Herr talman! Få politiska uppgifter är nu viktigare
än att modernisera de regler som styr den svenska
arbetsmarknaden.
Nuvarande lagstiftning bidrar till att cementera
massarbetslösheten och problemen med lönebildning-
en. Skadeverkningarna märks på många olika sätt.
Arbetsgivare drar sig för att anställa. Småföretagare
tvingas att betala dryga skadestånd därför att de har
missförstått snåriga regler. Människor som en gång
har hamnat utanför arbetsmarknaden har mycket stora
svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden igen.
Lönesättningen avspeglar dåligt såväl det samhälls-
ekonomiska utrymmet som produktivitetsutvecklingen
i skilda branscher och företag.
I ett sådant perspektiv framstår regeringsförslaget
om arbetssätt som otillräckligt. Visserligen kan man
säga att små steg tas i rätt riktning. Men jag tillåter
mig ändå att betvivla regeringens påstående i propo-
sitionens rubrik, att det kommer att bidra till ökad
tillväxt. De förändringar som föreslås är de som har
blivit kvar efter många konflikter inom såväl det so-
cialdemokratiska partiet som mellan partiet och rege-
ringen å ena sidan och å andra sidan mellan partiet
och fackföreningsrörelsen, främst LO.
Låt mig först, herr talman, ange några speciella
utgångspunkter. Min uppfattning och övertygelse är
att anställningsskyddsregler måste utformas efter
avvägning mellan olika intressen. Arbetstagaren
måste kunna känna trygghet i anställningen, att man
inte riskerar att förlora sin anställning på godtyckliga
grunder. Tryggheten i anställningen skall ge den en-
skilde möjlighet att planera sitt liv. Särskilt viktigt är
det om arbetstagaren exempelvis skall bilda familj
eller på annat sätt binda sig för ekonomiska åtagan-
den, t.ex. köp av hus eller lägenhet. Det är viktigt med
trygghet i anställningen för löntagarna.
För en företagare gäller det att kunna driva sitt fö-
retag under vitt skilda förhållanden. Företagaren
måste kunna anpassa sin verksamhet efter konjunktur-
förändringar och andra förändringar som påverkar
företagets lönsamhet. Det innebär bl.a. att det kan
finnas behov av att ha varierad personalstyrka vid
olika tidsperioder. Vidare bör de arbetsrättsliga reg-
lerna vara så enkla att det är lätt att förstå sig på dem.
I annat fall finns det en risk för att en arbetsgivare
avstår från att anställa ny personal, eftersom denne
har svårt att avgöra hur reglerna påverkar företaget i
olika situationer.
Denna avvägning mellan arbetsgivares och arbets-
tagares intressen innebär att man måste finna en punkt
där dessa intressen balanseras mot varandra på ett väl
avvägt sätt. Denna balanspunkt kan variera från tid till
annan. Därför är det viktigt att anställningsskyddsreg-
lerna konstrueras så att de blir flexibla. Det viktigaste
och effektivaste sättet att uppnå ett flexibelt system är
att låta parterna ute på de lokala arbetsplatserna
komma överens om anställningsvillkoren. Sådana
avtal bör inte vara låsta av centrala kollektivavtal,
eftersom det på många arbetsplatser skulle inskränka
möjligheten att träffa lokala uppgörelser.
För att komma till rätta med en del av den obalans
som råder i dagens system bör de regler som fyrparti-
regeringen genomförde, vilka Socialdemokraterna
sedan tog bort, återinföras. Samtidigt bör en utredning
tillsättas för att se över hur en framtida mer flexibel
arbetsrättslagstiftning bör se ut. Utredningen bör
arbeta förutsättningslöst. Syftet med utredningen skall
inte vara att föreslå försämringar i anställningsskyddet
utan att skapa en modernare arbetsrätt, som beaktar
såväl den enskildes berättigade intresse av anställ-
ningstrygghet som företagets intresse av flexiblare
och smidigare anställningsregler. Dessutom finns det
en stor grupp som nu far illa under nuvarande system,
nämligen de som är utanför arbetsmarknaden. Vem
talar för de arbetslösa när fack och arbetsgivare disku-
terar arbetsrätt? En ny, modern, lagstiftning är nöd-
vändig.
Riksdagen beslutade hösten 1993 att det skulle
finnas möjlighet för arbetsgivarna att undanta två
personer från turordningen sist in, först ut. Föränd-
ringen hade stor betydelse inte minst för småföretag,
som på detta sätt fick en chans att överleva. Trots
nedskärningar av personalen fick man behålla s.k.
nyckelpersoner. Men som vi vet återställde Socialde-
mokraterna denna förändring när de återkom hösten
1994. Det blev till stor skada för många småföretag,
och ytterst för deras anställda.
Nu kan man säga att förändringen som beslutades
1993 inte var särskilt stor. Men psykologiskt betydde
den mycket. På samma sätt kan man säga att återstäl-
laren hösten 1994 inte var en stor förändring, men
psykologiskt var den negativ och den slog hårt mot
rekrytering och nyanställning.
Tre av de tidigare regeringspartierna, som håller
Hörnlunds reform i helgd, anser att LAS skall ges
samma lydelse som 1994. Det är viktigt att peka på att
det i många fall är nödvändigt att kunna göra avsteg
från turordningen. Oftast sker det genom avtal mellan
arbetsgivare och fack. Trygghetsrådet, SAF och PTK,
har undersökt detta. Då framkom det att av pri-
vattjänstemän fyllda 50 år som sades upp under 1995
och första halvåret 1996, kan man finna att drygt
hälften, eller 53 %, sades upp på grund av överens-
kommelse om avsteg från principen sist in, först ut.
Trygghetsrådet har även funnit att det främst är i
småföretagen man inte kan lösa tvister om turord-
ningen genom förhandlingar. Det är ytterligare ett
skäl till att det är så viktigt med möjligheten att kunna
göra undantag från LAS beträffande turordningsreg-
lerna.
Folkpartiet har såväl i opposition som i regerings-
ställning hävdat att blockadmöjligheten mot enmans-
företag bör tas bort. Så skedde också under den förra
mandatperioden. Vi menar att det inte är rimligt att
tillgripa blockad mot företag som inte har några an-
ställda. Blockaden står inte heller i rimlig proportion
till vad man vill uppnå med den. Även detta är ett
psykologiskt hinder för många som är eller planerar
att bli småföretagare. Vi förordar också på denna
punkt att den bestämmelse som gällde 1994, och som
återfanns i 41 § MBL, återinförs för att förhindra
blockader mot enmansföretag.
Skadeståndsreglerna i MBL har ändrats på arbets-
tagarsidan när det gäller den s.k. 200-kronorsregeln.
Nu återstår det att se över skadeståndsreglerna på
arbetsgivarsidan. Som de nu är utformade, kan t.ex.
en småföretagare drabbas mycket hårt vid bagatellar-
tade brott mot de kollektiva skadestånden, dvs. ska-
destånden till fackliga organisationer vid brott mot
t.ex. vissa varsel- och underrättelseskyldigheter som
oftast saknar betydelse för den enskilde.
Jag beklagar, herr talman, att ryktena från stats-
rådsberedning och departement om att en sådan för-
ändring var på gång kom av sig. Min förhoppning är
att det här skall kunna komma i fråga mycket snart.
Jag vill fråga statsrådet om det inte finns skäl att föra
denna fråga på tal och rent av skriva ut en växel här i
kväll.
Jag tror att det är viktigt att de arbetsrättsliga ska-
deståndsreglerna anpassas till företagens storlek och
omsättning. Dagens regler är utformade så att ett litet
företag riskerar att drabbas av för företaget höga
skadestånd för relativt små förseelser. Ibland har
dessa förseelser berott på att småföretagarna inte
förmått tolka regelns innebörd. För mindre företag är
det, med hänsyn till omsättningen, ofta kostsamt att ta
hjälp av olika former av sakkunskap. Det är viktigt att
det sker en översyn, och man kan inte bortse från att
en ändring av dessa regler indirekt skulle kunna leda
till att en del företag törs nyanställa i högre grad än i
dag.
Ett vanligt argument mot att införa den nya an-
ställningsformen är att den kommer att utnyttjas av
vissa företagare, och att vissa företag i fortsättningen
bara kommer att anställa personal med denna anställ-
ningsform. Detta augment bygger på den felaktiga
föreställningen att småföretagare regelmässigt skulle
vara oseriösa och att de försöker utnyttja systemet så
långt möjligt. Jag tror att det är felaktigt och dessutom
grovt förenklat att påstå detta. Men det drivs av såväl
vissa politiker på ytterkanten som av vissa fackliga
företrädare.
För företagen är arbetskraften en mycket viktig
investering. En felrekrytering kan bli svårhanterlig.
Detta gäller särskilt för de små företagen. Det är vik-
tigt för överlevnaden att ha kunnig och duktig perso-
nal. Sådan kunskap tar tid att bygga upp. Därför är det
rationellt och viktigt för företagen att behålla persona-
len under längre tid.
Förändringar av arbetsrätten är bara en av flera
lösningar för att skapa ett bättre klimat för fler arbeten
genom företagande. Även företagspolitiken måste
reformeras. Man bör vid införandet av nya regler
utreda vilka konsekvenser ett nytt förslag kan få. Som
exempel kan nämnas den förlängda tiden för arbetsgi-
varinträde som nyligen beslutats när det gäller sjuker-
sättningen. Fördubblingen av perioden innebär att
många mindre företag tvekar att nyanställa personal.
Denna särskilt för småföretag tunga pålaga, kan
komma att vara långt mer hämmande för nyanställ-
ning än vad många vid första påseende tror. Det är
förvånande att Socialdemokraterna lägger på en sådan
tung börda på dem som skulle behöva stimulans för
att kunna vara med och nyanställa och därmed minska
arbetslösheten - särskilt nu när man i dessa yttersta
dagar pekar ut småföretagaren som den nya tidens
hjälte. Ännu mer förvånande är att Centern är med
och utdelar detta hårda slag mot framför allt småföre-
tagarna, som man i andra sammanhang säger sig värna
om.
På arbetstagarsidan är det ingen tvekan om att
kvinnor, personal med handikapp och de unga och
oerfarna kommer att känna av denna regel allra hår-
dast. Vid konflikter bör huvudprincipen vara att man
löser det som har utlöst motsättningen. Det kan finnas
anledning för en framtida utredning att plocka upp
några av de förslag Lars-Erik Nicklasson presenterade
i sin utredning 1991. Det gäller t.ex. rätt för medlare
att begära uppskov i ett antal dagar med varslad
stridsåtgärd samt införandet av en partssammansatt
nämnd med opartisk ordförande för att avgöra kon-
flikters samhällsfarlighet.
Till sist vill jag, herr talman, än en gång slå fast att
reformer på arbetsrättens område inte är den enda
lösningen för att skapa ett klimat för fler jobb genom
företagande. Företagspolitiken bör reformeras så att
för sysselsättningen skadliga skatter och andra påla-
gor försvinner. På lönebildningssidan krävs, förutom
arbetsrättslig reformering, att kostnaden för arbetslös-
heten i högre grad bärs av den försäkrade. Då kan
statsbidragen till fackförbundens a-kassor reduceras.
Därför bör, som jag tidigare sagt, egenavgifterna till
a-kassan höjas. Med den konstruktion som Folkpartiet
föreslagit kommer det att bli en måttlig uppräkning,
och den kommer att vara positiv sett ur perspektivet
att lönebildningen då bör gå in i sunda och stabila
banor.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vationerna 1, 5 och 30.