Fru talman! Dagens uppdrag är att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det är KU:s roll enligt vår grundlag, beslutad i laga ordning. Vi har gjort det. Jag vill i den här delen peka på några saker som också tidigare talare, fru talman, varit inne på.
Jag vill börja med budgetlagen, stiftad av denna kammare. I förarbetena till den sägs att regeringen är förpliktad att se till att de åtaganden som staten har till följd av lag som denna kammare stiftar eller avtal som ingås fullföljs. Utgiftstak ska hållas; det har den här kammaren beslutat. Regeringen ska vidta åtgärder, alternativt föreslå denna kammare nödvändiga åtgärder, för att leva upp till detta lagkrav.
I underpunkter i budgetlagen pekas det på att det finns möjligheter att ge snävare villkor för utnyttjande av anslag till underlydande myndigheter. Det finns också en markering om att anvisade medel på något eller några anslag helt eller delvis inte behöver utnyttjas.
Men regeringen, fru talman, väljer att vidta andra åtgärder. EU-anslagen har blivit en spännande post för regeringens utnyttjande av budgetlagen. Vi har sett det förut, och vi kommer förmodligen att få se det igen om inte den här kammaren är väldigt tydlig i sin signal. EU-anslaget - drygt tolv miljarder - senarelades från 2003 till 2004. Det kan synas som en liten förflyttning över tiden, men det är ändå inte rätt. Till det kommer frågan om anslagen till Europeiska utvecklingsfonden och Investeringsbanken. Här har, som vi ser det, regeringen överträtt de uppdrag man har om att följa lag och att följa avtal. Det är synd att inte den här kammaren samfällt är tydlig i den här delen. Det leder, befarar vi, till att man kommer att få se mer av detta i framtiden. Jag vill i likhet med tidigare talare yrka bifall till den reservation som finns fogad till det här betänkandet i den delen.
Jag vill också ta upp en punkt som berör beredningen av svenska ståndpunkter inför ministerrådets beslut om direktiv. Här är det, som framgått, viktigt att vi har ett bra underlag. Det är viktigt att hela svenska folket ska känna tilltro till att beredningen sker på ett bra sätt och att man får möjlighet att vara med och att vara delaktig. Här kan vi konstatera i vår granskning att det råder ganska olika ordning - och ibland kanske till och med lite oordning - när det gäller hur man förfar inom Regeringskansliet i den här delen. Det är viktigt att vi tar fasta på remissförfarandet som den vanligaste och viktigaste punkten för att säkerställa att den här kammaren får ett gott beslutsunderlag, att svenska folkets intressen kan tillgodoses och att vi vet vilka beslut som ska fattas, och också konsekvenserna av dem, innan vi fattar dem.
En annan punkt som det ligger nära till hands att lyfta fram är regeringens kontroll över förvaltningsmyndigheternas internationella överenskommelser. Enligt 10 kap. 1 § ska överenskommelse med annan stat eller mellanstatlig organisation ingås av regeringen. Alla myndigheter ska redovisa på ett fullständigt enhetligt och överskådligt sätt. Vi kan i vår granskning konstatera att så inte är fallet. Därmed är det inte heller så enkelt att följa att de förutsättningar som anges i tionde kapitlet, att utrikesministern ska hållas informerad av myndigheterna om de avtal som ingås, fullföljs. Det är naturligtvis inte bra. Vi har tidigare pratat om information och brister i informationen, men här är det uppenbart att vi har avtal som har ingåtts med andra nationer utan att vi har kontroll över att de faktiskt existerar.
Sedan, herr talman, har ju Regeringskansliets expansion inte undgått någon. Regeringskansliet har administrativt rationaliserats och effektiviserats genom att det har blivit
en
myndighet, en samlad myndighet. Detta vore naturligtvis välkommet om det ledde till rationalisering och effektivisering. Vi har också sett en departementsreform där man slog samman departement, också med sikte på att rationalisera och effektivisera. Samtidigt, herr talman, har vi kunnat se att Regeringskansliets ekonomiska ram har växt, delvis till följd av ordförandeskapsåret. Måhända har även EU i det här sammanhanget blivit en lämplig krok att hänga upp sig på när man motiverar ökade anslag. Under ordförandeskapsåret ökade Regeringskansliets anslag med 835 miljoner, pengar som skulle användas unikt för ordförandeskapsåret. Men det är en anslagsnivå som, när vi ser på åren efter, kvarstått relativt oförändrad.
Regeringskansliets redovisning är lite speciell eftersom det inte går att särskilja Regeringskansliet från regeringen. Det gör att vi inte går in i alla detaljer när det gäller Regeringskansliets redovisning. Men det har trots allt förtydligats under årens gång. Vi har fått en årsbok. Vi har också fått en del andra saker som vi kan studera. Vi ser att antalet ärenden sjunker, antalet regeringsärenden. Vi kan då få till svar från Regeringskansliet att EU-arbetet kräver ökade resurser. Men vi ser också i årsboken att antalet regeringsärenden som har koppling till EU sjunker. Antalet registrerade EU-handlingar sjunker.
7 000 nya medarbetare på tio år, kan Regeringskansliet notera. Jag läser i den här boken,
Vad kostar det att regera?
, att det finns en viss otydlighet när det gäller just fördelning av ansvar och resurser mellan departement och myndigheter, där myndigheter känner sig missnöjda med att regeringen tar över och där många av Regeringskansliets departement anser att de måste växa i stället för myndigheterna i de här delarna. Det ser ut som om det finns en dragkamp, men det vi tydligt kan konstatera är att Regeringskansliet kraftigt utökat sina resurser, antalet medarbetare, under de gångna åren. Detta förtjänar noggrann analys.
Herr talman! Jag vill också komma med en liten uppmaning att studera den mycket intressanta historiska rest som finns i vår granskning, genomgången av fideikommissärenden, en avveckling som beslutats sedan länge. Det är ett arv från 1600-talet som inte alltid uppmärksammas men som vi har uppmärksammat. Här verkar det finnas ordning, herr talman.