Fru talman! Just nu är det många studenter som pluggar hårt för att klara läsårets sista tenta eller för att redovisa någon form av självständigt arbete. Vissa gör det för sista gången, och självklart måste de känna både glädje och lättnad när flera år av studieflit nu är till ända. De känner säkert också förväntan inför framtiden när de nu på allvar ska ta steget ut i förvärvslivet och äntligen få pröva sina vingar. Målet med en anställning hägrar förstås, men hur väl de lyckas med att hitta ett relevant jobb och hur lång tid det tar att hitta det skiljer mycket.
Anställningsbarhet, det vill säga utbildningens användbarhet på arbetsmarknaden, är ett viktigt begrepp som kommit alltmer i fokus de senaste åren, såväl i Sverige som internationellt. Det är ett av de tre övergripande målen i Bolognaprocessen och har därmed fått stort genomslag, åtminstone i den politiska retoriken.
Kritiker menar att våra lärosäten blir mer av arbetsförmedlingar och att lärosätena inte alls ska bry sig om vad framtida arbetsgivare behöver. De förespråkar mer av akademiska värden som bildning, kritiskt tänkande, reflexion, personlig utveckling och vetenskaplighet. Det är naturligtvis viktigt och självklart, men samtidigt finns det inget motsatsförhållande mellan anställningsbarhet och traditionella akademiska värden.
Inom ramen för Bolognaprocessen beskrivs målen med högre utbildning, och då nämns just de nyckelbegrepp jag räknade upp. Dessutom är det kvaliteten i utbildningen som är avgörande för anställningsbarheten liksom för de andra akademiska kriterierna. Men självklart har varken den enskilde studenten eller samhället råd att helt och hållet bortse från hur användbar en utbildning är på arbetsmarknaden.
Riksrevisionen har granskat detta, och deras slutsats är att med tanke på den stora investering som samhället och den enskilde gör i högre utbildning bör det leda till att nyutexaminerades anställningsbarhet ökar väsentligt. Det är något som vi moderater håller med om och vill sätta mer fokus på. Det kommer dessutom att realiseras i det nya kvalitetssäkringssystem som vi debatterar i dag.
Fru talman! Sverige har höga internationella ambitioner. Våra studenter konkurrerar på en internationell marknad. Det kräver att kvaliteten på våra utbildningar förbättras kontinuerligt. Flera åtgärder har presenterats sedan alliansregeringen tillträdde. Som ytterligare ett inslag i det strategiarbetet lanseras ett nytt kvalitetssäkringssystem som också kan få betydelse för resurstilldelningen till universitet och högskolor.
Examenstillstånden ska fortsatt prövas, men då det gäller utvärderingar av kvalitet för grundläggande och avancerad nivå kommer fokus att ändras. Tidigare utvärderingar har varit koncentrerade på processer om hur lärosätena har bedrivit sitt kvalitetsarbete. Nu förskjuts fokus till utbildningarnas resultat, det vill säga vad som uppnås. Dessutom ökas frekvensen av utvärderingar. I dag sker de vart sjätte år; efter årsskiftet kommer de att ske vart fjärde år.
Tre bedömningsunderlag ska ingå i en utvärdering: studenternas självständiga arbeten, lärosätenas självvärderingar inklusive platsbesök från externa bedömare - det är något som tidigare motdebattörer tydligen har missat - och enkäter till tidigare studenter. Resultatet av detta vägs samman i en flergradig skala. De lärosäten som har utbildningar som får högsta betyg kommer att kunna tilldelas extra medel som alltså ges utöver de medel som i dag fördelas till lärosätena - allt för att stimulera till ökat fokus på kvalitet.
Jag tänker inte gå in på fler detaljer i de utvärderingssystem som diskuteras. Jag ställer mig helt bakom regeringens uppfattning, inte minst vad gäller att utvärderingarna ska vara inriktade på vad som uppnås och inte hur arbetet sker eller hur lärosätenas dokumentation för förväntade lärandemål ser ut.
Det är ingen hemlighet att det finns olika uppfattningar i universitetsvärlden om förslagets för- och nackdelar. Det är inte bara vår frispråkige universitetskansler Anders Flodström som har uttalat sig och blivit citerad i debatten. En som inte hörts så mycket i debatten är den förra universitetskanslern, Sigbrit Franke, som tvärtemot Flodström förordar regeringens förslag och har uttryckt stor skepsis mot det som hennes tidigare myndighet presterat.
Hennes uttalanden är dessutom särskilt intressanta eftersom Franke i sin forskargärning främst var inriktad på just utvärdering av kvalitet i utbildningssystem. Hon skriver bland annat på sin blogg att den målmodell som Högskoleverket föreslagit inte bara är ofullständig utan direkt olämplig vid utvärdering av utbildningskvalitet. Det här bidraget till debatten har jag saknat från oppositionen.
Hur ser oppositionen på det hela? Värt att notera är att de är överens, vilket vi inte är vana vid. Men i stället för att se till vikten av att koppla resurser till kvalitet och vikten av långsiktighet säger de bara: Det duger inte, regeringen. Gå hem och gör om!
I vanlig ordning saknas det konstruktiva förslag om vad som ska göras om, och riktigt vari kritiken består är inte lätt att utläsa. Oppositionen förordar att Högskoleverkets förslag ska utgöra underlag. Det gör det redan. Vidare säger de att de i huvudsak stöder det förslag till kvalitetssäkringssystem som Högskoleverket tagit fram. I vilka delar de inte tycker som Högskoleverket och vad de tycker att regeringen bör ändra framkommer dock inte.
Min personliga reflexion är att oppositionen i stället tar tillfället i akt att politisera alla frågor de kan.
Ytterligare en fråga som finns med i betänkandet, och som tidigare inte har nämnts, är att möjligheten till positiv särbehandling av studenter vid antagning till högskolan äntligen försvinner. Det är resultatet av de många juridiska mål som den ideella organisationen Centrum för rättvisa har drivit. Bland annat handlade det om att kvinnor som sökte till veterinärstudier förfördelades för att Sveriges lantbruksuniversitet ville jämna ut könsfördelningen på programmet.
Sådant här är inte rimligt och anständigt i Sverige 2009. Självklart är det individernas meriter som ska bedömas vid antagning, inte deras kön.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande UbU20.
(Applåder)
I detta anförande instämde Margareta Pålsson (m) samt Ulf Nilsson och Tina Acketoft (båda fp).