Herr talman! Om de nödvändiga förändringarna i
arbetsrätten sade den socialdemokratiska regeringen i
det längsta likt Sokrates "Ack, gånge denna kalk ifrån
mig". Efter alla pinsamma turer under våren och
sommaren 1996, då regeringen hoppades att arbets-
marknadens parter skulle kunna komma överens om
det som alla vet att de är avgrundsdjupt oense om, har
regeringen nu tagit giftbägaren till munnen och börjat
sörpla ur den. Jag vill minnas att Sokrates tömde sin
kalk i ett enda drag. Han insåg det som socialdemo-
kraterna inte fattar, nämligen att det sämsta man kan
göra är att dra ut på pinan.
Det förslag som regeringen nu äntligen har lagt på
riksdagens bord bär det stolta namnet En arbetsrätt
för ökad tillväxt. Men det bidde bara en tumme. Det
finns mycket litet, om ens något, i detta förslag som är
ägnat att öka den ekonomiska tillväxten. De av rege-
ringen förslagna förändringarna kommer att få en
ytterst begränsad inverkan på arbetsgivarnas benä-
genhet att nyanställa.
Ändå måste ju socialdemokraterna rimligen ha
förutsett att de skulle komma att dra på sig fackets
vrede för minsta försök att röra vid dess privilegier.
Nu befinner vi oss i den situationen att de fackliga
organisationerna har hetsat till en folkstorm som inte
står i någon som helst rimlig proportion till de mini-
mala förändringar i arbetsrätten som vi i dag har att ta
ställning till. När man ändå riskerar ett rosornas krig -
varför inte ta ett rejält grepp om det stora problem
som den rigida svenska arbetsrätten faktiskt utgör,
statsrådet Messing? Varför ta denna strid för något
som inte ens kvalificerar sig till att kallas en halvme-
syr?
I propositionen kan man läsa att arbetsrätten, som
tillkom under 1970-talet, behöver förändras och mo-
derniseras. Regeringens problemorientering på s. 20 i
propositionen kan vi moderater i stort sett ställa oss
bakom. Svensk ekonomi och arbetsmarknad har ge-
nomgått avsevärda förändringar sedan 1970-talet.
Företagen och deras anställda verkar i en alltmer
internationell miljö. Dagens öppna internationella
kapitalmarknad har väsentligt ändrat förutsättningarna
för svensk ekonomi och svenskt näringsliv. Dagens
arbetssätt, organisation och teknik hos företag och
offentlig förvaltning är väsentligt annorlunda än för
25 år sedan. Arbetsrätten måste utformas bl.a. med
utgångspunkt häri, och företagens behov måste mötas
av att kontinuerligt kunna anpassa sin organisation
och sin arbetsstyrka till förändrade förutsättningar och
behov. De arbetsrättsliga reglerna skall också vara
utformade så att de inte försvårar för företagen att
göra nya satsningar och expandera.
Så långt problembeskrivningen i propositionen.
När det sedan blir fråga om att gå från ord till hand-
ling är det som vanligt - socialdemokraterna vågar
eller orkar inte dra slutsatserna av sin egen analys. De
inser säkert att det var ett fatalt misstag att göra den
s.k. återställaren inom arbetsrätten direkt efter makt-
skiftet hösten 1994. Därigenom har regeringen dels
förslösat dyrbar tid för Sverige och för svenskt nä-
ringsliv men den har också bäddat för den låsta posi-
tion i vilken den nu befinner sig.
Även i denna proposition talar regeringen om att
det är i de små och medelstora företagen som alla de
nya jobben måste tillkomma. Men hur ser då verklig-
heten ut för en småföretagare i Sverige?
Låt mig citera valda delar ur ett brev från Conny
Persson, som driver EL-PER AB i Gagnef. Han skri-
ver: "Jag har ett företag i elbranschen som drabbats
hårt av lågkonjunkturen. Jag har minskat min personal
från tio till tre anställda. Under hela processen har jag
gått facket till mötes och följt turordningen trots att
jag på så vis riskerat några av mina bästa killar. Kun-
nigheten hos min personal är ju vad företaget lever
av! När jag till slut i den förhandling, vars protokoll
jag bifogar, begärde undantag från turordningen för
att företaget skulle kunna leva vidare, säger facket att
det är bättre att företaget läggs ned."
Av ett stycke i 4 § i förhandlingsprotokollet kan
följande utläsas: "SEF" - dvs. Svenska elektrikerför-
bundet - "ser som sin uppgift att bara se till medlem-
marnas intresse och inte till företagets bästa, och är
företagets situation så dålig att det inte kan leva vida-
re med mindre än att göra undantag i turordningen
skall företaget läggas ned."
Åter till Conny Persson brev: "Att facket tycker
det är bättre med tre arbetslösa och ett nedlagt företag
än en arbetslös och ett livskraftigt företag som kan
växa och i framtiden nyanställa är ju skandal. En ännu
större skandal är att de har lagen på sin sida. Den
lagen heter Lagen om anställningsskydd. Jag kan inte
för mitt liv förstå hur det kan påstås att LAS är bra om
den kan driva företag i konkurs och göra människor
arbetslösa."
Conny Persson avslutar sitt brev med att uppmana
mig att som politiker och folkvald ta mitt ansvar och
se till så att LAS ändras. Den bollen vill jag nu passa
vidare till statsrådet Messing. Tycker statsrådet att
LAS är bra om den tillämpas så att livskraftiga företag
går i graven och arbetslösheten ökar?
EL-PER köpte sig loss från turordningsreglerna.
Det blev dyrt, förstås. Men företaget överlevde och
har numera nyanställt. Det väntade man emellertid
med att göra tills tiden hade gått ut för företrädesrät-
ten till återanställning. Där gick mycken tid till spillo
alldeles i onödan, då flera elektriker i det av arbets-
löshet hårt drabbade Gagnef hade kunnat få jobb långt
tidigare.
Ännu svårare är situationen för alla de företag som
inte har kollektivavtal, vilket utgör hela 40 % av före-
tagen i Sverige som har sammanlagt 15 % av alla
anställda. De är till sista bokstaven bundna av det
arbetsrättsliga regelkomplexet. De har ingen möjlig-
het att muta sig loss från lagstiftningen.
Den enda förbättring som nu erbjuds sistnämnda
företag är möjligheten till överenskommen visstids-
anställning som beträffande en och samma arbetstaga-
re får omfatta högst tolv månader sammanlagt under
tre år. Det tycker vi moderater är bra. Det är ett steg i
rätt riktning, men det är otillräckligt. Kan vi inte
komma överens om, statsrådet Messing, att utgångs-
punkten för alla överväganden på detta område måste
vara att det alltid är bättre att människor får arbeta
något än inte alls? För alternativet till visstidsanställ-
ning är oftast inte tillsvidareanställning, utan det är
ingen anställning alls.
Herr talman! I den borgerliga trepartireservationen
nr 1, till vilken jag härmed yrkar bifall, framhåller
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna att vi
måste börja med att återställa återställarna, dvs. åter-
införa den arbetsrättsliga reglering som infördes av
den borgerliga regeringen och som gällde under år
1994. Detta bör ske omgående. Inte heller de reglerna
svarar emellertid mot dagens behov. Det bör därför
snarast tillsättas en parlamentarisk utredning, som får
i uppdrag att utarbeta en modern arbetsrätt som är
anpassad för 2000-talet.
I den moderata partimotionen med anledning av
propositionen och i det särskilda yttrandet i betänkan-
det från utskottets moderata ledamöter utvecklar vi
våra riktlinjer för den grundläggande förnyelsen av
arbetsrätten, som är nödvändig bl.a. för att häva mas-
sarbetslösheten.
En av hörnstenarna i detta förnyelsearbete måste
vara att kollektivavtalens roll förändras. Vi vill se en
ordning där den enskilde själv avgör om han eller hon
önskar företrädas av en facklig organisation eller vill
svara för förhandling och uppgörelse med arbetsgiva-
ren på egen hand. Det innebär att kollektivavtalens
räckvidd begränsas till att omfatta dem som uttryckli-
gen utbett sig om att bli företrädda på detta sätt. En
sådan ordning står bäst i överensstämmelse med Eu-
ropakonventionen om mänskliga rättigheter, som nu
är en del av svensk lag.
I alla civiliserade länder är rättigheter av olika
slag tillförsäkrade individen. Det är unikt för Sverige
att dessa rättigheter i stället har förbehållits de fackli-
ga organisationerna, vilket har förorsakat stelheter
och bristande anpassningsförmåga. Det är faktiskt en
mänsklig rättighet att själv få träffa de civilrättsliga
avtal som man önskar ingå och att slippa bli bunden
av avtal som man inte önskar ingå. Om man - som i
Sverige - tar ifrån människorna dessa rättigheter inne-
bär det att man har omyndigförklarat hela den svenska
befolkningen och förslavat den. Detta är ohållbart.
Den mer långsiktiga förändringen av arbetsrätten
bör ersättas med ett fåtal stadganden som alltid skall
iakttas i anställningsförhållanden. Till dessa skall den
enskilde personligen eller genom den organisation till
vilken han har uppdragit att föra talan, genom för-
handling med arbetsgivaren lägga till andra, indivi-
duella anställningsvillkor av betydelse. De grundläg-
gande stadgandena skall medge erforderlig flexibilitet
men samtidigt vara utformade så att arbetstagaren kan
föra talan i domstol om stadgandena inte iakttas.
Turordningsreglerna bör avskaffas. En sådan för-
ändring understryker att varje medarbetare är unik
och har rätt att behandlas därefter. Kravet på att en
uppsägning skall vara sakligt grundad bör kvarstå.
Men om uppsägningen har varit sakligt grundad finns
det inget som helst skäl att behålla företrädesrätten till
återanställning. Denna rätt "har ansetts rättvis", skri-
ver regeringen i propositionen. Till dem som anser att
den är i högsta grad orättvis hör emellertid ungdomar,
invandrare och andra som ännu inte har fått in en fot
på arbetsmarknaden. För alla dem har den s.k. trygg-
hetslagstiftningen blivit en otrygghetslagstiftning, en
tröskel mot arbetslivet som ofta är oöverstiglig.
Konfliktreglerna måste ses över. Som de i dag är
utformade motverkar de en sund lönebildning. Reg-
lerna tillämpas i dag på ett sätt som tydligt avspeglar
bristen på balans mellan parterna på arbetsmarknaden.
Många talare före mig i dag har understrukit att
det inte är genom arbetsmarknadspolitik som vi kan
skapa alla de hundratusentals nya jobb som Sverige
behöver. Det är sant. Men det är också sant att man
genom en rigid och otidsenlig arbetsrätt effektivt kan
förhindra tillkomsten av alla dessa jobb. Det är därför
hög tid att börja prioritera de arbetslösas intressen
före fackets privilegier.
Herr talman! Jag står bakom samtliga moderata
reservationer i betänkandet men yrkar som sagt bifall
endast till reservation nr 1.