Herr talman! Först vill jag ta upp etiketteringen.
Sten Östlund talar om de tre högerpartierna. Då vill
jag säga att det är lika oförsynt som att efter Sten
Östlunds försiktiga anförande kalla honom för socia-
list. Det liksom passar inte.
Men jag känner mig inte träffad av det här, Sten
Östlund, därför att vi tar avstånd inte bara från termer
som klasskamp utan också från det som socialdemo-
krater - och för all del också folk på den motsatta
kanten - har talat om: att välja sida. Från liberalt håll
ser vi inte detta som att spela på den ena eller den
andra planhalvan. Som politiker och lagstiftare har vi
att hitta balanspunkten mellan två intressen som na-
turligtvis i grunden inte utan vidare kan vara överens.
Det finns ett konstruktivt, när det är som bäst,
spänningsfält mellan arbetsgivare och arbetstagare
och deras organisationer, och det är inget fult i det.
För oss politiker gäller det att hitta ramarna för att de
skall kunna ha en långtgående frihet att avtala och
spänna musklerna.
Vi vill underlätta nyanställningar, säger Sten Öst-
lund. Utmärkt! Det är åt rätt håll. Och när han nu
försvarar förbättringarna och rör sig mittåt skulle jag
vilja säga: Rör er litet till, och ni är inne på liberala
marker! Ingen jämförelse i övrigt, men jag kan ändå
travestera detta med en ideologisk nyorientering och
säga: Det är bra, Sten Östlund! Efter de här applåder-
na tror jag att det är möjligt att fortsätta.