Fru talman! En rimlig fråga att ställa till statsmi-
nistern, till Gudrun Schyman och till Birger Schlaug
är om kvaliteten på vård, skola och omsorg har blivit
bättre än vad den var för fem år sedan, då Socialde-
mokraterna tog över. Det skulle vara intressant att få
ett svar på den frågan.
Statsministern använde här ordet bisarr, men
statsministern måste ju faktiskt förstå att vi känner
häpnad, för att inte säga ängslan, vänligt uttryckt, när
vi 1995, 1996, 1997, 1998 och också 1999 har hört att
åtgärderna kommer - de kommer, vänta de kommer.
Ordet bisarrt, ja. Vi fick ju höra i höstas att nu är
budgeten framlagd. Det är inte så mycket att göra åt
den, men vänta till våren. Då kommer den. Det är
klart att vi har varit lyhörda.
Och så kom då den där dagen när det basunerades
ut att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet var överens om någonting, vad det nu var.
Jaha, tänkte man. Men nästa dag framträdde Schyman
eller Schlaug och sade: Nja, vi vet inte om vi är över-
ens om det som vi var överens om i går - och så har
journalisterna fått ett nytt skoop - för att sedan tredje
dagen få uppleva att någon från stöttapartierna träder
fram och säger: Nja, vi vet inte precis om vi är över-
ens om det som vi sade i går att vi inte skulle vara
överens om när det gäller det vi bestämde i förrgår.
Då träder Birger Schlaug fram när det blir afton
och det blir morgon den fjärde dagen och säger: Det
är ynkligt att man inte kan stå för det man har ställt
upp på. Och så kommer den schlaugska knorren: Vad
är detta för tjafs?
Då levererar Schyman en truism. Hon säger: Jag
tror att vi behöver fördjupa vårt samarbete.
Då säger Göran Persson, general för detta Orsa
kompanis sanning som vi alla ansluter oss till: Så här
kan det inte fortsätta. Det är direkt citat, fru talman,
och vi håller med honom om det.
Som politisk såpopera är det ju lite underhållande,
men man kan ju inte kalla det att regera.
Nåja, nu vore det orätt att inte ta med en annan
viktig rollinnehavare, nämligen Björn Rosengren,
som hojtar att vi skall skaffa världens bästa före-
tagsklimat. Företagarna sätter i halsen, tror jag, och
börjar väl så småningom undra vilket land han avsåg.
Efter allt detta säger Göran Persson: "Det finns
inget i dagens parlamentariska situation som säger att
vi inte kraftfullt skall kunna regera vidare." Han kun-
de väl åtminstone ha strukit ordet kraftfullt, fru tal-
man.
Sanningen är naturligtvis den att ju längre det
dröjer innan vi får punkt satt för denna kraftlösa och
oförmögna s.k. regeringspolitik, desto högre pris får
svenska folket betala.
Två dagar innan vårpropositionen presenteras får
vi veta, till allas vår häpnad, att det knappast likväl är
dragkampen mellan regeringen och stödpartierna som
utgör problemen, som om inte detta vore nog. Det har
rått omfattande split och långvarig söndring inom det
socialdemokratiska partiet. Det brukar bli 18-1, be-
rättar Göran Persson. Åsbrink kontrar då med att säga
att han inte kan minnas någon sådan situation. Alltså
inte ens om målkvoten efter matcherna är man över-
ens.
Fru talman! Vi har hört Mona Sahlin säga att det
får vara slut på rätten att rikta blockader mot ensam-
företagare som inte har någon anställd. Kan man
tänka sig något mer rimligt krav? Hur blir voterings-
resultatet i regeringen när denna självklarhet någon
gång i framtiden måhända skall avhandlas? Blir det
18-1 eller 17-2, eller vad blir det? Förresten, spelar
det någon roll? Herrarna i LO-palatset vid Norra
Bantorget har ju redan fällt ned stoppbommen.
Vi har nu i flera år hört Mona Sahlin klokt nog slå
fast att skatten inom tjänstesektorn måste sänkas.
Men vilket skulle ett eventuellt voteringsresultat bli?
Blir det 18-1 eller 15-4? Frågan är hur länge svenska
folket skall behöva vänta på den här typen av kon-
kreta besked.
Fru talman! Den första meningen i vårpropositio-
nen lyder: "Svensk ekonomi står stark." Det vore
orätt att inte tillstå att Göran Persson har varit duktig
på att skära ned, dra in och avfolka, sådant som av en
regering kallas för att spara. Men statens budgetsaldo
är ju inte hela svenska ekonomin. Sedan hade det
kanske varit klädsamt om Göran Persson, när han
bröstade upp sig om budgeten, hade nämnt hur många
miljarder han tar hem på försäljning av statlig egen-
dom och hur många miljarder han plockar hem från
AP-fonden för att rädda sin budget.
Men inte kan man säga att landstingens ekonomi
står stark. Inte kan man hävda att alla kommuners
ekonomi står stark. Inte vill väl någon göra gällande
att skolornas ekonomi står stark, när eleverna är ute
och demonstrerar därför att de har lärarlösa lektioner.
Jag tror inte heller att någon vill hävda att de ekono-
miskt sämst ställda pensionärerna eller de ofantligt
många arbetslösas ekonomier står starka.
Mats Odell påtalade i debatten här i kammaren i
samband med att vårbudgeten presenterades att han
samtidigt som han läste den såg programmet Striptea-
se i TV - och det gjorde jag också - om hur persona-
len inte orkar, om hur gamla människor kränks och
föses åt sidan. Jag tror inte att en enda ledamot önskar
att våra gamla och sjuka skall behöva leva under så
ovärdiga förhållanden. Vi måste få något slags vär-
dighetsgaranti för våra sjuka och gamla.
Fru talman! Det har i decennier existerat en före-
ställning i vårt land om att värdighet i vård och om-
sorg står i absolut relation till skattetryckets nivå. Om
vi vill ha god vård och omsorg måste vi betala värl-
dens högsta skatter, har det tutats i oss. Om detta vore
sant, borde fältropet i dag vara: Betala hela lönen i
skatt!
Socialdemokraterna har i landstingen i Västra
Götaland, i Skåne och i Stockholm lämnat efter sig
miljarder i underskott - alltså i de riktigt folkrika
områdena saknas hisnande belopp. Nu kommer den
socialdemokratiska oppositionen där att peka ut dessa
landsting för att allt inte är som det skall vara. Så
fungerar den politiska debatten. Hur skall då lands-
tingen klara av att ge värdig vård och omsorg? Det är
en av de viktigaste frågor som någon kan ställa, och
fru talman, jag skall svara på den i nästa anförande.
(Applåder)