Fru talman! Jag vet inte om Ulf Nilsson kanske har varit borta lite från den högskolepolitiska debatten så att han har missat en del som har hänt på senare tid. Det var en väldig kritik från högskolorna mot Högskoleverkets första förslag. Högskoleverket fick då regeringens uppdrag att tillsammans med universitet och högskolor att arbeta fram ett nytt förslag. Jag välkomnade det.
När det förslaget kom fanns det en enighet i sektorn. Därefter valde regeringen att riva upp detta. Det är en historiebeskrivning som Ulf Nilsson och hans allianskompisar får ta ansvar för. Vi är väldigt tydliga med att vi tycker att det framarbetade förslaget är bättre än regeringens förslag. Vi tycker att det ska utgöra grund för det nya systemet.
Det innebär, precis som Ulf Nilsson var inne på, samma antal betygssteg och processer i övrigt som vi har diskuterat. Det är inte något konstigt. Det är inte så att vi ska arbeta fram något nytt förslag. Vi hade tyckt att det hade varit bra om Sveriges riksdag hade kunnat enas om ett förslag.
Tänk vad bra det kunnat vara om det också hade kunnat bli en långsiktighet i dessa frågor. Det hade jag känt varit bra. Men den här gången har regeringen och de borgerliga partierna valt att politisera en fråga som inte hade behövt vara politiserad i stället för att kunna gå härifrån och säga att vi haft en process som skötts bra.
Jag undrar om Ulf Nilsson tycker att processen har varit bra. Har beredningen av ärendet varit till fyllest? Är han stolt över den process som har varit? Känner han sig nöjd med detta? Det är den första frågan.
Den andra frågan är: Känns det bra, Ulf Nilsson, att man talar om ökad autonomi, och när högskolor och universitet får vara med och tycka till om kvalitet i högre utbildning bortser regeringen från det man har kommit fram till? Känns det som en logik som Ulf Nilsson är stolt över?