Herr talman! När vi nu behandlar detta års granskningsbetänkande, som kanske inte väcker den allra största uppmärksamheten, finns det nog en fråga som vi naturligt bör ställa oss, inte för att någonting egentligen är ifrågasatt men för att vi ska hitta svaret på den: Varför utför vi den här granskningen och vad är värdet av den granskning som vi har döpt till höstgranskningen?
Värdet ligger inte i, som det ibland verkar, att ha en möjlighet extra att skapa lite kritik mot regeringen, att hitta ett utrymme att pricka och säga att här gör ni fel, även om det givetvis ingår i en politisk granskning som den som konstitutionsutskottet utför. Nej, värdet ligger i att vi genom att till exempel titta på sådana saker som permutationsärenden och fideikommissärenden, som kanske inte så många andra studerar, kan granska regeringen på ett sådant sätt att Regeringskansliets arbete kan bli lite bättre nästa år, att några problem och några felaktigheter eventuellt kan komma upp i ljuset så att Regeringskansliet kan arbeta ännu bättre nästa år.
Jag vill i det sammanhanget nämna till exempel översynen av regeringsprotokollet, som KU-kansliet och konstitutionsutskottet gör på ett, vill jag säga, förtjänstfullt sätt, eller författningsutgivningen, som vi i det här betänkandet konstaterar kanske borde ske lite snabbare och inte borde ha varit så sen som den varit i några fall.
Utgångspunkten i och värdet av konstitutionsutskottets granskning såväl på hösten som på våren är att få en bättre exekutiv makt, en regering som klarar sina uppgifter ytterligare lite bättre. Därför är det ibland lite trist att se att det kanske inte är den utgångspunkten i arbetet som Regeringskansliet eller några av oss KU-ledamöter har när vi sitter på våra möten eller när vi får svaren på de frågor vi ställt till Regeringskansliet. Det är lite konstigt att svaren på frågorna vi ställer ibland är så korthuggna, när de skulle kunna vara längre och mer allomfattande för att vi ska kunna göra en bra granskning. Kanske borde surmulenheten som man i Regeringskansliet ibland visar utbytas till en insikt om det gemensamma värdet av att riksdagen granskar regeringen.
Herr talman! Med detta sagt vill jag nämna några frågor som kommer upp i betänkande KU10. En fråga som vållat rätt stort utrymme i den här debatten är Regeringskansliets tillväxt. Jag är faktiskt lite förvånad över att den blivit en så central fråga i den här debatten och just i en tid när vi alla och kanske, om man lyssnar på den mediala debatten, allra mest den borgerliga alliansen hade hoppats att det funnits några till anställda inom Regeringskansliet, lite mer möjligheter att ha en krisberedskap, lite mer möjligheter att finna tid att organisera den krisberedskap som riksdagens partier och regeringen tidigare har sagt att man skulle ordna. Det är det som vi har krävt just nu. Det som diskussionen har kretsat kring sedan den fruktansvärda tsunamikatastrofen är att några till borde vara anställda inom Regeringskansliet, att lite mer utrymme och tid borde finnas för att ordna krisberedskapen. Därför hade jag inte trott att diskussionen om att Regeringskansliet växer alltför mycket skulle vara så stor i den här debatten.
Men jag instämmer i vad tidigare talare har sagt. Jag ser en koncensus mellan utskottets båda Göran, ordförande Lennmarker och vice ordförande Magnusson, när de säger: Nu vill vi ha ytterligare redovisning om varför Regeringskansliet växer. Vi vill ha resultatindikatorer och målstyrning också när det gäller EU-frågor och annat som Regeringskansliet hänvisar sin tillväxt till, så att vi kan granska detta ytterligare nästa år. Nu har vi kommit så här långt, och sedan fortsätter vi nästa år. Det är bra att vi gör det i enighet.
I detta sammanhang har vi också granskat jämställdheten inom Regeringskansliet. Vi har kunnat se att det arbete som riksdagen lagt ned på att granska jämställdheten har burit frukt i Regeringskansliet. Man har kommit längre i jämställdhetsarbetet och hoppas att man kommer ytterligare längre nästa år.
Herr talman! En annan sak som vi granskat är beslutsfattandet inom det internationella området, då särskilt inom den europeiska unionen som Sverige är medlem i, tyvärr skulle några av oss säga. Detta beslutsfattande sker ofta väldigt fort, inte bara för att EU har sådana rutiner utan också för att omvärlden kräver att beslutsfattandet på den internationella arenan sker väldigt fort. Det innebär att en del av de regler för hur beslutsfattandet ska ske som vi har i Sveriges riksdag och i Sverige ibland sätts på undantag. Det är ett problem. I utskottets samlade bedömning konstaterar vi att det då finns två sätt att göra, antingen att se till att EU:s handläggningstider blir längre, att vi får möjlighet att klara av det beslutsfattande som vi enats om att vi ska ha i Sverige på hemmaplan genom att kräva detta av EU, eller att ändra reglerna här hemma. Vi kan inte fortsätta att ha en ordning där reglerna för hur vi fattar beslut på det internationella området ibland sätts på undantag, utan vi måste se till att vi får en ändring, antingen i EU:s agerande eller i de regler som vi har hemma. Det är ett enigt uttalande av utskottet som jag tycker är värt att fästa ögonen vid.
Herr talman! En annan sak som vi tar upp är frågan om remissberedning just inom EU-beslutsfattandet. När vi har gått igenom detta på de olika departementen tror jag att vi kan konstatera att hur man remissbereder förslag till direktiv och färdiga direktiv mer handlar om vilken praxis som växt upp under de tio år vi varit medlemmar i EU än vilka principer man har för hur ärenden bör remissbehandlas. Det handlar mer om vilken kontakt man har med olika intresseorganisationer och hur man tror att det funkade bäst någon gång för tio år sedan än vilka principer som finns bakom.
Därför konstaterar och understryker utskottet att ett vanligt remissförfarande som är det svenska alternativet, och som vi gärna sprider över världen, till ett lobbyarbete där de resursstarka hörs mest är att föredra också i EU-ärenden. Remissförfarandet har, skriver vi, olika värden vid olika tillfällen inför ett beslut. I ett tidigt stadium av remissberedning av ett direktivförslag kan man samla in synpunkter från intresseorganisationer, arbetsmarknadens parter och andra för att kunna påverka förhandlingarna inom EU. I slutet av ett direktivförhandlande kan man av samma och andra organisationer få reda på vilka konsekvenser det beslut man håller på att fatta kan få i verkligheten. Därför är det viktigt att remissförfarandet fungerar i båda dessa led. Vi har konstaterat att det i det senare ledet inte fungerar så bra som vi hade önskat.
Det är också viktigt, som utskottet understryker, att remissmöten och andra former av mer praxisbetonade sätt att behandla åsikter från världen utanför Riksdagshuset och Regeringskansliet bara är ett komplement till det klassiska remissförfarandet. Och det kan inte vara något annat om vi ska ha ett remissförfarande som bygger på att alla ska komma till tals, inte bara de resursstarka.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag ta upp en fråga som det finns en reservation om i betänkandet. Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till utskottets förslag i sin helhet och därmed avslag på reservationen.
Vi hade en diskussion om den här frågan tidigare, vid vårgranskningen. Det är uppenbart att vi drar lite olika slutsatser om vilken av de två delarna av budgetlagen som egentligen väger tyngst när den del som handlar om att man i varje läge ska se till att hålla utgiftstaket och den del som handlar om internationella förpliktelser står i konflikt med varandra.
Det går ju att föra det hypotetiska resonemang som Göran Magnusson förde och möjligen dra slutsatser av det i de debatter som förs här. Utgiftstaket är i mångt och mycket en ganska absurd konstruktion. Att behöva hamna i situationen att något ska skjutas upp några dagar för att hålla budgetlagen är kanske inte riktigt rätt och rimligt. Jag tycker att vi bör ompröva vår syn på utgiftstaket. Vi bör fundera på annat än hängslen och livrem, kanske på förtroendet för våra folkvalda i stället. Men det är en annan fråga som bereds i finansutskottet.
I stort instämmer jag i utskottets betänkande också i denna del. Jag gissar att jag kan få återkomma till det i någon av de replikväxlingar som här följer.