Fru talman! Låt mig allra först säga till Lennart
Daléus att jag inte tror att Centern kommer att med-
verka till förfallna statsfinanser. Det tror inte jag. Det
förtroendet har jag för Centerpartiet efter nära samar-
bete.
Sedan vill jag också säga att den ekonomiska vår-
propositionen nu ligger på riksdagens bord, stött av
190 av riksdagens 349 ledamöter. Till det skall nu
utarbetas alternativ. De alternativen har vi fått en
aning om i dag i denna debatt. Det är klart: Om det är
det som vi nu har fått redovisat som är den alternativa
regeringspolitiken, och om den skulle bli verklighet,
är Sverige mycket illa ute.
Vad som förvånar mig mest är att man ingenting
har lärt. Det som förvånar mig ännu mer, kanske, är
att man så svart målar Sverige.
Vi har skaffat 100 000 nya jobb det senaste året.
Vi kan tillföra 103 miljarder kronor ackumulerat till
vård, skola och omsorg under de närmaste åren. In-
flationen är lägst i Europa. Räntorna är t.o.m. lägre än
Bildts euroränta. Tillväxten är högre än i Europa i
övrigt.
Dessutom får folk återigen reallöner i plånboken.
Vi kan höja barnbidragen och pensionerna. Det är så
Sverige ser ut nu. Det går åt rätt håll, men inte till-
räckligt fort. Vi är stolta, men inte nöjda.
När jag har lyssnat på debatten har jag förstått att
det inte var nyval man egentligen ville ha. Det var
inte misstroendeförklaring som ställdes. Det var ing-
en ambition att redovisa en alternativ politik det
handlade om. Det var någonting annat. Vad är det
ganska svårt för mig, och säkert också för dem som
har följt debatten, att riktigt förstå.
Låt mig säga så här, generöst och öppet: Om inte
misstroendevotum ställs, överge då demonstrations-
politiken och samarbeta för Sveriges bästa under
resten av den här mandatperioden, så som andra par-
tier gör i den här kammaren. Sverige blir bättre om vi
alla hjälps åt.
(Applåder)