Centerpartiet har
fäst uppmärksamheten på, och där måste det göras
någonting.
Vi har tendenser när det gäller röjning och när det
gäller plantering. Men det är inte lätt att vara tvärsä-
ker. Självföryngring är inget dåligt sätt att få fram ny
skog. Det visade sig också vid den exkursion som vi
gjorde i Dalarna, där man klart visade att det är ett bra
alternativ på många marker, dock icke på alla.
Fru talman! Centern har avgivit ett särskilt yttran-
de. Där tar vi upp det som Moderaterna tar upp i sin
reservation, nämligen att skogslagstiftningen bör
finnas kvar som en särskild skogslagstiftning. Vi
tycker inte att det finns anledning att i dag skriva
regeringen på näsan hur det skall vara.
Man arbetar med en miljöbalk. Vi har haft ett för-
slag till en miljöbalk där skogslagstiftningen inte
fanns med. Det finns inga sådana planer från vår sida,
och vi vill heller inte att den skall vara med. Däremot
kan naturligtvis vissa delar av sådant som har med
skogens skötsel att göra, framför allt bevarandet av
biologisk mångfald, föras in i lagen. Det är en ganska
naturlig åtgärd.
Fru talman! Det här är sådant som man kan prata
ganska länge om, men jag skall begränsa mig till
detta. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.