Herr talman! Låt mig få börja med att konstatera att det är enighet mellan de olika partierna i utskottet om det mesta i det här granskningsbetänkandet. Det är enbart frågan om avgiften till EU som det förekommer en reservation om.
Efter flera års diskussion om jämställdhetsarbetet i Regeringskansliet är det särskilt glädjande att vi nu är eniga om att det har skett avsevärda framsteg på just det området inom Regeringskansliet. Vi har tittat särskilt på möjligheterna till, eller effekterna av, föräldraledigheter utifrån tesen att man allmänt sett förlorar i lön och karriärmöjligheter genom att man är hemma i enlighet med föräldraledigheten. Vi har konstaterat att man har uppmärksammat det här. Man har särskilda program för det och försöker arbeta ordentligt med att se till att jämställdhetsambitionerna kan fullföljas i Regeringskansliet. Det tycker jag är bra, och det är bra att vi enigt kan konstatera att det har skett framsteg på det området.
Det som principiellt är intressant i betänkandet i övrigt - jämställdhetsarbetet i Regeringskansliet är naturligtvis principiellt intressant - är egentligen frågan om beredningen av EU-ärendena, alltså remissomgångarna och den diskussionen. Där kan vi konstatera att vi är eniga. Vi är väl inte särskilt nyskapande heller i utskottet, utan vi konstaterar att man i fortsättningen bör göra så som man var överens om att man borde göra i samband med EU-medlemskapet, nämligen bereda också EU-ärendena med en bred remissomgång, i princip efter de regler som gäller för propositioner till riksdagen rent allmänt enligt regeringsformen.
Ett annat principiellt intressant område är beslutsfattandet på utrikespolitikens område. Det har KU ägnat sig åt att arbeta med under flera år. Det är konstaterat att vi möjligen hade ambitionen att formalisera detta mer när vi började vårt granskningsarbete. Det hade sitt ursprung bland annat i EU-beslutet om bojkott av Österrike.
Vi hade också intressanta utfrågningar bland annat med Marianne Eliasson, som har erfarenhet från regeringsarbete.
Vi talade också med den gamle kabinettssekreteraren Sverker Åström. Det var rätt intressant, och jag kan rekommendera läsning av det som sades på denna utfrågning. Det är intressant att läsa vad han säger om det uttalande som Palme gjorde om USA:s bombningar. Han säger: Det skrev vi ihop hemma vid köksbordet, Olof Palme och jag.
Det var väl ungefär samma omfattande beredning av den frågan som när Carl Bildt skrev till Boris Jeltsin på egen hand och sade att Boris Jeltsin inte har kontroll över kvardröjande gamla kommunistiska maktstrukturer på det militära området. Det hade med ubåtsdiskussionerna att göra.
Jag säger detta för att visa komplexiteten i att fatta beslut på det utrikespolitiska området.
I stället för att ägna sig åt de principiella frågorna har man ägnat stor uppmärksamhet åt att diskutera hur många som är anställda i Regeringskansliet. Det är utan tvekan en intressant diskussion. Tesen är enligt den statistik som vi har i detta betänkande att antalet ärenden har minskat och att antalet anställda därmed borde minska. I detta betänkande efterfrågar oppositionen argument för att man behöver just detta antal anställda. När vi för en eller annan månad sedan diskuterade budgeten för 2005 var Centerpartiet och flera andra partier på det klara med att man utan vidare kunde dra ned antalet anställda i Regeringskansliet med mellan 10 och 15 % och att det inte behövdes någon närmare analys av detta. Det är per definition för många anställda.
Det är intressant att vi faktiskt är eniga i utskottets betänkande om att man behöver få fram mer underlag för att bedöma Regeringskansliets storlek och få fram nyckeltal på olika arbetsuppgifter som Regeringskansliet har. Det som är själva resonansbotten för de borgerliga i kritiken av antalet anställda är att antalet regeringsärenden har minskat. De ökar i komplexitet. Man kan då fråga: Hur mäter man egentligen det? Det är möjligt att nyckeltal skulle kunna visa detta.
Att antalet regeringsärenden har minskat beror på en medveten strävan att befria regeringen från ett stort antal förvaltningsbeslut som, om uttrycket tillåts, har tryckts ut på ibland domstolar och ibland andra myndigheter. Det är inte något som bara har uppstått, utan det har faktiskt förändrats på den punkten.
Vi är som sagt överens om att man bättre bör redovisa exempelvis antalet samråd i EU-nämnden och antalet aktiviteter beträffande olika beredningsfrågor inom EU, för att ta några exempel.
Göran Lennmarker hade som utgångspunkt att det mesta med EU klarades av i och med Sveriges inträde 1995 då det var som värst. Sedan borde antalet tjänstemän ha minskat. Jag tror att det är en alldeles felaktig utgångspunkt.
Jag vill också säga att antalet interpellationer under en tioårsperiod har ökat från 149 till 551. På något sätt påverkar det också behovet av personal i Regeringskansliet. Antalet skriftliga frågor har ökat från 580 till 1 616. Och på något sätt påverkar också det arbetet i Regeringskansliet.
Vid olika tillfällen har utskottsmajoriteter som Socialdemokraterna inte alltid har tillhört satt upp tidsgränser för när förslag ska anlända till riksdagen. Och det kräver naturligtvis också sina resurser.
Jag tror att det vore bra om vi höll fast vid vår gemensamma ståndpunkt om att vi behöver mer analys och diskussion i stället för att klippa till och säga att det har blivit så och så och att man därmed snabbt kan förändra saker och ting.
Beträffande författningsutgivningen är vi också överens om att den ska ske i god tid och att man ska ge myndigheter och allmänhet möjlighet att veta vad som gäller i olika författningar. Det är klart att det finns förklaringar till varför det blir kort tid och så vidare.
Det beslut som nu har tagits fram om att ändra ikraftträdandedatum för slopandet av arvskatten kräver en ny författning och ett nytt beslut. Och man kan inte säga att det har varit möjligt att förutse saker och ting på detta område. Man kan kanske tänka sig att några som gynnas av den nya lagen redan har gjort dispositioner i förhållande till den då gällande lagen. Det finns alltså olika aspekter på dessa saker.
Herr talman! Slutligen skulle jag vilja ställa en fråga till Helena Höij, Kerstin Lundgren, Göran Lennmarker och Tobias Krantz om avgiften till EU. Jag förstår att det som jag säger är ett högst teoretiskt resonemang. Men om en borgerlig regering skulle kunna tänkas vara i närheten av att spräcka utgiftstaket - jag medger att ni kommer att säga att det aldrig kommer att inträffa eftersom ni är så mycket duktigare - hur skulle man då resonera? Säg att man så att säga ska ha hem 1 miljard för att inte spräcka utgiftstaket och rubba förtroendet för svensk ekonomi och undvika att villaräntor och annat höjs därför att marknaden tappar förtroendet för ekonomin. Vad skulle man då göra? Man kan inte bryta ett ingånget avtal - det har vi fått klart för oss - vare sig internationellt eller nationellt. Är det barnbidragens utbetalning som ska senareläggas, eller vad är det som ska senareläggas som inte kostar någonting vare sig i pengar eller i uppoffring från enskilda individer?
Herr talman! Det skulle vara utomordentligt intressant att få svar på vad som skulle vara det borgerliga handlandet i ett läge då utgiftstaket riskerar att spräckas. Försök sätta er in i detta även om det fordrar en del teoretiska övningar eftersom det nog inte finns i sinnevärlden att detta skulle kunna inträffa i en ny borgerlig regering. Erfarenheter finns ju från regerandet i början av 90-talet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets anmälan till kammaren och avslag på reservationen i betänkandet.