Fru talman! I politiken har vi ibland en tendens att
stänga världen ute, precis som vi har en benägenhet
att stänga ute de frågor som inte har med ekonomi
och materiella ting att göra. Werner Aspenström
har tolkat det i en liten kort dikt om en mätarlarv:
f413 > Jag sträcker mig ut från mitt
körsbärsblad
och spanar mot evigheten.
Evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.
De dramatiska händelserna i Moskva har
nu plötsligt som en blixt påmint oss om att
världen utanför vårt körsbärsblad, vårt
Sverige, liksom värdena bortom
ekonomin är en realitet.
Är det inte så att vi gärna inbillar oss att
alla våra problem kan lösas inom Sverige,
inom våra kommuner och landsting?
Dessutom bygger vi politiker ibland
vidare på den här bilden. Vi ger intrycket
av att allt som händer i Sverige är resultatet
av vad regeringen har lyckats eller
misslyckats med.
Vi har en djup kris i Sverige. De yttringar
av denna kris som oftast diskuteras är
de ekonomiska. Och ekonomin skall
självfallet verkligen inte negligeras, vi
måste med all kraft fortsätta att sanera
ekonomin. Men jag har många gånger
tidigare pekat på att vi också måste se
djupare på krisens orsaker.
I den här debatten kan man ställa ett
grundkrav på hederlighet, tycker jag,
och det är att erkänna att i synnerhet vår
ekonomi och vår arbetsmarknad är starkt
påverkade av det som händer utanför
våra gränser. Nästan alla de problem
som vi har i Sverige i dag är -- vida mer
än under tidigare decennier och
sekler -- speglingar eller förgreningar av
det som sker inom EG, i Ryssland, USA,
Sydostasien och i u-världen.
Utöver att vi erkänner att kriserna har ett
internationellt rotsystem, måste vi
upptäcka också den moraliska sidan av
kriserna. yligen träffade jag i Israel
den superbegåvade matematikern och
datavetenskapsmannen Natan Sharansky.
Han är verkligen utöver sin
vetenskapsteoretiska storhet en av
portalfigurerna i kampen för mänskliga
rättigheter.
Sharansky var den förste av de
dissidenter som president Gorbatjov beslöt
utvisa efter det att han kommit till
makten 1986. Innan Sharansky sattes i
fängelse på grund av sitt regimmotstånd,
upplevde han sig själv som en ''vanlig'',
sekulariserad sovjetmedborgare. Han
trodde att man genom vetenskapliga
och rationella argument kunde bekämpa
sovjetsystemet och KGB. Under nio
långa fängelseår lärde han sig att han
hade fel. Det var de moraliska argumenten
som visade sig mest livskraftiga. Det gick
inte att bekämpa KGB med enbart
förnuftsmässiga argument!
Att marknadsekonomin skall ersätta
planekonomin tycks de flesta numera vara
överens om. Men vilket moraliskt
system, vilken grundetik skall ersätta den
förljugna statskapitalistiska
dubbelmoralen och retoriken och
förtrampandet av människors värde och
personliga värdighet?
I Sverige har vi sedan länge en stabil
demokrati. Och vi har i århundraden haft
rötterna i föreställningar präglade av
kristendom och humanism. Sverige har
inte behövt uppleva en sådan kollektiv
våldtäkt som den som drabbat folken i
östblocket, inte heller den som nazismen
och fascismen stod för i Europas mitt. Men
vi har ändå börjat upptäcka att det finns
moraliska sidor av vår kris. På den
socialdemokratiska partikongressen
nämndes den uppluckring av
samhällsmoralen som skett det senaste
decenniet. Det påpekades att det inte
bara handlar om direktörernas bristande
moral. Jag citerar: ''Det handlar om ett
samhällsklimat som gjort detta -- om inte
normalt -- så dock accepterat i alldeles
för vida kretsar.''
Den viktiga frågan är, menar jag: Hur
växte detta samhällsklimat fram?
Tankarna bakom välfärdssamhället var
goda. Tillsammans skulle vi skapa ett
värdigt liv för varje människa. Men vi
fick allt fler system, alltmer
oöverblickbara. Välfärdssystemen skulle
fördela tryggheten mellan människor,
göra människor alltmer oberoende. Men
en bieffekt blev också isolering,
anonymitet och ensamhet, murar mellan
människor.
Nu för tiden talas det alltmer om kundval
när det gäller den service som i första
hand kommunerna skall ge
medborgarna. Det kan i många
sammanhang vara bra att betrakta mötet
mellan människor och myndigheter och
samhällsinstitutioner som mötet mellan
kund och säljare. Men vi får inte glömma
vårt ansvar som medborgare.
Förhållandet mellan människor i ett
samhälle är något vida mer än en ''köp-
och-säljmarknad''. Det gäller respekten för
varje individs värde. Det gäller också
andra sätt att visa sin medborgaranda än
genom skattebetalning.
Jag håller med journalisten och
författaren Göran Rosenberg när han
skriver så här: ''I kundvalsmodellen
utbjuds olika varianter och prisklasser av
gräddbakelser. I en demokrati måste
man ibland kunna utbjuda
dikesgrävning. Det senare förutsätter
medborgare, inte kunder''.
Jag tror att allt fler nu inser att de statliga
eller kommunala gräddbakelsernas tid
är förbi. Vi måste bjuda ut också
dikesgrävning. Alla får ta större ansvar
för sin fritid, för sin bostad och får
acceptera höjda avgifter i olika
försäkringssystem.
Huvudproblemet är att de flesta av oss
pekar ut vilket dike vi vill ha grävt, men
anser att andra skall gräva. Somliga
pekar ut dem som tjänar mer än man själv
gör som lämpliga att göra
uppoffringarna. Andra pekar ut dem
som man tycker utnyttjar
välfärdssystemen och tycker att de skall
gräva litet mer, söka litet fler jobb, vara
sjuka litet mindre osv. Det här blir ofta
ytliga och hjärtlösa analyser. Sanningen
är att alla i vårt land måste vara med och
lösa krisen.
Det talas nu och då om att regering och
kommuner skall utfärda ett
välfärdskontrakt över våra rättigheter
som medborgare. Jag menar att vi nog
också måste fundera över de skyldigheter
som vi har, den ömsesidiga moralen.
Inget av de stora problem som Sverige
har eller står inför kan lösas utan ett
medborgerligt, personligt engagemang --
det är min djupa övertygelse.
Vi är alla överens om att arbetslösheten
är den absolut allvarligaste konsekvensen
av den ekonomiska krisen. Men jag tror
att vi måste inse att det inte finns en enda
stor lösning, där staten plötsligt kan ge
alla ett jobb. Det fordras mängder av
såväl statliga som lokala och individuella
initiativ. En del av detta är att vi bakom
arbetslöshetstalen måste se varje
människa, varje individ med sitt behov
av värdighet.
Regeringen har odiskutabelt vidtagit och
föreslagit många olika åtgärder för att
minska arbetslösheten. Det handlar om
att underlätta för små och medelstora
företag att anställa fler. Det handlar om
utbildning, kompetensutveckling och
andra arbetsmarknadspolitiska insatser
som vi här redan har hört mycket om. Som
ni vet har vi kristdemokrater bl.a.
kommit med förslag om en särskild
ungdomsskattesedel för arbetslösa
ungdomar. Det skulle kunna ge
tusentals ungdomar arbete inom den
privata tjänstesektorn. Det rör sig om
arbeten som en del inte kallar för riktiga,
men som ändå kan vara bra till en
början -- hellre detta än ingenting alls.
Jag tror faktiskt att det också skulle
kunna gå att få fram fler platser vid
högskolorna. Varför inte anställa lärare
från engelsktalande och tysktalande länder
liksom pensionerade universitetslärare i
stället för att ständigt låta oss höra att det
saknas kompetenta lärare? Vi kan då ge
ungdomarna gratis språkskjuts ut i världen
genom att utbildningen sker direkt på
EG- och världsspråk. Efter att ha
frågat en del högskolor vågar jag påstå
att vi på det här sättet skulle kunna ge
åtminstone 2 000 ungdomar om året
högskoleutbildning.
Fru talman! Låt mig avsluta med att
återknyta till vårt begränsade
perspektiv, som jag nämnde om i början.
Min statssekreterare Alf Samuelsson
träffade för en tid sedan Etiopiens
planeringsminister i samband med
biståndsförhandlingar. Han fick då
framföra att Sverige måste sänka biståndet,
eftersom vi har en ekonomisk kris. Den
etiopiske ministern sade då med en
försiktig ironi att han skulle vara glad om
Etiopien fick överta Sveriges kris.
Fru talman! Låt oss gemensamt lösa
kriserna, medvetna om att vi lever i en
odelbar värld och om att utan
medborgare fungerar inte demokratin.
(Applåder)