Fru talman! Oj, vad spännande debatten blev om vårt efterlängtade förslag om ett resursfördelningssystem med utgångspunkten i kvalitet! Innan jag gör en kort genomgång av historiken vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Fru talman! Detta är en del i en jättestor reform för hela högskoleväsendet. Det startade med att vi har gjort precis det som vi har yrkat från den här talarstolen i många år. För mig själv handlar det om åtta år som jag har varit uppe i debatten och yrkat bifall till mina förslag och mitt partis förslag innan vi kom i majoritet så att vi äntligen kunde genomföra någonting med utgångspunkt i kvaliteten.
Det är spännande. Vi gav pengar till kvalitetshöjande åtgärder. Vi har fått kämpa med det ras som fanns inom högskoleutbildningen under förra mandatperioden och innan dess. Man tog bort en rad undervisningstimmar inte minst för dem som läste inom humaniora. Där fick vi, fru talman, öka till med medel hela tiden för att kvalitetshöja.
Sedan funderade vi på detaljstyrningen. Vi har i omgångar efter omgångar sagt att det är förkastligt för våra lärosäten i en internationell verklighet. Vi måste absolut ha autonomi på lärosätena. Då fick regeringen lägga fram direktiv till en autonomiutredning, och det återkommer vi till.
Så har vi detta med resursfördelningssystemet, som är en så oerhört viktig del för våra lärosäten. Hur har det varit tidigare? Det är klart att man går till sin egen verklighet när man har mött problemen inifrån.
När Linköpings universitet startade var det filial till Stockholm. Då visste man inte vad man skulle få för anslag. Man blev lovad medel från Strategiska stiftelsen, men det hissades ju aldrig upp till regelbundna anslag. Umeå och Linköpings universitet som tillkom ungefär samtidigt fick helt olika resursfördelning. Det fanns inget förutsebart resursfördelningssystem över huvud taget.
Jag ha debatterat med såväl tidigare utbildningsminister Thomas Östros som Leif Pagrotsky och förhört mig: Var finns resursfördelningssystemet så att det blir förutsebart och lärosätena kan veta vad de får för resurser? Ingen har kunnat tala om utifrån vilka kriterier som resurserna tilldelades.
Sedan kom detta med helårsstudenter och halvårsstudenter och allt vad det vara, HÅP:ar och annat som vi kallade det. Det byggde på alla dem som hade genomgått den utstakade processen som var kurserna. Där fick man lika mycket medel till varenda en.
Det bygger på en knepig människosyn att alla människor lär sig lika mycket på lika lång tid och på samma sätt. Då kan man ha en sådan ordentlig modell där man bara låter alla passera. Det är inte kvalitet för oss.
Kvalitet för oss är erkännandet att vi, våra barn som nu är studenter och andra lär sig på olika sätt. En utbildningsinstitution som en högskola och ett lärosäte är måste erbjuda en mångfald av sätt att lära sig på och få utvecklas på. Det är vad som ger framgång. Det är inte vad vi lägger upp som process rakt av som gör att vi kan mäta en kvalitet. Kvaliteten måste i huvudsak mätas i vad studenterna har lärt sig. Båda de här är väldigt viktiga.
Fru talman! Den här processen är spännande i sig. Det var professor Dan Brändström, kanske den mest kunniga i hela landet om helheten i svensk högre utbildning och forskning, som från början fick uppdraget att utreda ett nytt fördelningssystem med utgångspunkt i kvaliteten. Han lade fram ett betänkande där många delar var bra. Andra delar upplevde vi inte var lika bra politiskt. Sedan fick Högskoleverket uppdraget att jobba vidare med utgångspunkt i vad Dan Brändström hade lyft fram i sin utredning. De hade den goda smaken att dessutom förankra det i sektorn.
Det här är jättebra. Det kom fram en produkt, och sedan tog departementet den och lade på det politiska raster som finns i varje beslut inom den här världen och som av tradition har funnits i vårt land, inte minst under socialdemokratisk regeringsinnehav. Sedan kom en politisk produkt med utgångspunkt först och främst i Dan Brändströms utredning men även i det förslag som Högskoleverket var överens med sektorerna om. Så kom detta fram.
Detta är en fantastisk process när man ska ha fram ett instrument som ska vara hållbart över tid. Det har aldrig funnits tidigare. Kom ihåg, mina kolleger, att det aldrig har funnits något kvalitetsresursfördelningssystem i vårt land tidigare! Nu har vi ett, och det borde vi fira med kraft. Vi har ett som många har bidragit till.
Alliansregeringen och vi som arbetar med de här frågorna i riksdagen är tillräckligt ödmjuka för att öppna för att om det visar sig att det finns missar måste vi naturligtvis åtgärda dem. Visar det sig att det inte är hållbart måste det kanske justeras, och det tror jag. När man gör ett sådant banbrytande arbete och kommer fram med någonting helt nytt kan de allra bästa underlag få oförutsägbara konsekvenser. Det har vi mängder med bevis på inom utbildningsforskningen. Då måste man gå in och korrigera det.
Kära kolleger i Sveriges riksdag, vi har äntligen och för första gången i historien ett förslag på ett kvalitetsresursfördelningssystem som vi har möjlighet att fatta beslut om. Detta, mina vänner, har ingen tidigare regering kommit fram till. Inget tidigare utskott har kommit med ett betänkande med ett sådant förslag.
Fru talman! Låt mig sedan titta på oppositionen. Jag har blivit besviken över att man inte tycks ha läst propositionen eller det betänkande som har diskuterats. Jag tycker att det ges fel bilder av processen. Jag vet att det har varit många upprörda känslor här, men det är inte alls konstigt eftersom det handlar om en oerhört komplicerad kunskapsmassa när man bygger upp ett fördelningssystem av den här arten. Man ska ha med processen, samhället i övrigt och individens utveckling. Det tillsammans är oerhört komplicerat. Jag ser det som fullständigt självklart att det kan finnas upprörda känslor under den processen. Men att man här inte ger en korrekt bild av vad som faktiskt har hänt och vad det innebär tycker jag är bekymmersamt. Nu har mina kolleger på allianssidan gjort jättebra föredragningar.
Jag är också bekymrad över den reservation som oppositionen har, reservation 2. Där talar man om ett nytt förslag där Högskoleverkets förslag ska vara underlag. Det tycker jag är bekymmersamt. Det innebär att det inte finns något förslag. Jag trodde ett tag under debatten här i dag att oppositionen ville ha Högskoleverkets förslag, men efter att ha läst reservation 2 har jag förstått att så är inte fallet.
Med det vill jag säga att vår handlingskraftiga alliansregering för första gången i historien har lyckats ta fram ett kvalitetsresursfördelningsförslag som är användbart rakt ut i hela vårt högskolesystem. Det kan vi glädjas åt. Det finns bara ett enda förslag att besluta om i dag. Något annat förslag finns inte.
Tiden får utvisa om det kommer kritik längre fram när det har satts i sjön. Nu har vi ett förslag som vi tror är hållbart. Jag var i måndags på SLU i Uppsala, och där var de mycket positiva till det här förslaget. Det har vi att fatta beslut om i dag.
Fru talman! Vi kan inte annat än glädjas. Jag yrkar bifall till förslaget.
Jag vill också tacka vår högskoleminister som är här i dag för att han har orkat bära det här ända fram till ett riktigt förslag som vi har möjlighet att ta ställning till i dag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunilla Tjernberg (kd).