Fru talman! Det som hände förra måndagen be-
rodde inte på tillfällig sinnesförvirring. Det berodde
inte på bufflighet. Det var en politisk händelse som
kommer att få politiska konsekvenser.
De båda presskonferenser som hölls bekräftade en
sorglig bild av en regeringsmakt i förfall. Den avgå-
ende finansministern sade att statsministern vid en
serie av tillfällen inte hade givit honom stöd. I sin
iver att försvara sig försade sig statsministern och
sade: Det har ofta varit 18-1 vid bordet. Bilden av en
voterande regering träder fram.
Visst, väljarna valde rödgrön röra. Ja, men de val-
de inte detta. De valde inte sönderfall. De valde inte
handlingsförlamning. De valde inte dåligt ledarskap.
Det som sades väcker nya frågor. Vad ville de 18?
De är ju kvar i regeringen. Åsbrink är borta, men de
18 är kvar och driver sin linje vid varje regering-
slunch och i varje regeringsberedning. Ville de riva
upp utgiftstaket? Ville de höja skatterna ännu mer?
Ville de bli ännu otydligare i EMU-frågan?
Göran Persson förnekar att det finns en politisk
bakgrund till Åsbrinks avgång, men varför säger han
då själv att Åsbrink under alla förhållanden skulle ha
fått gå inom en nära framtid?
I dag offentliggörs att ännu ett stort och anrikt
svenskt företag, Esselte, flyttar utomlands. Det är den
typen av fakta som skapar bakgrund till den här de-
batten. Tillväxten sjunker, jobben kommer inte alls i
den takt som utlovats och vård- och skolkrisen blir
ännu värre.
Det här är inte vad väljarna valde. De borde få sä-
ga sitt på nytt. Varför vågar ni inte möta väljarna i
nyval den 13 juni?