Fru talman! Jag noterar att Birger Schlaug inte
med ett ord berörde biståndet i sitt andra inlägg.
Det finns ett inslag av politisk liturgi i en sådan
här debatt. Det blir väldigt uppenbart när man sitter
och lyssnar. Statsministern säger sådant som att poli-
tiken ligger fast och att personerna inte betyder nå-
gonting. Oppositionen kritiserar handlingsförlam-
ningen.
Göran Persson talar med stor tyngd och skicklig-
het, men det som till sist avgör är trovärdigheten.
Människor minns ju att det är er splittring som har
trätt i dagen. Människor hör ju att den samlade oppo-
sitionen kräver åtgärder för ett bättre tillväxtklimat
och för fler jobb.
Göran Persson säger att personerna inte betyder
någonting. Men det var ju Göran Persson som talade
om 18-1! Det var ju 19 personer som satt kring bor-
det. En tyckte en sak, och 18 tyckte någonting annat.
Personerna betydde någonting. Mona Sahlin talar för
åtgärder för att den hushållsnära tjänstesektorn skall
kunna expandera. Aldrig, säger Margareta Winberg.
Personerna betyder någonting. Björn Rosengren säger
att man visst kan tänka sig slopad dubbelbeskattning.
Aldrig, säger Gudrun Schyman. Personerna betyder
någonting.
En statsminister har flera ansvar att ta. Ett av dem
är ansvaret för respekten för de politiska institutio-
nerna. Det är någonting mer man måste ta ansvar för
än det egna partiet.
Hade Göran Persson känt ansvar för respekten för
det politiska systemet hade han efter det sammanbrott
vi nu har upplevt låtit väljarna ta ställning till Sveri-
ges fortsatta kurs.