Fru talman! I går presenterade regeringen sin
tredje regeringsförklaring under denna
mandatperiod. Vi visade hur vi steg för steg
fullföljer den politik för förändring och förnyelse av
Sverige som väljarna gav oss mandat för i valet
1991.
I dag har som sig bör oppositionspartierna fått sin
möjlighet att säga att allt är felaktigt, mycket är
förfärligt och praktiskt taget allt skulle ha gjorts på
något annat sätt. Det är också vad de har sagt. Det
är värt att notera att det varken i Ingvar Carlssons,
Ian Wachtmeisters eller Gudrun Schymans
anförande fanns ett uns av förståelse för att vi
befinner oss i en ekonomisk situation där det är
nödvändigt att vidta åtgärder som även om de är
kortsiktigt impopulära är uttryck för långsiktigt
ansvarstagande. Det var populismens och den
kortsiktiga popularitetsjaktens höga visa i tre olika
versioner som kammaren serverades.
Låt mig säga några ord innan jag går in på att
bemöta en del av det som oppositionen har sagt.
Jag vill tala om den fråga som vi lyfte fram i
regeringsförklaringen i går och som är den enskilda
viktigaste frågan just nu, kärnan i regeringens
politiska arbete. Det handlar om att skapa nya
jobb.
Vi befinner oss i en svår arbetslöshetskris. Den tog
sin början kring årsskiftet 1989/1990. Det var då
kurvorna vände nedåt under en socialdemokratisk
regering. Sedan har de gått nedåt, nedåt och nedåt.
Det är först nu som vi börjar ana att vi kanske har
nått botten och kanske ser möjligheter att vända
detta uppåt.
Vi känner till orsakerna. Det är misstag som ligger
långt tillbaka i tiden. De kan inte göras ogjorda.
Men nu måste vi ta itu med konsekvenserna. Låt
oss inse att de jobb som har försvunnit inte kommer
tillbaka. Det gäller rationaliseringar som är gjorda
i företag. Det gäller företag som inte klarade
konkurrenssituationen på grund av att prisläget var
för högt i Sverige under lång tid. Det kan också
gälla rationaliseringar som sker nu. Eftersom
sjukfrånvaron har minskat har man fått en
övertalighet som gör att man hamnar i denna
situation.
Därmed måste politiken inriktas på förutsättningar
för nya jobb.
Lika viktigt som det är att inse vilken politik som är
möjlig är det att inse vilken politik som inte är
möjlig för att skapa nya jobb.
För det första: Nationell expansionspolitik av
klassiskt keynesianskt socialdemokratiskt märke är
icke möjlig. Det går inte för en individ och inte för
en nation att lyfta sig själv i håret. Man lyfter inte,
men det gör ont i håret. Det gläder mig att det finns
tendenser till att denna insikt mycket sakta börjar
komma in även i socialdemokratin.
För det andra: Även om oppositionspartierna --
socialdemokratin i synnerhet -- ägnar sig åt att
ständigt bjuda över regeringen när det gäller
satsningar på olika delar av
arbetsmarknadspolitiken, är det ingen långsiktig
lösning. Hela svenska folket skall inte ha jobb inom
AMS, ALU eller AMU. Arbetsmarknadspolitiken
är nödvändig, men det är inte den som ger oss de
riktiga jobben.
För det tredje: Att expandera den offentliga
sysselsättningen -- det var detta som skedde under
1980-talet och som förhindrade att arbetslösheten
då ökade, men det var också detta som bäddade för
många av dagens problem -- är inte heller möjligt.
Skattetaket är definitivt nått, och vi måste nu gå in
för att försöka klara uppgifterna inom den
offentliga sektorn inom ramen för ungefärligen de
resurser som vi har.
Om de klassiska vägarna, som inte minst
Socialdemokraterna har använt, är stängda, vilket
vi måste inse, var finns då jobben? Ja, de nya
jobben måste tillkomma inom det enskilda
näringslivet, i företagen, från industri till
tjänstesektor, till service och till allt det som frodas
i en ekonomi som befinner sig i utveckling. Det
gäller de stora exportföretagen som nu börjar lyfta.
Kronan betyder en del, men regeringens politik har
varit en förutsättning för att detta skulle vara
möjligt. Men det gäller allra främst i de små och
medelstora företagen. Denna grundläggande insikt
har viktiga konsekvenser för den politik som måste
föras.
Stig Malm, sanningsvittne ibland, mannen med
dramatiska formuleringar, sade i anslutning till den
socialdemokratiska partikongressen att
socialdemokratin har misshandlat företagen, i
synnerhet småföretagen, under decennier. Det är
sant, och det är klart att det är en av anledningarna
till att svensk ekonomi i dag står svagare än vad den
borde ha gjort. Löntagarfonderna framstår ju som
misstagens misstag på denna misslyckade politiska
väg att misshandla företagen. Men nu krävs en
politik för att förbättra förutsättningarna för
framför allt de små och medelstora företagen.
Det som vi emellertid har noterat under de två år
som har gått är att varje enstaka förslag som denna
regering har lagt fram för att förbättra för företagen
och därmed för tillskapandet av nya jobb har
socialdemokratin gått emot. Man har inte gått emot
det bara litet lätt utan militant med en
klasskampsagitation som har fått de röda flaggorna
att fladdra på de egna mötena, men som säkert har
skrämt många som annars kanske med tillförsikt
hade sett fram också mot en socialdemokrati med
förmåga att tänka om i viktiga frågor. Det som vi
nu ser är av allt att döma att man fortsätter på
denna väg.
På riksdagens bord kommer under de närmaste
månaderna viktiga förslag att ligga som skapar
förutsättningar för nya jobb i de små och
medelstora företagen. Det gäller egenföretagarna,
vilkas skattesituation nu skall jämställas med
aktiebolagens. Det hade vi gärna genomfört
tidigare. Socialdemokratin krävde att detta skulle
skjutas upp därför att man ansåg att det innebar en
skattesänkning för kapitalet. Det blev en del av
krisöverenskommelsen. Vi sköt upp det, och vi
genomför det nu. Låt mig säga att jag tror att detta
uppskjutande har kostat jobb. Det skall därför bli
mycket intressant att se vad socialdemokratin nu
säger. Är detta återigen en skattesänkning för
kapitalägarna som socialdemokratin skall gå emot
med de konsekvenser för jobben som det får?
Avskaffandet av dubbelbeskattningen har föranlett
nya agitationsnummer och klasskampsretorik i den
högre skalan. Jag har ingenting emot att man
beskattar det riskvilliga kapitalet i företagen en
gång. Men jag tycker att det är fel att i ett läge där
vi behöver fler företag, mer av risktagande och fler
jobb att beskatta det två gånger på det sätt som
socialdemokratin uppenbarligen vill. Visst är
detta -- så långt har Ingvar Carlsson rätt -- en
skattesänkning för kapital. Men finns det någon
som tror att vi får fram nya jobb om vi inte får fram
kapital? Det handlar om kapital till nya jobb. Den
som säger nej till kapitalet, säger i detta fall nej till
jobben. Det är detta som socialdemokratin gör.
Låt mig bara, när Socialdemokraterna håller på
med denna retorik, påminna om hur det var när de
själva -- Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt, och
även Göran Persson var väl med på något hörn
redan då, om jag inte missminner mig -- satt i
regeringsställning. Då var det härliga dagar i
Sverige för spekulationskapitalet. Det produktiva
kapitalet skrämde de ur landet med sin politik.
Investeringarna flydde landet.
Framtidssatsningarna flydde landet. Jobben
hamnade utomlands. De skrämde bort det
produktiva kapitalet, men de gynnade
spekulationskapitalet. Det var lån. Det var
spekulation. Det var yra. Det var
dalmatinerhundar och sportbilar på de
socialdemokratiska valaffischerna.
Spekulationskapitalet gav oss krisen. Vi vill ta fram
produktionskapitalet. Det är det som kan ge oss
jobben, och det är det som kan ta oss ur krisen.
Samma kortsynthet gäller i fråga om arbetsrätten.
Det fanns en stund då både Ingvar Carlsson och
Göran Persson antydde att de trots allt skulle kunna
tänka sig ändringar i arbetsrätten. Det var ett
intryck under intryck av småföretagaropinionen
som är alldeles entydig på denna punkt. Men så
kom den där dagen som jag tror var en måndag då
det kom ett pressmeddelande om att Ingvar
Carlsson tillsammans med Stig Malm hade skrivit
under ett papper som innebar ett nej till varje
diskussion, ett nej till varje förändring och ett nej
till varje tanke på att göra det som man själv
uppenbarligen hade börjat att våga tänka på.
Makten i rörelsen hade talat, och dörren hade
därmed stängts för den förnuftiga förändringen och
för det förnuftiga samtalet. Det är nämligen inget
tvivel om att modifieringar i arbetsrätten i dag
skulle ge oss nya jobb.
I dagens Veckans Affärer kan vi se den senaste
statistiken över hur mycket övertiden ökar. Det är
ineffektiv tid också för företagen. De är nämligen
just nu rädda för att nyanställa. Det finns inget
tvivel om att modifieringar i arbetsrätten skulle ge
fler nyanställningar och därmed fler nya jobb. Men
återigen säger socialdemokratin nej till detta.
Därmed är vi de facto i denna situation. Jag vet inte
om ni har sett Ströyers dagbok i Dagens Nyheter i
dag. Där frågar han vad Socialdemokraternas
politik består av. De talar om arbetslösheten, men
vad? De talar om att göra satsningar, men vad? De
säger bara nej till de åtgärder som kan ta oss ur
dessa kriser och framför allt ur arbetslösheten.
Skälet finns självfallet i den interna splittring som
de har demonstrerat och på papperet som Stig
Malm och Ingvar Carlsson har skrivit under.
Vi kommer ihåg rosornas krig under
Socialdemokraternas regeringsperiod. Nu har vi
även fått uppföljningen i form av memoarernas
krig -- 492 sidor Feldt mot Andersson och 429 sidor
Andersson mot Feldt.
Sedan fick vi partikongressen i Göteborg. Stig
Malm, som jag återkommer till då och då, har
utnämnt den nya partisymbolen till en krossad
tomat. Så fick vi tomaternas tumult -- en politik den
ena natten och en annan politik den andra natten.
Vem blev mer krossad än den som har haft ansvaret
för varje kommatecken i den socialdemokratiska
ekonomiska politiken intill denna dag? Det blev
ingenting kvar av det som man hade talat så mycket
om. Jag undrar ibland vad Ingvar Carlsson sade åt
Allan Larsson i slutet av kongressen: Kom nu
ketchup så går vi.
Bakom detta ligger det allvarliga i att landets
största oppositionsparti när det gäller den
ekonomiska politiken inte har så mycket annat att
komma med än en efterlysning av en ny ekonomisk
teori, därför att man uppenbarligen inte har någon
egen.
Jag skulle vilja vädja till socialdemokratin:
Genomför förnyelsen, kasta klasskampsretoriken,
inse att vi behöver satsa på företagen och inse att
en politik för nya jobb kräver omtänkande och
också ett mått av välvilja gentemot
företagsamheten!
Tiden löper snabbt. Jag hade tänkt säga några ord
också till Ian Wachtmeister. Det blir relativt kort,
så jag ber att få återkomma till honom.
Ian Wachtmeister är mycket indignerad över att
olika personer har varit indignerade över Ny
demokrati. Jag vill gärna säga att jag inte tillhör
dem som säger att allt som Ian Wachtmeister säger
a priori är fel. Det säger jag inte om någon
företrädare för något politiskt parti. Det ingår i min
syn på politiken att vi alla måste kunna lyssna på
varandra.
Men min respekt för Ian Wachtmeister skulle öka
högst avsevärt om han hade förmåga att då och då
ta avstånd från vad som är så uppenbara övertramp,
förlöpningar och omdömeslösheter från mer eller
mindre ledande företrädare för hans eget parti. Att
han avstår från detta med sådan konsekvens kastar
utan tvivel, tyvärr, en skugga även över honom
själv.
För Ian Wachtmeisters egen skull, en träskarbetare
bland andra i det politiska träsket, vill jag säga: Var
litet tydligare! Ta avstånd från det som även en Ian
Wachtmeister innerst inne måste inse är
omdömeslösheter, förgrovningar och förlöpningar i
den politiska debatten!
(Applåder)