Herr talman! Nu har infrastrukturpropositionen
kommit. Den är omtalad och efterlängtad. Det är en
längtan som har övergått i frustration när veckor och
månader utmynnar i en flerårig försening - långt mer
sen än den buss som enligt Björn Rosengren inte gick
i tid i morse. Propositionen är ett trafikförslag som
sannerligen inte håller tidtabellen. Här kan man tala
om sen avgång!
Under vänta-och-se-tiden har Näringsdeparte-
mentet och dess chef pratat, prutat och punkterat.
Stödpartierna har stökat, bromsat eller hoppat av.
Herr talman! Utifrån ett liberalt synsätt är in-
frastruktur och trafikpolitik viktiga delar i samhällets
s.k. ryggrad och blodsystem. Att vi i Sverige sedan
mitten av 1800-talet har haft en positiv välfärdsut-
veckling kan till stor del kopplas till att handel, kom-
munikation och industri har ökat människors materi-
ella välfärd. Där har goda kommunikationer haft en
avgörande roll. Arbetspendling ska underlättas, och
det förbättrar förutsättningarna att bo där man vill och
ha sitt arbete någon annanstans. Trafikpolitiken är ju
av stor regionalpolitisk betydelse. Det är en betydelse
som vi i Folkpartiet har uppmärksammat särskilt i
vårt nya landsbygdspolitiska program "Bo där du
vill".
Att få en upprustning av det befintliga vägnätet,
men också att få en del nya stråk, är oerhört angelä-
get. Därför har vi i likhet med alla oppositionspartier,
mer än regeringen, pläderat för en större satsning på
vägarna. Det innebär att oppositionen har haft en
betydande offensiv i vägfrågorna de senaste budget-
åren medan regeringen inte har kommit loss från sitt
mångåriga motstånd. Stödpartierna har getts utrymme
för sin negativa hållning mot främst vägbyggande.
Framför allt har riksdagsmajoriteten visat brist på
förståelse för människors behov av dagliga bilresor,
trots vetskapen om att den helt dominerande andelen
transporter sker på väg - oftast till mer än 80 % av
bilburna med eget fordon. När det gäller godstrafiken
har betydande ansträngningar för att öka användandet
av andra färdmedel inte hejdat expansionen på last-
bilssidan. Det statliga utredningsinstitutet SIKA gör
bedömningen att godstransporterna också i ett tioårs-
perspektiv framåt i realiteten nästan uteslutande
kommer att ske via vägnätet. Det kan finnas skäl att
beklaga att järnvägen inte hävdat sig i konkurrensen.
Men det går inte, som en del politiker eller partier
gör, att bortse från verkligheten och drömma sig bort
till ett samhälle som inte existerar och som inte heller
har möjlighet att påverka de mer eller mindre fantasi-
fulla önskemål man har.
Utifrån den trafiktäthet som vi har, inte minst runt
våra storstäder i södra och västra Sverige, är en ex-
pansion av vägbyggande mycket angelägen. Det finns
många s.k. flaskhalsar i trafiksystemen som tydligt
bidrar till en sämre trafiksäkerhet. Vi har i vårt för-
slag nämnt ett antal sträckor som skulle behöva bli
huvudvägar, men också fyrfältsvägar ter sig angeläg-
na ur både ekonomisk och rationell synpunkt.
Jag tror, herr talman, att oavsett varifrån i landet
vi kommer har vi erfarenheter av undermåliga vägar
som hindrar både näringsliv och persontrafik att fun-
gera trafiksäkert. Flera inlägg i dag har bekräftat det.
För egen del har jag kunnat iaktta de stora bristerna
på t.ex. riksväg 45, som är en viktig led från Göte-
borg ända upp till nordligaste Sverige. Den bör få
status av Europaväg. Vi har den trafiktäta riksväg 44
från E 20 vid Götene ut mot Vänersborg, Trollhättan
och Uddevalla. Den senare delen är särskilt farlig,
och där har varit svåra ödesdigra olyckor - många
med dödlig utgång och ännu fler som har skadats
svårt.
Vi har även andra leder som brådskar. Riksväg
40, särskilt sträckan Borås-Jönköping, är ju som
oppositionen nämnde ytterst angelägen sedan motor-
vägen till Borås blivit klar och E 4, med några få
undantag, är upprustad. På E 20 är situationen särskilt
allvarlig på sträckan Alingsås-Vårgårda och vidare
österut.
Det stora landskapet Dalsland är beroende av ett
vägnät som också har att hantera klara strategiska
skogstransporter. Nu måste många småföretag och
åkare ställa av sina fordon i mer än en månad under
tjällossningen. I en hel del fall har det lett till att de
blivit ekonomiskt ruinerade. Statsmakten har ett an-
svar för det näringsliv som man i högtidstalen hyllar
och som nu måste få rimliga förutsättningar att funge-
ra.
Det är högst oklart hur trafikföringen på väg är
tänkt i våra tyngsta trafikområden - Mälardalen och
Göteborgsområdet. Trafikinfarkten i Stockholm lär
bestå, och svåra passager i Västsverige är med dagens
proposition inte undanröjda. Nu vet vi inte ens om
väg 73 mellan Stockholm och Nynäshamn eller andra
brister på vägarna i Västsverige kommer i fråga de
närmaste åren.
Västra Götalandsregionen har länge hävdat att
man över en tioårsperiod behöver 50 miljarder kronor
för en upprustning och för att få en god balans. Det
visar att man ute i kommuner, regioner och landsting
har varit klara med sina planer men som sedan rege-
ringen och Björn Rosengren inte orkat med.
Behovet av en infrastrukturinvestering i Sverige
är ännu större än vad regeringen synes förstå. Folk-
partiet anser att genom bl.a. nya finansieringsrefor-
mer bör investeringarna vara klart större. Dessutom är
behovet av drift och underhåll av vägar stort redan
under 2002 och 2003, vilket regeringen faktiskt bort-
ser från.
Många kommuner, landsting och regioner i Sveri-
ge är bekymrade över att det saknas resurser för åter-
uppbyggnad av ett förfallet vägnät. De vidlyftiga
löften regeringen lämnar har en pysventil där man
slingrar sig och säger att investeringarna endast ge-
nomförs "i den takt det statsfinansiella läget medger".
Dessutom är den "baktung", inte "framtung" som
Björn Rosengren nyss påstod. Den största delen läggs
på framtiden, vilket ökar ovissheten. Men det är ju
bortom valet! Nu är det oklart om beskeden för denna
påstått "största investering" beträffande infrastruktu-
ren. En garanterad upprustning borde vara en förut-
sättning, och är en förutsättning, för näringslivets
behov för att pendlings- och nyttoresorna ska fungera.
Herr talman! Vår ökning av väganslagen markerar
att det är angeläget att det ges extra pengar. Vi har
beklagat att regeringens intresse för PPP-finansiering
tycks ha svalnat. För Folkpartiets del är vi tydliga
med att det är viktigt att komma fram med angelägna
vägprojekt. De är legio i antal. Det är en samhällelig
kapitalförstöring att inte åtgärda detta nu. För att
välfärden ska bibehållas och utvecklas framöver
krävs ett väl utbyggt nät av infrastruktur i hela landet.
I denna sektor är vägbyggande samt underhåll och
upprustning av slitna vägar angelägna åtgärder.
Nu kommer rapporter om vad en försenad in-
frastrukturproposition ställt till med. I mitt eget hem-
län har landskapet Dalsland ofta råkat illa ut. Det
gäller statens ansvar för elförsörjning vintertid, ut-
byggd teleteknik och fördröjt järnvägsbyggande.
Därtill kommer det mest eftersatta, den fleråriga ef-
tersläpningen av tjälsäkringen. Nu kommer det peng-
ar. Det är bra, Björn Rosengren. Nu kan man komma
i gång. Men i ett pressmeddelande i går påmindes det
om att hälften av alla vägar i Dalsland är avstängda
under tjällossningen. Dalsland är tillsammans med
Jämtland de mest utsatta landskapen i landet. Samti-
digt kunde TT meddela att det företag som kämpat
hårdast för vägupprustning och tjälsäkring i landska-
pet nu har gått i konkurs och inte finns kvar längre -
mer än möjligen som en symbol över en senfärdig
regeringspolitik.
Om nu satsningen på infrastruktur skulle vara så
imponerande så är sjöfarten satt på undantag. Gömd
eller glömd.
Det hade varit angeläget att regeringen hade haft
en plan för hur insjöfarten skulle stärkas. Sådan trafik
på vatten är samhällsekonomiskt lönsam. I Europa
satsar man på vattenvägarna. Det är både tillväxt-
främjande, trafiksäkrare och miljövänligt.
En modern omlastningscentral i norra Vänern, ut-
byggnad av slussarna i Trollhättan och att införa ett
rättvisare system för sjönäringens finansiering är
angelägna frågor som bör lösas snarast.
Glöm inte att den mängd gods som transporteras
från Vänerområdet ut till Göteborg och västerhavet
motsvarar 3 000 godståg eller 100 000 långtradare
årligen. Leker man med tanken att dessa långtradare
skulle hålla trafiksäkert avstånd blir det en lastbilskö
på 1 000 mil, dvs. från Näringsdepartementets lokaler
till någonstans i södra Afrika. Denna godsmängd
klarar inte järnvägen och rakt inte riksväg 45.
Trafikpolitiken är pulsen för samhällets ryggrad.
Men det brister i regeringens ekonomiska analys. Det
är en brist som framträder allt tydligare ju fler som
läser propositionen. Riksdagens revisorer uttalade
redan i våras i sin särskilda skrivelse till riksdagen att
"kraven på det samhällsekonomiska beslutsunderlaget
för väg- och järnvägsinvesteringar bör ses över".
Revisorerna hävdar att ett sådant underlag ska va-
ra "informativt, tydligt, lättillgängligt och aktuellt".
Dessutom bör fler alternativ redovisas, och man slår
också fast att en investerings alla effekter ska redovi-
sas samlat.
I denna skarpa kritik instämde en enig riksdag.
Visserligen nämns detta påpekande i propositionen.
Men man ser ut att ha glömt av det när tryckpressarna
startade.
Så ett par frågor. Det gäller bärigheten på de små
vägarna. Det är bra, men pengarna till drift och un-
derhåll kommer att vara otillräckliga redan 2003 och
2004. Då växer underhållsberget igen. Investe-
ringspengarna ökar inte. Min delfråga blir om det är
Vägverkets planer som gäller, eller om det är nä-
ringsministern som nu lägger en ny tidtabell. Frågan
ropas ut från t.ex. Markaryd, där det sägs att förhopp-
ningarna om att spaden omedelbart sätts i jorden
synes ligga tre fyra år framåt i tiden. Detta är frågor
som propositionen inte besvarar, herr talman.
Trafiksäkerheten är också nedprioriterad. Nollvi-
sionen är en god pedagogik, men den är oskickligt
hanterad. Ännu mer tragiskt är att många fler blir
svårt skadade och fler blir dödade i trafiken därför att
vi inte är tillräckligt energiska i trafiksäkerhetsfrågor-
na. Och det måste väl ändå bekymra näringsminis-
tern.
Till sist, herr talman: Vår förhoppning är att riks-
dagen ska komma till beslut som ska höja standarden
på de utsatta delarna av infrastrukturen, främst vägar-
na, så att de får bättre bärighet inte minst med tanke
på tunga transporter. Näringslivets behov och männi-
skors valfrihet kräver en sådan utveckling och hante-
ring. Regeringen har säkert haft en god avsikt, men
det saknas fortfarande byggstenar i detta infrastruktu-
rens huskomplex. Skulle det sättas en melodi till
texten skulle det nog bli "Rosengrens ofullbordade".