Herr talman! Det är bra att vi är överens om att vi vill ha mer underlag för att bedöma regeringens arbete. Jag tror att hela diskussionen skulle tjäna på det.
Det är klart att antalet samråd med EU-nämnden har ökat avsevärt sedan vi blev medlemmar i EU. Det är såvitt jag kan bedöma en förhållandevis ny uppgift som inte fanns tidigare. Både Göran Lennmarker och jag har ju erfarenhet av hur statsråden marscherar in och ut på fredagarna, och det är klart att det kräver den tid det tar i nämnden, men det kräver också tid att sätta sig in i ärendena. Det är alltså alldeles klart att det är något som skulle kunna redovisas på ett utförligare sätt.
Jag har ingen annan åsikt än Göran Lennmarker om att det var ett väldigt stort och omfattande lagstiftningsarbete som utfördes i anslutning till att vi blev medlemmar i EU, men medlemskapet har ju också lett till att vi måste agera på ytterligare en arena. Det är ju inte bara antalet förordningar och lagstiftningsobjekt som utgör arbetsvolymen i EU-sammanhang, utan det är ju hela den så kallade kommittologin, där Sverige tillsammans med andra medlemsländer deltar i ett omfattande beredningsarbete. Det känner ju Göran Lennmarker väl till, så jag behöver inte ta tid i anspråk till det så mycket. Jag ville bara framhålla det.
När det sedan gäller avgiften till EU säger Göran Lennmarker att det vore bättre att synliggöra den genom att låta utgiftstaket spricka. Ja, det är möjligt att det vore bättre, men så säger inte lagstiftningen. Lagstiftningen ålägger ju regeringen att undvika att spräcka utgiftstaket genom att vidta olika åtgärder, men Göran Lennmarker bryr sig inte om lagstiftningen, utan i varje fall så länge det är en socialdemokratisk regering så är det bättre att spräcka utgiftstaket. Kanske 20 000 villaägare då får högre boendekostnader därför att räntorna sticker på marknaden. Det är ju de kommunicerande kärlen som vi har att arbeta med i den ekonomiska tillvaro vi numera lever i. Så är det!