Fru talman! Till dem som nu traditionsensligt
lämnar lokalen vill jag påpeka att baren inte har
öppnat ännu.
I motsats till Ingvar Carlsson vet jag inte riktigt vad
regeringen i allmänhet kommer att säga så
småningom. Det räcker för min del med vad den
har sagt och gjort.
Jag utgår också från att alla känner till den mycket
allvarliga situationen i världen och i Sverige. Jag vill
själv inleda med att tala om den politiska
nervositeten i landet.
I somras åkte jag runt till 66 platser, från norr till
söder, och talade till säkert 66 000 personer. Under
hela resan kunde vi se och höra folks oro över
arbetslösheten, och vi fick också upprepade bevis
på de sociala och ekonomiska påfrestningar som
följt i flyktingpolitikens spår.
Framför allt media låtsades att vi åkte land och rike
runt för att hetsa mot muslimer -- inte ett ord om
vår kritik mot den ekonomiska politiken eller om
våra förslag hur man åtgärdar ungdomsarbetslöshet
och kriminalitet, hur man ändrar familjepolitiken
och hur man kan göra för att ta sig ur politikens
eländiga träsk.
Reaktionen var våldsam. Det blev en makalös
smutskastning. Man föreslog t.o.m. öppet att de
som yttrade sympatier för Ny demokrati skulle
bojkottas kommersiellt. Det räckte. Ingen i detta
land eller i detta rum reagerade mot det. Om ni
använder ord som fascism osv., är det precis ett
utslag av det totala åsiktsförtrycket.
Om ni är intresserade, har vi vid det här laget 20
A 4-pärmar fulla med oförskämdheter. Det går bra
att läsa dem.
Man kan fråga sig:
Är vi rasister därför att vi kan räkna?
Är vi fascister därför att vi reser runt i Sverige och
träffar folk, medan ni andra ligger i hängmattorna?
Är vi uppviglare därför att vi talar om alla de här
frågorna på ett sådant sätt att folk begriper? Det är
i och för sig ovanligt.
Är vi möjligen nazister därför att Bert Karlsson ger
ut grammofonskivor -- vilket han har gjort förut
också -- med en orkester som spelar bl.a. Du gamla,
du fria? Jag tror att de kan göra en insats även för
riksdagen, så att vi kanske slipper få texten
utskriven på lappar i bänkarna vid riksmötets
öppnande.
Märker ni inte hur sjukt allt det här är? Reagerar
ni inte när åsiktsmonopolets mest fisförnäma
företrädare t.ex. kräver att Expressen på
löpsedlarna skall be om ursäkt för att man
publicerade Sifomätningar? Vi skulle kunna visa tio
löpsedlar som borde leda till fängelse för dem som
har skrivit dem en gång i tiden, därför att de är så
förolämpande. Men de var riktade mot Ny
demokrati, och ändamålet tycks helga medlen.
Nu undrar jag, fru talman, hur det skall gå när ni
skall besudla era händer här. Pierre Schori skrev
nämligen för en månad sedan: ''Ny demokratis
partiledning spelar på fördomar och okunskap.
Den sprider lögner och förtal. Ny demokrati är i
dag ett odemokratiskt parti. Varje annat parti'' --
det är värt att tänka på för regeringen -- ''som
samarbetar med Ny demokrati kommer att
besudlas av denna riksdagens femtekolonn.''
Jo, jag tackar! Jag lyckades till slut få in en replik i
Dagens Nyheter.
Det är personer som Schori som har fått mig att
avsky politiken, men som samtidigt ger mig
adrenalin nog att jobba vidare, att avslöja den
sortens politiker som hjälpt och stött
förtryckarregimer runt om i världen och nu låtsas
vara demokratins och humanismens apostel. Man
tar sig för pannan.
Eller vad säger fru talmannen om Ingvar Carlssons
lika löjliga som kränkande påstående att jag skulle
vara ansvarig för en mordbrand i Trollhättan därför
att det stod en rad i en debattartikel i Länstidningen
Östersund dagen innan? Var och en som kan sin
geografi kan komma till vissa slutsatser.
Jag undrar hur reaktionen skulle ha varit om det
hade varit tvärtom, dvs. om jag hade beskyllt
Ingvar Carlsson för mordbrand eller Pierre Schori
för spioneri. Vad hade då hänt?
''Verkligheten är vår största fiende.''
Om ni -- från vänster till höger i det politiska livet --
fortsätter att kalla oss och svenska folket för
rasister, kommer svenska folket kanske att bli det.
Jag tycker att det är oförskämt om man som
politiker skyller sina egna politiska misstag på
andra. Det är en sak om man gör det mot Ny
demokrati -- den bluffen börjar alla genomskåda --
men jag tror att det blir värre när folk börjar tänka
på att ni skyller på dem, på era egna väljare, på dem
som de facto betalar för era misstag.
Den svenska krisen är därför inte bara ekonomisk
och politisk, utan den är också i allra högsta grad
moralisk.
Näste man till rakning är herr statsministern själv.
Tillsammans med den fantastiska trion Franzén och
Dennis från Riksbanken och Wibble lyckades han
köra den svenska skutan i sank. För drygt ett år
sedan hade vi en valutareserv på 160 miljarder
kronor. I dag har vi ingen valutareserv alls; det
kanske finns ett par miljarder kronor.
Riksbankspolitiken i allmänhet och ränte- och
valutapolitiken i synnerhet, som statsministern
m.fl. här har försvarat, har kostat Sverige 80
miljarder kronor och 100 000 jobb sedan 1990. Det
här började nämligen innan denna regering
tillträdde. Om siffrorna är felaktiga, vill jag ställa
frågan: Vilka är de riktiga sifforna? Vad var priset
för uttalanden som ''vår kurs ligger fast'', ''vi
försvarar svenska kronan till varje pris'' och andra
magnifika uttalanden som ni körde med innan ni
gick rakt in i väggen?
Jämfört med de 80 miljarderna, eller med det som
över huvud taget händer i landet, tycker man
kanske att de 1,5 miljarderna för delpensionen är
ganska litet pengar, men det är ändå de som har
gjort Carl Bildt mest upphetsad. I ett fantastiskt
indignationsnummer här i våras talade han i en
veckas tid om att jag var opålitlig och ohederlig och
sade att Ny demokrati hade brutit ett avtal. Sedan
fick statsministern en utredning gjord av en
statsvetare och kanslichef. Den visade att vi inte
hade brutit något avtal. När jag överlämnade den
utredningen sade statsministern till mig att han
trodde att vi hade lagt den frågan bakom oss! Låt
mig därför, fru talman, säga till statsministern: Vi
har inte lagt frågan om hederlighet bakom oss. Jag
tycker nämligen inte att det där indignationsnumret
var särskilt hederligt av statsministern.
Sedan vill jag säga: Kom inte dragande med
delpensionen en gång till! Ny demokrati tänker inte
diskutera någonting annat än totala omläggningar
av pensionssystemet -- sådana är verkligen i och för
sig mycket nödvändiga. Om statsministern blir
upprörd över brott mot icke-överenskommelser,
som han blev i våras, borde han bli ännu mer
upprörd över brotten mot de överenskommelser
som han själv har träffat med
Socialdemokraterna -- dem bryter ni ju på båda
hållen. Varför blir ni inte indignerade då? Är ni så
vana vid att ni lurar varandra, eller vad beror det
på?
Så till den ekonomiska politiken. För ungefär ett år
sedan påpekade jag -- nog så ensam i denna
kammare -- att Sverige inte till varje pris skulle
försvara kronan utan tvärtom låta den flyta, att vi
skulle kraftigt dra ned räntan och kombinera det
med ett omfattande finanspolitiskt paket. Då
svarade fru Wibble -- som härmed har rätt till
replik -- att detta var en usel politik och att det var
tur att jag inte hade något som helst inflytande på
den ekonomiska politiken. Nu, när vi vet hur det
gick, vet vi alla att det var otur att fru Wibble hade
inflytande på den ekonomiska politiken. Det har
nämligen visat sig att vi hade ganska så rätt -- eller
hur? Men det erkännandet lär vi väl inte få.
Alla talar så mycket om företagsamhet. T.o.m.
Ingvar Carlsson stöder företag, han som i hela sitt
liv har jagat företagen, förföljt dem med orimliga
skatter och försökt att misstänkliggöra dem. Nu har
Socialdemokraterna seminarier för dem. Nu satsar
alla på företagen. Okej, jag är företagare, och nu
skall jag anlägga en företagsaspekt på den här
situationen.
Det Sverige som går så bra och som statsministern
är så nöjd med är de fria företagens, näringslivets
och framför allt exportindustrins Sverige. De
täcker 20 -- 25 % av vår BNP. De företagen går bra
därför att den svenska kronan flyter och därför att
räntorna har dragits ned trots regeringens och
Riksbankens fatala valuta- och räntepolitik för ett
år sedan. De går bra därför att de är välskötta och
därför att de vet hur man producerar, rationaliserar
och marknadsför.
Resten av AB Sverige -- låt oss kalla det så -- sköts
av politiker i en eller annan form. Detta AB Sverige
gör världens största förlust och är skuldsatt upp
över öronen. Företagsledningen, dvs. regeringen --
och riksdagen, får man väl säga -- vägrar att föregå
med gott exempel och skära inom sin egen
kostnadssfär. Nya chefer i företaget utnämns inte
på grund av kompetens utan som tack för senast.
Nivån därunder i det stora företaget är då landsting
och kommuner. Vad gör cheferna där? Man rensar
inte i sin omständliga byråkrati -- nej då. Där
genomför man rationaliseringarna genom att
avskeda dem som producerar, dvs. sjuksköterskor,
lärare, läkare, hemtjänstbiträden och vad det kan
vara. Det är lika begåvat som att rationalisera
Volvo genom att lägga ned biltillverkningen och
stoppa in alla på kontoren. Man har kostnaderna
kvar men får ingenting för pengarna.
AB Sverige, alltså landet Sverige, är i kris. I ett
sådant företag brukar företagsledningen inte slå sig
för bröstet, utan man brukar sätta till alla klutar för
att komma ur den knipa man är i. Nu är frågan:
Orkar den här topptunga kolossen över huvud taget
ta sig upp ur politikens träsk? Det är en fråga som
även internationella iakttagare ställer sig med viss
oro.
Frågan är också: Skall kompetens och sunt förnuft,
det som vi egentligen borde företräda, kunna segra
över den kortsiktiga popularitetsjakt som Bildt
talade om i går och som har kännetecknat både
hans eget och alla andra partier under mycket lång
tid? Ja, det är frågan det. Jag kan bara säga att vi
gärna ställer upp på konkreta, tuffa och förnuftiga
åtgärder men inte på resten.
Jag skall därmed lämna den ekonomiska politiken.
Jag vill bara nämna att vi har flera sådana förslag
som de som finansministern kallade usla. Jag
kommer att presentera fler usla förslag. Ni kan ju
då berätta hur usla de är, så skall vi sedan följa upp
vad som händer på de punkterna också. Jag kan
börja med några nu.
Jag menar att arbetsrätten måste ändras i grunden.
Det säger regeringen också, men jag menar att man
måste ta en match med facket. Jag tycker inte att
facket representerar sina medlemmar på ett riktigt
sätt. Långsiktigt motarbetar facket medlemmarnas
intressen. Därför måste man ta en match om det
och ändra på det. Men i den här församlingen
kommer ju en massa människor från facket, så här
är det nästan omöjligt att åstadkomma någonting
sådant. Det tror jag inte ens att den här regeringen
vågar sig på. Men kom ihåg att det är fackets
åsikter -- de arbetsrättsliga lagar och avtal som vi
har -- som gör att företagen i dag kör övertid i stället
för att anställa folk. Det beror på dem. Var finns
åtgärderna som nu måste fram?
En annan sak som måste ändras i grunden är
ungdomspolitiken. Jag anser att ungdomspolitiken
är den största och mest ödesmättade frågan över
huvud taget framöver. Om vi fortsätter som vi gör
nu, när ungdomsarbetslösheten är dubbelt så stor
som den vanliga arbetslösheten, kommer vi att få
utslagna generationer.
Vad kan vi då göra? Ja, det skulle vara värt en egen
debatt. Det behövs krav i skolan på eleverna, krav
på lärarna och krav på föräldrarna, som måste inse
att barnomsorg inte är föräldraomsorg.
Ungdomslöner måste införas, helst också två års
provanställning. Vi skall ha
ungdomspraktikplatser, men de skall inte vara
gratis för företagen -- de skall inte ha några
gratiserbjudanden; det är inget bra förhållande. In
med lärlingssystem! Inbyggda skolor är
självklarheter, liksom ungdomsbostäder som inte
är byggda enligt byggnormen utan som ungdomar
själva får komplettera, osv. Och ge premier till dem
som sköter sig -- det är ju en orginell idé! -- i stället
för lyxresor till värstingar, osv.
Vi kan också arbeta med biståndsbrigader och
katastrofbrigader, dvs. utöka den allmänna
värnplikten till alla, även tjejerna. Utom i det
militära skulle de alltså kunna jobba i
biståndsbrigader, låt oss säga med miljön i
Baltikum -- det måste ju vara hundra gånger
roligare än att gå hemma och krama några träd --
och i katastrofbrigader för att själva hjälpa till vid
katastrofer. Och det är katastrof över allt på hela
jordklotet -- marknaden är enorm!
Vidare måste vi äldre föregå med gott exempel. Vi
måste ändra lagar och skatter så att det lönar sig att
studera. När man är 16 -- 17 år skall man se att det
faktiskt lönar sig att studera och att det lönar sig att
arbeta. Vi måste ta bort det mygel och den
korruption som ungdomarna iakttar och tycker är
ganska äckliga. Vänskapskorruption, som finns i
Sverige, är inte bättre än den vanliga
standardkorruptionen, vill jag härmed påstå. Det
är inte värre med en politiker som kan köpas för tio
miljoner kronor, vilket ibland förekommer i andra
länder, än med en som kan köpas för en kaffe med
en konjak och en dunk i ryggen.
Fru talman! Århundradets skattereform hade sina
förtjänster men också vissa rent destruktiva
ingredienser. Tjänstemomsen är en sådan. Vid
hearingen med Assar Lindbeck frågade jag varför
det bland dessa 113 punkter inte fanns någon punkt
om tjänstemomsen -- det fanns det inte då -- och jag
fick faktiskt inget svar; jag vet att man sedan
började titta närmare på det. Då var det faktiskt
ingen utom Ny demokrati som talade om det. Nu
görs det en utredning. Bra! Men låt det då inte vara
som det står i Svenska Dagbladet -- att ni utreder
och utreder därför att ni inte vågar komma fram till
ett resultat. Här måste vi komma fram till ett
resultat! Tjänstemomsen motverkar givetvis
privatiseringen av den offentliga sektorn, och den
gynnar den svarta sektorn något alldeles
fantastiskt. Moms på varor är nog okej, men
mervärdesskatt på tjänster är fel.
Jag skall återkomma senare till flykting- och
biståndspolitiken. Jag sparar det bästa till sist så att
herrarna Westerberg och Svensson skall bli riktigt
glada.
Jag vill ta upp ett annat uselt förslag som regeringen
kan bita i. Vi i riksdagen kan fatta beslut om att
ersättningsnivåerna vid t.ex. sjukdom och
arbetslöshet skall sänkas till 80 %. Varför kan vi då
inte göra likadant när det gäller våra egna
ersättningsnivåer? Varför kan inte partistöd,
presstöd och organisationsstöd rakt av sänkas till
80 %? Jag fattar det inte. Jag har aldrig hört en
logisk förklaring till detta.
Till sist vill jag säga att demokratin inte överlever
om politik blir ett yrke. Jag vet att det är farligt att
säga det. Ni har allihop suttit här i mer än åtta år.
Men mitt förslag är som bekant att ingen skall sitta
i riksdagen längre tid än två gånger fyra år. Varför
då? Jo, därför att demokratin måste vitaliseras. I
Amerika pågår nu en mycket intensiv diskussion
om detta. Alla människor man frågar om detta
säger: Ja visst, det är riktigt. Ingen skall få sitta i
kongressen så länge.
I Amerika brukar de tala om tre gånger fyra år, så
ni kan andas ut litet grand. Men jag säger två
gånger fyra år. Den här diskussionen måste vi ta
upp. Vi måste föregå med gott exempel.
Demokratin är hotad. Den hotas på olika sätt. Det
behöver inte gå till som det gjorde i Ryssland eller
i Spanien där någon kom in med en lapp för ögat
och sköt i taket. Demokratin går rent av att mygla
bort.
Tack så mycket fru talman!
(Applåder)