Fru talman! Det är intressant att höra att
föregående talare är så oroad över att ledamöter
lämnar den här salen. Han borde vara mer oroad
över att så många ledamöter lämnar hans eget parti
med hänvisning till att det är odemokratiskt och
diktatoriskt styrt.
Jag skall inleda det här anförandet med att för
ovanlighetens skull redovisa ett sammanhang där
Vänsterpartiet är överens med Moderaterna. Det
gäller synen på EG-frågan. Moderaterna har
redovisat att frågan om EG måste bli viktig i
valrörelsen. Den uppfattningen har vi också.
Däremot är vi fast övertygade om att det skall vara
en separat folkomröstning. Vi skall inte blanda
ihop frågan om medlemskap i den europeiska
unionen med frågan om vem som skall ha makten
i Sverige. Frågan om EG gäller ju snarare i vilken
utsträckning vi skall ha någon makt kvar i den
svenska riksdagen.
Vi menar att det är nödvändigt att den riksdag som
kommer att väljas i nästa val består av både EG-
förespråkare och EG-motståndare. Det är
nämligen det enda som garanterar att det blir en
riktig behandling av hur folkomröstningen skall gå
till, hur anslagen till de olika kampanjerna inför
folkomröstningen skall fördelas och hur
folkomröstningsresultatet skall hanteras. Med
tanke på hur opinionen ser ut i dag -- det kommer
säkert inte att ändras -- blir det förmodligen ett nej
i folkomröstningen. Därför är det viktigt att den
opinionen också finns representerad i riksdagen.
Alla partier måste ta hänsyn också till sina egna
opinioner.
Vänsterpartiet avvisar ett medlemskap i den
europeiska unionen av främst tre skäl. Det första är
att villkoret för medlemskapet och samarbetet
tvingar oss att ge upp viktiga delar av vår
självständighet.
Det andra skälet är att vi i praktiken inte kommer
att kunna behålla vår neutralitet och alliansfrihet.
Det tredje skälet är att vi vill att Sverige aktivt skall
kunna verka för en ny fredligare och rättvisare
världsordning som gäller hela världen. I dag går
faktiskt fortfarande de stora kapitalströmmarna
från de fattiga länderna till de rika länderna. De
globala orättvisorna och miljöproblemen ökar. Ett
vidare internationellt samarbete utanför den snäva
EG-ramen är viktigare än någonsin.
Andra säger sig vara internationalister samtidigt
som de drar ner på u-hjälpen. Det talet ger vi inte
mycket för. Sverige måste fortsätta att ge ett
generöst bistånd till de många nya och bräckliga
demokratier som har byggts upp under det senaste
decenniet i Baltikum, Latinamerika, Afrika och
Asien. Vi går inte med på att konjunkturanpassa,
dvs. att i praktiken minska biståndet så som
regeringen har gjort med hänvisning till Sveriges
dåliga finanser.
Utvecklingen i Ryssland under de senaste veckorna
har inneburit ett hot mot
demokratiseringsprocessen. I dag ser det ut som om
de demokratiska krafterna har segrat, åtminstone
tills vidare. Nu måste demokratiska institutioner
och politiska partier snabbt byggas upp så att fria
och allmänna val kan genomföras. Då minskar
också hotet från gammelkommunister,
nationalister och fascister. Men hotet mot en
spirande demokrati i Ryssland finns också i den
ekonomiska utvecklingen, med en stor
arbetslöshet, med en växande maffia i en
hårdhudad marknadskapitalism, med stora och
växande sociala problem. Frågan är väl om inte just
den växande arbetslösheten och det sociala eländet
som nu breder ut sig är de största hoten mot
demokratin i Ryssland.
Jag är glad över att situationen i Ryssland i alla fall
inte ännu har föranlett någon upphetsad
inrikespolitisk debatt om ökade satsningar på det
svenska försvaret. Tvärtom har representanter från
de flesta partier faktiskt uttalat att situationen inte
innebär ett ökat militärt hot mot Sverige. I ett läge
när olika behov måste vägas mot varandra och det
ekonomiska utrymmet är begränsat gläder detta
mig.
Visst skall det fortfarande finnas ett militärt försvar
i Sverige, men vi tror att det kan bantas ordentligt.
Pengarna kan i stället användas bättre inom vården
och omsorgen. Visst skall sjukvården,
äldreomsorgen och barnomsorgen effektiviseras,
men vi har faktiskt nått en gräns. Det har blivit
tvärtom. Nedskärningarna har gått för långt. De
drabbar sjuka, gamla, barn och arbetslösa på ett
omänskligt och oförtjänt sätt. Vad är
människovärdet egentligen värt i dag? Det frågar
sig många, framför allt de som dagligen står utanför
det här huset och protesterar. Svaret får man i dag
leta efter i den egna plånboken.
Politik är att vilja, sade Olof Palme en gång. Jag
skulle vilja säga att politik är att välja. Det handlar
ju om allas våra pengar, om hur de skall användas
på bästa sätt. Då är det väl ändå rimligt att man
utgår från människors behov.
Statsministern tog upp JAS-projektet senast i
regeringsförklaringen i går. Det kommer totalt att
kosta 60 miljarder kronor. Om vi nu tvingas välja i
en begränsad ekonomi, skall vi då välja JAS-plan
för 60 miljarder eller skall vi välja att satsa
pengarna på att ge våra arbetslösa arbete och
utbildning? För mig är ett sådant val enkelt. Arbete
åt alla måste vara det viktigaste.
Vi kan också väga JAS-anslaget mot andra viktiga
behov. Vi kan använda pengarna så att vi kan ta
tillbaka beslut om kommunala besparingar inom
skola och barnomsorg. De kommer ju främst att
verkställas genom att man minskar antalet
anställda. Detta skulle kosta hälften av vad
investeringarna i JAS kostar under ett år.
Dessutom skulle det rädda minst 30 000 jobb inom
kommunerna -- till största delen kvinnojobb. Vi
kan också ta bort karensdagen vid sjukskrivning.
Det kostar detsamma som tio JAS-plan, enligt
beräkningarna i årets budgetproposition. Priset är
alltså 4 miljarder.
Ekonomi är egentligen ganska enkelt. Det handlar
om att välja, och det är just vad den nuvarande
regeringen gör. Den väljer att ge
förmögenhetsinnehavare och aktieägare lättnader
medan arbetslösa, äldre och sjuka får det sämre.
Dessa orättvisor går som en röd -- eller blå -- tråd
genom regeringspolitiken. Man väljer att beskriva
problemen på ett sådant sätt att man kan vara säker
på att medborgarna skall ''köpa'' lösningarna. Man
framställer det som om vår generella välfärd skulle
vara roten till det förhatliga budgetunderskottet.
Man framställer det som om vår
arbetsrättslagstiftning, själva
anställningstryggheten, skulle vara orsaken till den
växande arbetslösheten. Men om det nu vore så
svårt att avskeda människor med den nuvarande
lagstiftningen som ni och Arbetsgivareföreningen
säger, hur kommer det sig då att man redan har
kunnat avskeda mer än en halv miljon människor,
med nuvarande lagstiftning?
Rör inte arbetsrätten, är en paroll och en
uppmaning som väldigt många människor reser i
dag. Vi har alla fått mängder av namnunderskrifter
och protester i brev, kort och skrivelser. Jag tycker
att det är en uppmaning som vi bör följa. Jag
hoppas att vi får en majoritet i den här kammaren
som säger nej till alla försämringar inom
arbetsrätten.
Just nu genomför den borgerliga regeringen ett
systemskifte i Sverige -- ett skifte som syftar till att
montera ner folkhemmet. Det sker snabbt och med
märkligt litet motstånd. Här i den svenska
riksdagen, bland oss som har fått förtroendet,
borde man faktiskt märka av alla de protester som
finns bland människor -- bland arga, ledsna,
oroade, barn, vuxna och gamla med eller utan
arbete.
Det finns ett missnöje och en oro i det här landet
som måste få komma till uttryck och påverka de
beslut som vi skall fatta här under det kommande
året. Om allt fler människor känner sig allt mindre
företrädda eller representerade och om allt fler
människor känner ett växande avstånd mellan det
liv de lever och de beslut vi fattar, är det allvarligt.
Då har vi förlorat själva själen i samhällsbygget.
Själen utgörs av respekten för demokratin. Därför
måste vi slå hål på myten om den enda vägens
politik och myten om att framtiden är ödesbestämd
eller att vi rent av ingenting kan göra som politiker,
eftersom marknaden i annat fall kanske reagerar.
Och då vet man ju aldrig vad som kan hända.
Det vore väl ändå märkligt om vi här i Sverige
skulle låta oss så förslavas av marknadens
herravälde att vi inte skulle våga ha en öppen och
fri politisk debatt av rädsla för hur marknaden skall
reagera. Detta gäller för såväl Socialdemokraternas
kongress som för andra.
Vi har inte för mycket av politik och politiska beslut
i det här landet utan för litet. Alldeles för många
låter sig styras av den diffusa marknadens lagar, när
vi i stället behöver använda politiken som det
redskap det är när vi vill ha förändringar. I dag
måste det till förändringar -- positiva,
framtidsinriktade förändringar och politiska beslut
som vågar ta hänsyn till både människor och miljö.
Nu när den borgerliga regeringen talar om behovet
av att skära i det offentliga är motivet att vi lever
över våra tillgångar. Det säger Assar Lindbeck, det
säger Arbetsgivareföreningen och det säger
regeringen dagligen.
När Statistiska Centralbyrån, i sin tidning
Välfärdsbulletinen, nyligen bad några ekonomer
att förklara påståendet ''vi lever över våra
tillgångar'', visade det sig att de avfärdade
påståendet. Det är nämligen inte statens utgifter
som har exploderat, utan det är statens inkomster
som har minskat drastiskt. Man har helt enkelt sett
till att sänka skatten på ett sådant sätt att intäkterna
har minskat.
Socialdemokraterna och Folkpartiet genomförde
en skattereform som gav de högavlönade
skattesänkningar och de lågavlönade höjda hyror
och höjda avgifter. Sådant kostar på.
Landet är inne i en svår situation. Staten är i dåligt
skick, eftersom man sänkt inkomsterna och i stället
lånat till utgifterna. Det har pågått en gigantisk
omfördelning där staten blivit allt svagare och
kapitalet allt starkare. Samtidigt har vi en
internationell kris. Företag slår ut varandra medan
marknaden krymper -- en överproduktionskris.
Till detta kommer att regeringen själv av egen kraft
förvärrar budgetunderskottet och arbetslösheten.
Man valde att alltför länge stödja den svenska
kronan under förra hösten. Man har valt att inte
stimulera konsumtion utan i stället att strama åt,
vilket är helt fel i en lågkonjunktur. Man har valt att
privatisera av ideologiska skäl, inte av ekonomiska.
Man har valt att minska ersättningen till sjuka och
arbetslösa med den påföljden att konsumtionen
minskar.
Enligt regeringsförklaringen tänker man nu
fortsätta på samma orättfärdiga väg. Fackets och de
anställdas makt skall minskas genom försvagad
anställningstrygghet och avreglering. Många
anställda vågar i dag inte ens uttrycka sina åsikter
om företagets eller kommunens besparingar,
eftersom uppsägning då hotar.
Ett exempel på detta är vad som hände Kjell-Erik
Karlsson på Värö Bruk i Halland. Hans fall ligger
nu i Arbetsdomstolen. Han fick sparken när han
som förtroendevald kommunalpolitiker skrev på
ett remissvar som kritiserade företagets
miljöförstöring och höga utsläpp. Det här är en
farlig tendens i vårt samhälle. Man lägger munkavel
på anställda och förtroendevalda. Jag vill gärna
höra de övriga partiledarnas syn på den här frågan.
Den är ett exempel på en tendens som breder ut sig.
Regeringens väg leder alltså fel, men det finns
alternativ. Vi säger att man skall stärka statens
ekonomi genom att minska arbetslösheten.
Arbetstiden kan sänkas. Sex timmars arbetsdag är
faktiskt ett bra redskap mot arbetslöshet och
utslagning. Påbörja en miljöomställning. Satsa på
miljövänlig produktion, miljövänlig energi och
miljövänligt byggande. Det ger också nya jobb.
Politik är att välja och att göra det på ett rättvist sätt
som ger oss människor trygghet och tillit inför
framtiden. Det är det som saknas i dag.
(Applåder)