Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 10 i
det här avsnittet.
Jag har skrivit så här: Närpolis plus problemorien-
terat arbetssätt - mindre resurser för utredning av
brott.
Det här med närpolis och problemorienterat ar-
betssätt är ju någonting som jag tror alla står bakom,
precis som Kia Andreasson sade. Men ibland har man
en känsla av att det är litet exklusivt på något sätt. Har
vi tillräckliga resurser för det här? Ute hos polisen är
de i alla fall ganska bekymrade över detta. Skall den
här reformen genomföras fullt ut kommer det att ta
nödvändiga resurser ifrån det löpande utredningsarbe-
tet. Man kan naturligtvis säga att det inte spelar någon
roll. Vi behöver inte utreda brott. Det är bättre att vi
satsar på att förebygga brott. Det är en mycket subtil
avvägning. Men jag tror i alla fall att det är viktigt att
man kan tillgodose bägge resurserna på ett rimligt
sätt.
Jag vill också särskilt understryka betydelsen av
detta med närpoliser även när det gäller ekobrott.
Genom åren har det slagit mig att vi i Sverige har ett
litet fyrkantigt sätt att jobba på. Vi arbetar på ett by-
råkratiskt sätt i stället för att konstatera vad som hän-
der och sker ute på fältet. I England har man en helt
annan tradition. Det är väldigt mycket som uppdagas
genom att man konkret ser att det har skett föränd-
ringar ute i fastigheter, på arbetsplatser och på olika
ställen ute i geografin. Därigenom kan man nysta upp
saker och ting. Här kommer vi flera år efteråt och
skall utreda någonting som har skett långt tidigare.
Det är mycket olyckligt. Jag tror att det är mycket bra
att folket kommer ut på fältet och får närkontakt med
verkligheten.
Sedan har jag en anmärkning beträffande utbild-
ningen. Jag har mycket svårt att begripa att man upp-
hör med utbildning i en så viktig verksamhet som
polisen. Det kan inte vara rätt sätt att disponera resur-
serna över tid. Det måste självfallet finnas en kontinu-
erlig utbildning av alla möjliga skäl som det inte finns
anledning att utveckla här. Men jag vill i alla fall
notera det. Man kan inte upphöra med en utbildning.
Jag har aldrig varit med om att det har skett i någon
annan verksamhet.
Sedan har jag funderat litet kring detta med en
ekobrottsmyndighet. När jag står här talarstolen kan
jag inte låta bli att notera att vi fortfarande inte har
någon operativ central enhet som drar i gång en be-
kämpning av den grova yrkeskriminella verksamheten
i Sverige. Om jag har förstått det rätt lovas det nu att
vi skall få en sådan myndighet under 1997. Det kunde
vara intressant att höra om det är någonting som man
vågar ge en ordentlig utfästelse om. Jag har hört från
polishåll att de ifrågasätter om man över huvud taget
lyckas sjösätta den här enheten.
Själv är jag litet fundersam över att Ekobrottsbe-
redningens förslag om en rak myndighetsstruktur, som
jag skulle vilja kalla det, inte kunde fullföljas. Nu blir
det ju någon form av mischmasch av detta med sam-
rådsorgan och olika byråkratiska problem för att få
det att fungera operativt. Det vore i alla fall roligt om
någonting kunde göras. Vi började kritisera detta i
slutet av 80-talet. Jag vill minnas att justitieutskottet
sade ifrån oerhört skarpt 1991. Nu är det i princip
1997, och fortfarande har ingenting hänt. Brottslighe-
ten frodas mer än någonsin.
Jag återkommer litet grand till det här med priori-
teringsproblemen. Jag vill än en gång varna för att allt
för mycket prata om prioriteringar. Man måste försö-
ka klara av det man har på något sätt. Kan man inte
det, är det nog viktigare att avkriminalisera och hitta
andra metoder än att åklagarna skriver av ärendena
när de känner för det, och det gör de oftast. Detta har
RRV tydligen upptäckt nu, och vi praktiker har känt
till det länge. Detta är alltså ett sätt att balansera ar-
betsbelastningen. Det är inte bra. Det är alldeles oef-
terrättligt.
När det gäller den nationella beredskapsstyrkan
har vi anslutit oss till Moderaternas uppfattning i den
delen. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Det jag är
ute efter - och jag upplever att det också är Modera-
ternas inställning - är att man skall bevara den här
kompetensen och styrförmågan operativt för den här
enheten. Om den förs in till Stockholmspolisen får
man en utspädningseffekt. Sedan kommer också pro-
blemet med revirtänkande och den blir inte operativt
gångbar. Vi behöver en enhet som vi kan hantera
nationellt.
Det är ju inte klokt nere Malmö där de här mc-
galningarna har dessa spränghistorier. Om man talar
med enskilda polismän där finns det inte någon över-
gripande samordning av de operativa insatserna. Det
är ad hoc-äventyr. Några enstaka polismän kommen-
deras dit. Sedan är det några andra i nästa vända. Det
finns inget samordnat alls över detta. Det är fullkom-
ligt häpnadsväckande. Det måste ju vara så att man
direkt skall kunna sätta en nationell enhet mot sam-
hällsfarlig verksamhet för att kraftfullt och uthålligt
eliminera den typen av verksamhet. Vi skall inte be-
höva debattera år ut och år in hur vi skall hantera
detta.
Åklagarväsendet är ett bekymmer. Vi har gjort ett
särskilt uttalande här om att det inte har blivit riktigt
som utskottet tänkte sig när det gäller den lokala när-
varon. Där har man på ett mästerligt sätt i byråkratisk
ordning lyckats dölja verkligheten ganska ordentligt.
Jag har besökt olika ställen. Jag var t.ex. i Norrtälje
tingsrätt, som ligger väldigt nära. Det är 7 mil från
Stockholm, och det bor 50 000 människor där uppe.
De har inte någon åklagare över huvud taget i det här
läget, utan de sitter centralt på Kungsholmen. Själv-
fallet måste detta inverka menligt framför allt på åkla-
garmyndighetens kontakt med omvärlden men också
dess förmåga att leda förundersökning i brottmål. Det
är en illusion att tro att dessa kontakter skall kunna
ersättas med IT-hjälpmedel eller liknande.
Den nuvarande åklagarcentraliseringen kan aktua-
lisera frågan om inte förundersökning i brottmål i
större utsträckning skall ledas av polisen själv. Det är
litet grand som att svära i kyrkan. Men jag tycker
ändå att det är dags att diskutera den problematiken.
Det är inte alldeles självklart att vi skall ha detta dub-
belkommando med polis och åklagare.
Vi har i dag ett överskott av kvalificerade jurister.
Det finns inga problem att bygga in en kvalificerad
juridisk kompetens hos polisen. Jag är fullständigt
övertygad om att om den skulle få sköta detta från ax
till limpa skulle det bli ett bättre resultat och över
huvud taget en stimulans inom den sektionen. Det är
självklart att det är åklagarna som skall föra talan i
domstol. Men det är en helt annan profession att föra
talan i domstol än att leda en förundersökning, dvs. att
vara polisiärt operativ. I vart fall tycker jag att man
skall vara öppen för att titta på detta. Jag är alldeles
övertygad om att det skulle vara bra.
Jag måste sedan, och inte bara jag utan vi, tycka
ungefär som Centern. Det är faktiskt realt med regio-
nalpolitiska synpunkter när det gäller rättsväsendet.
Vi är inte övertygade om att den extrema centralise-
ring som nu blåser igenom all statsförvaltning inom
rättsväsendet är till gagn för riket. Man kan alltid
fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget.
Men vi kan konstatera att det skall finnas domstolar,
poliser och åklagare ute i våra samhällen, och det
skall finnas en närhet.
Vi skall inte sitta och kommunicera med varandra
via dataskärmar. Tro inte att det någonsin kommer att
bli på det viset. Det är en illusion. Det är fråga om
människor i kontakt med varandra, och det är särskilt
viktigt när det gäller rättsväsendet. Jag slutar där, herr
talman.