Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag kan
ha en viss förståelse för de borgerliga partiernas age-
rande utifrån att jag har en erfarenhet av hur det är att
vara partiledare och i opposition. Det utbryter gärna
en viss frustration när man inte har möjlighet att göra
det som man vill och det man har sagt till sina väljare
att man vill och skall göra. Då kan jag förstå att det
gäller att hitta på något för att komma till tals och få
ut sitt budskap.
Nu tycker jag inte att ni har valt en särskilt bra
metod måste jag säga; att begära en särskild debatt
utifrån att det råder en osäkerhet om det politiska
läget bara för att finansministern har avgått. Det
stämmer ju inte med verkligheten. Det skulle i så fall
innebära att det var en stor mängd väljare som röstade
på finansminister Erik Åsbrink som person i kombi-
nation med finansministerämbetet. Det har jag väldigt
svårt att tro. Visserligen har vi nu till en viss del per-
sonval i landet. Men att det skulle ha en sådan oer-
hörd omfattning att hela politiken skulle stå och falla
med denna enda person har jag verkligen svårt att tro.
Det är ju så, som Göran Persson har redogjort för,
att politiken ligger fast. Vi har en budget som samtli-
ga tre samarbetspartier står bakom. Vi är inte nöjda
med allt, det är väl känt. Men som helhet tycker vi att
det är bra. Det går åt rätt håll. Vi har framtiden för
oss. Vi har en hel mandatperiod då vi skall fortsätta
att arbeta tillsammans och säkert både göra fler och
bättre saker.
Men det som ni är besvikna på är ju inte att vi gör
någonting utan att vi inte gör det ni tycker att vi skall
göra. Det har jag som sagt var en viss förståelse för,
men att vi skulle ändra detta för att finansministern
avgår har jag ingen förståelse för.
Jag skulle vilja rikta en uppmaning till er. Om ni
verkligen skulle vilja få gehör för er politik, och att
det här mullret av missnöje som Carl Bildt pratar om
skulle få en verklighetsanknytning, en förankring ute
bland dem som går och röstar och som har valt en
annan politik än den moderata och den borgerliga, då
tror jag inte att ni skall stå här i kammaren. Då tror
jag att ni skall åka ut i landet och träffa mängder av
människor och diskutera med dem hur det egentligen
ser ut, hur det är i vardagen. Hur är det med jobben?
Hur är det med vården? Hur är det med välfärden,
tryggheten, skolan, äldreomsorgen osv.? Hur är det
för de små företagen, vad har ni för problem egentli-
gen?
Det tror jag att ni skulle göra allihop. Ni skulle ge
er ut i landet och resa och föra en dialog med de
människor som ni tycker skall stödja er politik. Det är
ju möjligt att ni kanske skulle få gehör då. Jag har
svårt att tro det. Alternativet, dvs. er politik om vi i
alla fall tar det största borgerliga partiet, Moderater-
na, innebär ju faktiskt stora skattesänkningar. Det
finns naturligtvis de som är lyckliga över det; de som
skulle tjäna mycket på det, alltså de som har relativt
höga inkomster.
Det här har ni tänkt att finansiera genom sänkta
ersättningsnivåer i sjukpenning och föräldraförsäk-
ring och genom att införa ytterligare en karensdag i
sjukförsäkringen. Ni vill försvaga arbetslöshetsför-
säkringen genom att sänka lägsta dagpenning, skärpa
arbetsvillkoren och successivt införa en bortre paren-
tes. Det skall bli nedskärningar när det gäller arbets-
marknadspolitiska åtgärder och besparingar när det
gäller förtidspensioner, underhållsstöd, räntebidrag
och bostadsbidrag. Det står att läsa i den moderata
ekonomiska motionen.
Det här innebär att det sker en inkomstöverföring,
främst från kvinnor till män och framför allt från
kvinnor med låga inkomster till män med höga in-
komster. Det visar en analys av den här politiken. Det
är stora skattesänkningar som ni föreslår, och de skall
betalas på det sätt som jag nu redogjorde för.
Om ni åker ut och talar för den här varan, och jag
tycker att ni skall göra det, så kommer det väl att visa
sig hur stort stöd ni kommer att få. Och det visade sig
väl i det val som vi faktiskt hade för lite drygt sju
månader sedan. Det fanns inte ett särskilt stort stöd.
Då får ni väl respektera att väljarna har valt en annan
politik.
Väljarna vill att det skall finnas en politisk majo-
ritet som har en annan politisk dagordning, en dag-
ordning som säger att alla människor som kan och
vill ha ett arbete skall kunna få det, att det skall finnas
en väl utbyggd välfärd i form av vård och omsorg, en
bra skola till barnen, en förskoleplats till alla barn
oavsett vad deras föräldrar gör och en aktiv satsning
på miljöomställning. Den skall bygga på trygghet.
Den skall bygga på rättvisa i kombination med till-
växt och jobb.
Det är den politik som en majoritet visade sig vilja
ha när vi hade val så sent som i september förra året.
Jag tycker att ett valresultat är värt respekt för att de
människor som har tagit ställning är värda respekt.
Sättet att få respekt är att möta människor och föra
samtal om hur deras situation ser ut.
Jag är säker på att om ni åker ut nu kommer ni
naturligtvis att möta ett fortsatt missnöje. Ni kommer
att möta ett fortsatt missnöje med att det inte går
tillräckligt fort, att det fortfarande är för många ar-
betslösa, att det fortfarande är stora brister i vården,
att det fortfarande är stora brister i skolan, att miljö-
omställningen går för sakta och att många tycker att
det går för långsamt i politiken. Det har jag förståelse
för. Men det är också ett demokratiskt sätt att arbeta
som, det tror jag att vi är överens om, är att föredra
framför andra, mindre demokratiska, arbetssätt i poli-
tiken.
Men vi måste, och ni måste, ju prata med väljarna
om det här. Det här stödet kommer inte att förändras
för att ni begär en extra debatt i riksdagen utifrån en
osäkerhet i politiken som inte uppfattas av väljarna.
De opinionsundersökningar som har kommit under
den här tiden visar ju att stödet för de partier som nu
samarbetar om politiken faktiskt ligger fast. Så är det.
Det här mullrande missnöjet visar sig inte mer än i
ganska begränsade kretsar och då handlar det framför
allt om företagens utflyttning, som ju är en fråga som
får orimliga proportioner i förhållande till den roll
den spelar. Jag menar inte att den är oviktig. Vi skall
naturligtvis också diskutera dessa frågor. Vi skall
diskutera företagens villkor, både de stora företagens
och de små, men vi måste ha en balans i det politiska
samtalet. Saker och ting måste få sina rätta proportio-
ner.
Den här debatten tror jag inte blir mer klargörande
än att vi kan slå fast att det finns en parlamentarisk
majoritet för den politik som statsministern har redo-
gjort för. Vi kommer säkert att förbättra den.
Jag har vid något tillfälle sagt att detta samarbete
behöver växa till sig, att vi behöver stärka samarbetet.
Om det finns en svag länk i samarbetskedjan, skall vi
naturligtvis stärka den. Det är vi förmögna att göra.
Vi skall använda hela mandatperioden.
(Applåder)