Herr talman! Då står vi äntligen här med ett ef-
terlängtat förslag om infrastrukturen.
Det är det viktigaste styrande dokument avseende
landets kommunikationer som regeringen presterat
under den här mandatperioden.
Jag tänkte beröra två aspekter och dels ge mina re-
flexioner på den kraftiga försening som den här pro-
positionen har råkat ut för, dels ta upp Miljöpartiets
påverkan på utformningen av och vår syn på den-
samma.
Förseningens orsaker är för mig okända, och det
är givetvis inte positivt att så har blivit fallet. Men nu
får vi försöka glädja oss att den har kommit på riks-
dagens bord. Se det som att vår näringsminister,
Björn Rosengren, har lyckats klämma fram något på
det här området även om han har fått hjälp med en
och annan krona.
Att han inte lyckats komma till förhandlingsbor-
det tidigare kan jag inte tolka på annat sätt än att
sossarna inte har varit överens sinsemellan - storstad
mot landsbygd, näringsdepartement mot finansde-
partement.
Jag och partiet har varit i ständig beredskap för
förhandlingar om näringsministern skulle tycka att
han och regeringen hade ett gemensamt förslag att
lägga fram för sina samarbetspartner.
Vi kom till den tidpunkten i samband med budget-
förhandlingarna nu i slutet av augusti, och då började
det hända något.
Det går att läsa: "Förslagen i denna proposition
har utformats i samarbete med vänsterpartiet." Det
stämmer naturligtvis, men bara till en del eftersom
det viktigaste i förslaget, dvs. hur mycket pengar ska
vara och vad de ska användas till, i högsta grad är
fjärrstyrt.
Detta bestämdes i de samtal om budgeten som fö-
rekom mellan oss tre partier. På detta sätt har vi i
Miljöpartiet sett till att få med våra viktiga krav om
järnvägssatsningar och vägsatsningar på landsbygden.
Och här kommer jag in på hur vi ser på de förslag
som finns.
Alldeles uppenbart är att de första årtiondena av
det nya årtusendet blir järnvägens decennium inom
svensk trafikpolitik - för en nödvändig ekologisk
omställning. 100 miljarder till järnvägsinvesteringar
talar sitt tydliga språk!
Den stora kampen gäller miljön. Vi i Miljöpartiet
säger ja till järnväg och nej till motorvägar. Vi har
miljövännerna bakom oss i de nödvändiga förslag om
järnvägssatsningar som behövs för att skapa ett eko-
logiskt uthålligt samhälle.
Vi har behövt ett trendbrott till förmån för trans-
porter på räls. Detta har vi åstadkommit, vilket vi
känner oss stolta över!
Att vi står långt ifrån socialdemokraterna är all-
deles uppenbart med tanke på att Björn Rosengren
har uttalat sitt stöd till sina socialdemokratiska kom-
munalråd som vill ha motorvägar kors och tvärs i
södra Sverige.
Att Vänsterpartiet har sällat sig till denna motor-
vägslovsång är ett miljösvek liknande Centerns svek i
kärnkraftsfrågan.
Trots mål om minskningar ökar koldioxidutsläpp-
en i Sverige. Den ständigt växande bil- och flygtrafi-
ken är den främsta orsaken till ökningen. Att det
krävs åtgärder är alldeles uppenbart, och då blir frå-
gan för väljarna: Ska vi eller ska vi inte ha en trafik-
politik som leder till ökade vägtransporter, ökade
koldioxidutsläpp och tilltagande växthuseffekt?
Miljöpartiet är, till skillnad från andra partier, av
uppfattningen att trafiken måste anpassas till de eko-
logiska förutsättningarna. Vi får inte sätta kommande
generationers möjligheter på spel genom att förbygga
oss på motorvägar.
Vägsatsningar för landsbygden har vi också fått
igenom. Vi har åtgärder som syftar till att människor
ska kunna komma fram året runt på hela vårt vägnät,
och industrin kan köra med sina transporter där de så
önskar.
Landsbygdspaketet är dock inte riktigt fullt. Det
skramlar lite i det. Här finns det utrymme för att fylla
på med resurser. På den här punkten hade jag önskat
att sossarna och Vänstern hade varit lite mera förstå-
ende för de problem människor och företag har ute i
bygderna och satsat mer pengar på åtgärder.
Herr talman! Hur Vänstern kan acceptera den
uppgörelse som i går presenterades förblir för mig en
gåta.
Karin Svensson Smith har svängt sig med yttran-
den i stil med: Vi ligger långt ifrån varandra, syftande
på den skillnad som Vänstern vill att väljarna ska tro
finns mellan Vänstern och sossarna. Ur det press-
meddelande som gick ut den 3 september citerar jag
väl valda stycken. Lyssna bara på rubriken:
"Vänsterpartiet avvisar nya motorvägsbyggen.
'Uppgifter som cirkulerat i helgen att vänsterpar-
tiet gått med på motorvägssatsningar i budgetuppgö-
relsen stämmer inte', säger Hans Andersson, vänster-
partistisk riksdagsledamot och förhandlare kring
budgetpropositionen. 'Vi har accepterat en ram för
fördelning mellan vägsatsningar och järnvägssats-
ningar, men några konkreta objekt förutom vissa
järnvägssatsningar har överhuvudtaget inte diskute-
rats i förhandlingarna.'
'Ett avgörande krav från oss är att vägpengarna
skall satsas där de gör mest trafiksäkerhets- och mil-
jönytta', säger Karin Svensson Smith. - - -
Infrastruktursatsningarna påverkar också möjlig-
heten att komma överens om en ny klimatpolitik.
Vänsterpartiet har krävt att koldioxidutsläppen skall
minska med 5 % till år 2010.
'Genom att regeringen vill ha stora satsningar på
nya vägprojekt men samtidigt avvisar våra förslag för
att hejda ökningen av biltrafiken så blir det svårt att
minska utsläppen av koldioxid,' säger Jonas
Ringqvist, riksdagsledamot (v) och förhandlare kring
klimatpropositionen.
'Mp har hoppat av men även vi inom vänsterpar-
tiet har en smärtgräns. Miljöfientliga ringleder i
Stockholm för miljardtals kronor kan vi inte accepte-
ra,' avslutar Karin Svensson Smith."
Vad är det som gäller, Björn Rosengren? Blir det
inga nya motorvägar i och med den här propositio-
nen? Får inte Stockholm några pengar till vägsats-
ningar i miljardklassen?
Svaret har näringsministern redan gett i debatten.
Det kommer att byggas ett antal motorvägar. Det
intryck jag får av propositionen gör att jag tolkar det
som att sossarna och Vänstern tänker bygga de flesta
av de motorvägsprojekt som Vägverket planerat. Hur
ligger det egentligen till med motorvägarna, Karin
Svensson Smith?