Herr talman! Arbetet med arbetsrättslagstiftningen
har under de senaste åren utvecklats till en ganska
sorglustig historia. Fyrpartiregeringen genomförde
som bekant en del förändringar av den dåvarande
arbetsrättslagstiftningen. Socialdemokraterna som då
befann sig i opposition opponerade oerhört häftigt.
Det här blev en betydande valfråga och en fråga som
kunde förena fackföreningsrörelsen och det socialde-
mokratiska partiet och som spelade en stor roll i det
arbetet. Man lovade att om man bara kom tillbaka till
regeringsmakten skulle lagstiftningen rivas upp.
Så kom man då i regeringsställning och man rev
mycket riktigt upp de förändringar som hade genom-
förts. Dock var man inte i regeringen helt tillfreds-
ställd med lagstiftningen. Man insåg att den kanske
inte i alla delar var helt genomtänkt, men den hade
fungerat bra i valrörelsen. Man tillsatte en kommis-
sion i förhoppning om att parterna själva skulle kunna
enas om de förändringar som regeringen inte mäktade
genomföra. Kommissionen misslyckades. Ingen av
parterna kunde ställa upp på kommissionens förslag.
Regeringen hade gång på gång under den här pro-
cessen hotat parterna med lagstiftning om en uppgö-
relse inom ramen för kommissionen inte kom till
stånd. Trots detta försökte regeringen ytterligare en
gång, den här gången med en särskild medlargrupp.
Inte heller detta lyckades. Efter många om och men
kom det ett halvhjärtat förslag som har ganska få
anhängare med däremot väldigt många olika kritiker.
Kanske är det åtminstone ett tillfälligt slut på rege-
ringens slalompolitik när det gäller arbetsrätten som
vi är med om i dag.
Diskussionen om arbetsrätten har huvudsakligen
som jag ser det förts utifrån en gammal föreställning
och vid en välkänd frontlinje. I den här föreställning-
en står okänsliga arbetsgivare som helst vill ha otryg-
ga anställda mot en arbetstagarsida som organiserar
förment utbytbara kuggar i en gammal industristruk-
tur.
Finns det behov av att underlätta för nya jobb? Ja,
det är självklart. Alla tycker att vi behöver ta fram nya
jobb och att vi behöver vidta åtgärder för att skapa
förutsättningar för nya jobb. Tittar man på den verk-
tygslåda som vi som politiker har till vårt förfogande
finns det några saker vi kan göra. Vi kan ge stöd, vi
kan bidra till utbildning, vi kan ändra skatteregler, vi
kan underlätta i byråkratin osv. Det finns ett antal
instrument till förfogande.
Jag tror att frågan om arbetsrätten är ett av de
verktyg som måste användas om vi påtagligt skall
kunna sänka den mycket höga arbetslösheten. Det
måste till förändringar, och det måste till ytterligare
förändringar i förhållande till det förslag som rege-
ringen har lagt fram och som majoriteten i utskottet
nu har ställt sig bakom.
Dagens arbetsrätt är, även efter de förändringar
som nu görs, utformad för den traditionella industrin
och framför allt för en helt annan tid än vår tid och
framtiden.
Dagens arbetsplatser ser helt annorlunda ut. Vi vet
väldigt litet om hur framtidens arbetsplatser kommer
att se ut, men man kan ana att många av de tillkom-
mande jobben inte bygger på en traditionell relation
mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det blir mer av
kontrakt, mer av entreprenader, mer av konsulttjäns-
ter. Arbetstagare kommer långt ifrån alltid att vara
knutna till en och samma arbetsplats. Arbetstiderna
kommer att variera både vad gäller förläggning och
mängd. Vi vet att vi arbetstagare nästan aldrig kom-
mer att vara enkelt utbytbara, om vi någonsin har varit
det.
Det går som jag ser det inte att bita sig fast vid en
arbetsrätt som har allt mindre relevans på arbetsmark-
naden. Dagens arbetsrätt, herr talman, är som jag ser
det främst en rätt för dem som har arbete. Att arbets-
rätten diskuteras ganska ensidigt handlar om att de
som drabbas av arbetsrättens avigsidor inte har någon
röst i debatten. De människor som inte har fått jobb i
de företag som inte existerar eller de företag som inte
har utvecklats finns inte i de stora demonstrationstå-
gen. De som inte har kommit in på arbetsmarknaden
på grund av arbetsrätten vet kanske inte alltid vad
skälen till detta är. Jag menar att arbetsrätten är ett
sådant vanligt skäl.
I stället för att ordna arbetsrätten för att underlätta
för nya jobb fastnar regeringen i en diskussion om i
vilken turordning människor skall förlora jobbet. Det
görs samtidigt som antalet långtidsarbetslösa, alltså
personer som har varit utan jobb under minst två år,
ständigt ökar. När budgeten presenterades hade
147 000 personer varit arbetslösa under längre tid än
två år. Och bara under det senaste året, sägs det i
budgeten, har antalet ökat med 11 000 personer.
Det här borde få oss att fundera. Jag tror att ar-
betsrätten spelar roll. För det finns det också visst
belägg i forskningen. Långtidsarbetslösheten blir
lägre, man får en snabbare rotation bland dem som är
arbetslösa och det blir lättare för ungdomar att kom-
ma in på arbetsmarknaden.
Kristdemokraternas uppfattning är självfallet inte
att en förändring av arbetsrätten ensam kan lösa ar-
betslöshet och tillväxtproblem i Sverige. Men jag tror
att förändringar i arbetsrätten är en väldigt viktigt
pusselbit i den mosaik som fordras för att skapa ett
bättre klimat för företag och för företagande. Det som
till sist är det enda som ger jobb, trygghet och välfärd
är ju nämligen när enskilda människor anser det vara
mödan värt att starta ett företag, att anställa männi-
skor eller att utvidga ett företag som är befintligt.
Arbetsrätten tror jag spelar en roll i det samman-
hanget, men det fordras också åtgärder för att öppna
den privata tjänstesektorn och för att genomföra
skatteförändringar som uppmuntrar investeringar i
företag. Det handlar om avbyråkratisering, satsning på
forskning och andra åtgärder som måste till för att
bryta den förödande massarbetslösheten.
I det betänkande som vi nu diskuterar har social-
demokraterna slagit fast att utformningen av arbetsrät-
ten har betydelse för nyanställningar och nivån på
arbetslösheten. Det är ett ganska intressant konstate-
rande efter det resonemang som fördes under föregå-
ende period. Det gör man inledningsvis i betänkandet
där det heter att de förslag som regeringen har lagt
fram just syftar till att underlätta nyanställningar och
att minska arbetslösheten. Man konstaterar alltså att
arbetsrättslagstiftningen har betydelse för hur många
människor som saknar arbete. Då blir det en diskus-
sion om hur långt man skall gå i det här samman-
hanget.
Jag menar att socialdemokraterna inte har gått till-
räckligt långt för att ställa sig på de människornas
sida som saknar arbete i dag.
Vi kristdemokrater har i motioner föreslagit en
återgång till de regler som infördes av fyrpartirege-
ringen under den förra mandatperioden. Vi vill också
förlänga den maximala tiden för visstidsanställning
till 24 månader. Det vi vill komma åt är att många,
framför allt ungdomar, rutinmässigt sägs upp inför
sexmånadersdagen av sina anställningar. Många fler
skulle kunna få fotfäste på arbetsmarknaden om man
ostört kunde jobba upp till 24 månader på en arbets-
plats och skaffa sig den erfarenhet som det innebär att
ha ett arbete.
Vi tycker att det finns mycket goda skäl att tillsät-
ta en parlamentarisk utredning som får i uppdrag att
se över arbetsrätten och lägga fram förslag till en
arbetsrättslagstiftning för 2000-talet i den miljö som
jag tidigare har diskuterat med mycket stora föränd-
ringar på arbetsmarknaden och arbetsplatserna.
Det här betänkandet präglas, liksom Socialdemo-
kraternas politik plägar göra, i stora delar av ett tän-
kande som tar sin utgångspunkt i kollektivet, inte i
den enskilde. Det tar sig bl.a. uttryck i att man på
arbetsplatser som saknar kollektivavtal inte skall få
den rätt man har på annat håll, nämligen att sluta avtal
om avvikelser från anställningsskyddslagen. Att på
detta sätt sätta organisationer före individer är en
socialdemokratisk sjuka som vi känner igen från
många andra håll. Den överordnade instansen förvän-
tas begripa bättre än enskilda personer, som känner
problemen och förutsättningarna i detalj.
Vi kristdemokrater lutar oss mot den s.k. subsidi-
aritetsprincipen, som går ut på att man lägger besluten
på i vid mening lägsta möjliga effektiva nivå. Vi vill
alltså föra ned förhandlingsrätten så långt det är möj-
ligt och ge parterna på den lägre nivån det stöd och
den hjälp som behövs för att detta skall fungera.
Herr talman! Vi kristdemokrater står självfallet
bakom alla de kristdemokratiska reservationerna, men
jag nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till
reservationerna 1, 6 och 30. Jag konstaterar också att
kammaren nu är betydligt mer välfylld än då jag bör-
jade mitt anförande.