Fru talman! Jag tror i och för sig inte att proble-
met är att regeringen inte kan överleva i kammaren.
Jag tror att den än så länge kan det. Jag är inte över-
tygad om att den kommer att klara det så värst myck-
et längre till, men än så länge är det inte det som är
problemet. Problemet är egentligen ett annat och
mycket allvarligare.
Vi har en regering som framstår som i ett ständigt
tumult och därmed är ständigt tunn i alla de viktiga
sakfrågor som måste komma upp till avgörande i
denna kammare för att Sverige skall kunna få politisk
vägledning inför framtiden. Jag vill hävda att denna
regering och denna regeringskonstellation saknar
kraft, saknar politik och saknar förmågan att ge poli-
tisk ledning.
Statsministern filosoferade lite som han ofta gör
kring vad ekonomiska prognoser kan komma att
innebära hitåt och ditåt. Låt oss hoppas att allting går
bättre än vad det ser ut att göra. Men statsministern
har ägnat sig åt detta relativt länge. För ett år sedan
när vi stod i denna kammare såg de ekonomiska pro-
gnoserna ännu mycket bättre ut, i höstas såg de ännu
mycket bättre ut och för några månader sedan var de
också mycket bättre än vad de nu råkar vara.
Men det är inte filosoferande om ekonomiska
prognoser som vi behöver. Det vi behöver är en poli-
tisk ledning från landets regering, förankrad i en
majoritet, som ger vägvisning inför framtiden. Man
måste nog vara - utan att anklaga statsministern di-
rekt - bra tondöv för att inte höra det muller av miss-
nöje över avsaknaden av politisk ledning som går
tvärs genom det politiska livet i detta land i dag.
Om vi ser på den politiska situationen sade jag när
jag började debatten att det valresultat vi fick i höstas
var ett komplicerat valresultat. Det är ingen tvekan
om den saken. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta
riksdagsval sedan 1914, och det var ganska länge
sedan. Den samarbetskonstellation de möjligtvis hade
hoppats på var inte i närheten av någon riksdagsmajo-
ritet. Den förändring som var till den borgerliga icke-
socialistiska kanten var å andra sidan otillräcklig för
att bilda underlag för en ny regering.
I detta läge valde statsministern för det första att
icke över huvud taget pröva regeringsfrågan på det
sätt som enligt min mening låg i författningens anda
och författningens praxis. Han valde att som om ing-
enting hade hänt regera vidare med en svag minori-
tetsregering i en svag samarbetskonstellation. Han
hävdade att han med detta kunde ge politisk ledning.
Så fick vi då det som Aftonbladets ledarsida - det
är inte jag som har hittat på det - kallade den förlora-
de hösten, och det ständiga sökandet efter en social-
minister. Ingen kan väl riktigt utgå från att den pro-
cessen i varje del är fullbordad i dessa dagar. Det kan
komma nya varv på den rätt kända valsen.
När vi sedan stod här när riksdagen återsamlades i
januari sade vi från oppositionens sida: Vad är politi-
ken? Vad vill ni? Vad skall ni göra? Varför är det
bara prat och ingen politik? Näringsdepartementet,
känt för sina intervjuer, hade levererat en proposi-
tionsförteckning som var så tunn att man knappt hit-
tade den över huvud taget.
Här i kammaren fanns det anledning att resa frå-
gan om det över huvud taget inte var bättre att hem-
förlova riksdagen, eftersom det inte fanns några rege-
ringsförslag att ta ställning till. Då steg statsministern
upp och höll ett anförande med sina visioner för
framtiden. Det var väl lite av kretsloppsprincipens
tillämpning på politiska anföranden, men det var inte
den första tillämpningen av den principen i vår mo-
derna politiska historia. Han försökte skapa ett in-
tryck av: Nu skall saker och ting hända.
Sedan fick vi vad som med alla rimliga mått mätt
måste betecknas som den förvirrade vintern. Det
tillsattes arbetsgrupper enligt det löpande bandets
princip. Det fortsattes att ställas ut löften och ges
intervjuer, inte minst från det berömda
"tillväxtdepartementet", enligt samma det löpande
bandets princip. I vårpropositionen skulle politiken
för skatter, tillväxt, jobb och ställningstaganden av
betydelse för Sveriges framtid komma. Samtidigt
blev debatten om företagandet akut. Det hade man
viftat bort tidigare. Nu var det uppenbart att det var
viktigt.
Det som oroar mig är inte i första hand att huvud-
kontor flyttar. Lars Leijonborg refererade till att Es-
selte i dagens tidningar meddelar att det flyttar sitt
huvudkontor till London. Det är illa för sysselsätt-
ningen och för tilltron till Sverige.
Men nu är det de unga människorna, de unga
framgångsrika nyföretagarna, som säger: Vi klarar
inte det här med regleringar och skatter längre. Vi ser
bättre möjligheter i andra länder. Det oroar mig
mycket. När Sveriges ledande tillverkare av flaggor
flaggar ut och Sveriges ledande tillverkare av flagg-
stänger följer efter, då är det inte bara djup symbolik i
det som håller på att inträffa. Det är också substans
vad gäller jobben.
Det finns många Bengtsfors i Sverige. Jag kan
inte lasta vare sig Göran Persson, Erik Åsbrink eller
Björn Rosengren - för att inte tala om Bosse Ring-
holm - för Bengtsfors. Det tänker jag inte göra. Men
jag kan lasta dem för att det inte finns någon politik
för det som skall komma efter. Nyföretagandet går
ned. Företagsamheten känner pessimism. När företag
flyttar, då flyttar framtidens jobb och då flyttar förut-
sättningarna för framtidens välfärd.
Vi vet nu vad Erik Åsbrink sade, att hela den pro-
cess som ledde fram till vårpropositionen var under-
lag för den bitterhet som kom till uttryck i den där
dramatiska måndagens dramatiska presskonferens, att
vårpropositionen absolut inte innehöll någonting och
att detta har sin grund i en politisk splittring inom det
socialdemokratiska partiet och inom den regerings-
konstellation som finns.
Skattesamtalen förs i snigeltakt. En snigel skulle
nästan falla i sömn. Pensionsfrågan förmår man inte
att föra i hamn. Någon politik vad gäller Sveriges
deltagande i det europeiska valutasamarbetet förefal-
ler inte ens finnas vid horisonten.
Vi gjorde en datorsökning, fru talman, på vårpro-
positionen för att se hur många gånger det finns en
begäran från regeringens sida att få återkomma i en
fråga. 80 gånger begär regeringen att få återkomma
till riksdagen i olika frågor. 80 gånger säger de att de
inte kan fattat beslut, de har ingen politik, de vet inte
vad de skall göra, de ber att få återkomma.
Vi kan inte ha business as usual; ett statsråd
kommer och ett annat statsråd går. Business as usual,
var god dröj, vi ber att få återkomma - fyra år är en
för lång tid för detta politiska förfall! Därför är nyval
det som är rimligt, fru talman.
(Applåder)