Herr talman! I dag liksom andra arbetsdagar har
många småbarnsföräldrar stressat på morgonen för att
hinna lämna barnen på dagis och själva skynda till
jobbet. I eftermiddag är det samma procedur igen:
lämna jobbet, hämta upp barnen och ta sig hem.
Transporter är en del av det moderna vardagslivet.
En försenad buss på morgonen spräcker hela tids-
schemat. Barnen kommer sent till dagis, och mamma
- det är oftast kvinnor som åker kollektivt - kommer
för sent till jobbet.
Tid spelar allt större roll i människors vardag runt
om i Sverige. Man ska hinna med arbete, familj och
fritid. Snabba och effektiva transporter blir därför allt
viktigare i vardagslivet för moderna människor.
Dåligt underhållna vägar och underkapacitet i
spårtrafiken innebär problem med tiden. Problem att
få tiden att räcka till, bussar som inte går i tid eller
som går för sällan, krångliga byten mellan bussar och
tåg - alla sådana brister i transportsystemet ställer till
problem i vardagslivet.
Det är självklart att människor i dag ställer krav
på att förbindelserna med omvärlden ständigt förbätt-
ras. Det ska vara möjligt att bo på ett ställe och jobba
på ett annat. Man ska kunna byta arbetsplats utan att
hela familjen ska behöva byta bostad.
För näringslivet är situationen liknande. Handeln
är tillväxtens källa. Möjligheten att få fram sitt gods
snabbt och i rätt tid kan vara avgörande för många av
våra företag för att de ska kunna utvecklas, skapa
jobb och växa. Om skogsindustrin inte kan få ut vir-
ket ur skogen för att vägarna är för dåliga, om man
inte kan skicka tungt gods med tåg utmed Västkusten
för att kapaciteten på järnvägen är för dålig, går både
landet och företagen miste om stora inkomster. Järn-
vägens konkurrenskraft försvagas i förhållande till
vägtransporterna.
Så hänger allt ihop - vardagslivet för människor i
det moderna samhället, möjligheterna för företag att
växa och utvecklas, möjligheterna för hela landet att
leva och möjligheterna att bygga ett ekologiskt ut-
hålligt samhälle. I alla dessa sammanhang är trans-
portpolitiken viktig och ibland rent av avgörande. Ett
väl fungerande transportsystem är av avgörande bety-
delse för den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Det är en förutsättning för fortsatt god välfärd i hela
landet.
I går presenterade jag regeringens förslag på hur
vi ska kunna förbättra Sveriges infrastruktur i propo-
sitionen Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart
transportsystem. Det är en proposition som många
längtat efter. De svenska transportsystemen står sig
vid en internationell jämförelse väl. Men samtidigt
vet vi att det finns många brister. I många delar av
landet, såväl i storstäderna som i övriga Sverige, har
underhållet och utbyggnaden av vägar och järnvägar
blivit eftersatt under en följd av år. Regeringen lägger
nu fram en proposition för riksdagen som innebär en
avsevärd höjning av ambitionsnivån när det gäller
infrastrukturen. Det gäller både våra målsättningar
och de ekonomiska ramarna.
När det gäller de transportpolitiska målen är den
största förändringen att vi föreslår ett nytt jämställd-
hetsmål. Vi vet sedan gammalt hur mansdominerad
transportpolitiken är när det gäller beslutsfattande och
planering. Vi vet också att män och kvinnor ser olika
på transportfrågorna. Kvinnor använder t.ex. kollek-
tivtrafiken mycket mer än män. Transportsystemet
ska vara till för alla. Därför tror jag att man behöver
tänka om i hela sektorn. Att införa ett nytt transport-
politiskt mål är ett steg i den riktningen.
När det gäller den ekonomiska ramen sträcker sig
planeringen in i nästa decennium. Men vi vill inte
skjuta de nödvändiga satsningarna för långt fram i
tiden. Vi vill inte sitta och vänta på 2004. Vi vill
kunna göra insatser redan nu. Därför föreslår vi en
ökad satsning på infrastrukturen redan under perioden
2002 t.o.m. 2004. Regeringen föreslår att närmare
12 miljarder kronor i ökade resurser ska avsättas för
åtgärder redan under dessa år. Det är helt enkelt ett
framtungt förslag.
Redan nästa år kommer de resurserna att märkas.
Vi kan börja bygga bort flaskhalsar i järnvägssystem-
et. Vi kan börja satsa på att få bort köerna på vägarna.
Vi kan börja fylla igen alla gropar. Det är stort och
smått. Åtgärdslistan är lång. Vi kommer inte att kun-
na klara av allt redan nästa år. Men vi kommer i och
med de resurser som vi nu föreslår att redan då kunna
se resultatet i verkligheten.
Herr talman! Detta om närtidssatsningarna. Hur
ser det då ut på längre sikt? Regeringen föreslår att
den långsiktiga planeringsramen för perioden 2004-
2015 ska uppgå till 364 miljarder kronor. Det är myck-
et pengar. Det är mer än vad vi någonsin tidigare har
anslagit till infrastrukturen. Men det är väl använda
pengar.
Vi behöver göra de här stora insatserna för till-
växtens skull, för den regionala utvecklingens skull,
för trafiksäkerhetens skull och inte minst för miljöns
skull.
Mot bakgrund av de stora behov som finns när det
gäller underhållet av väg- och järnvägsnätet anser
regeringen att de uppgifterna ska prioriteras. Vi vill
avsätta 150 miljarder för att bevara och säkerställa
väg- och järnvägsnätet. Av dessa vill vi att
87 miljarder kronor går till drift och underhåll av de
statliga vägarna. Men utöver det vill vi också avsätta
17 miljarder kronor i en särskild satsning för tjälsäk-
ring, bärighet och rekonstruktion av våra vägar.
När det gäller järnvägen vill vi avsätta 38 miljar-
der kronor för drift och underhåll. Det är återigen en
viktig bit. En stor del av det svenska vägnätet är
byggt på 50- och 60-talet. Det är inte bara det att det
börjar bli gammalt. Det är dessutom så att det inte är
byggt för de tunga transporter som nu går på våra
vägar. Därför har vi kunnat se hur de slits allt fortare.
Uppemot 15 % av det statliga vägnätet måste nuförti-
den stängas av vid tjällossning. Det är förstås inte
acceptabelt.
Regeringen föreslår en ram för väginvesteringar
på sammanlagt 69 miljarder kronor för perioden
2004-2015. Av dessa avsätts 39 miljarder kronor till
satsningar i det nationella vägnätet. Det handlar om
allt från nya motorvägar till breddning av befintliga
vägar och trafiksäkerhetsåtgärder över hela landet.
Resterande 30 miljarder kronor avsätts till den re-
gionala planeringsramen. Här det fråga om insatser
för länsvägarna. Det finns också som tidigare bidrag
till kollektivtrafik, kommunala flygplatser och kajan-
läggningar. Det finns bidrag till kommunerna för
förbättrad miljö och trafiksäkerhet och bidrag för att
öka tillgängligheten för funktionshindrade i transport-
systemet.
Låt mig när vi är inne på frågan om de regionala
planeringsramarna ta upp en angränsande sak. Myck-
et talar för att vi nu är på väg att gå från massarbets-
löshet till arbetskraftsbrist. Ett sätt att minska riskerna
för arbetskraftsbrist är att vidta åtgärder för att vidga
de regionala arbetsmarknaderna.
Med strategiska investeringar i vägar och järnvä-
gar kan pendlingsområden utvidgas. Näringslivet får
därigenom möjlighet att söka rätt kompetens inom ett
större befolkningsunderlag. Omvänt får den enskilde
individen en möjlighet att bo kvar i hemorten och
behöver inte flytta för att få ett jobb.
Svealandsbanan är ett bra exempel på en in-
frastrukturinvestering som förstorat arbetsmarknaden
för människor och företag i regionen och fungerar
som en motor för tillväxten. Öresundsbron, där tåg-
trafiken nu överträffar alla prognoser, kommer att
spela samma roll i Skåneregionen.
Låt mig i det sammanhanget nämna det nya in-
vesteringsbidrag som vi nu kommer att inrätta för att
stödja investeringar i spårfordon. Det gäller t.ex. lok
och vagnar i regional tågtrafik. Vi har avsatt 4,5 mil-
jarder kronor för ett sådant investeringsstöd. Jag tror
att det kan bli en viktig del i strategin för att stärka
den regionala tågtrafiken och därmed vidga arbets-
marknadsregionerna.
Herr talman! Infrastrukturpropositionen är ett
viktigt steg i riktningen mot ett långsiktigt hållbart
transportsystem. Den stora satsningen på järnväg är
en viktig del i det. Hela tanken är att vi måste öka
järnvägens konkurrenskraft när det gäller både gods-
trafik och persontrafik för att på det sättet få ned
utsläppen och öka säkerheten på vägarna.
I dag är vägtransporterna det helt dominerande
trafikslaget för såväl persontransporter som gods-
transporter. Mer än 80 % av resandet sker med per-
sonbil, och buss och över 40 % av godstransporterna
sker med lastbil. Vi måste försöka förändra det. Jag
vill påstå att det inte är omöjligt. Faktum är att tågre-
sandet har ökat kraftigt. Vi åker i dag mer tåg är nå-
gonsin.
Regeringen vill avsätta 100 miljoner för järn-
vägsinvesteringar. Inom den ramen kan vi redan nu
nämna objekt som måste rymmas. Det är färdigstäl-
landet av järnvägstunneln genom Hallandsåsen, en
del av kostnaderna för byggandet av Citytunneln i
Malmö, en del av fördyringen av Botniabanan och
medel för att öka spårkapaciteten genom Stockholm.
De är de investeringar som regeringen nämner i
propositionen. Men som vi känner till finns det
många fler projekt som väntar på att bli genomförda.
Med en så stor planeringsram finns det nu större
möjlighet än någonsin att driva fram projekt när det
gäller järnväg i de nationella planerna.
Herr talman! Det finns mycket mer att säga om in-
frastrukturpropositionen. Vi tar t.ex. ett initiativ för
att tillsammans med näringslivet utveckla ny teknik
både i fordon och längs med vägarna för att se till att
Sverige kan ligga i framkant också i det avseendet.
Det gäller t.ex. att använda ny teknik för att öka tra-
fiksäkerheten och minska utsläppen.
Jag ska nu runda av min inledning av debatten
med att säga något som är en passning till dem som
nu få ordet. Jag följde kommentarerna noga i går. Jag
blir inte så imponerad av det jag hittills har sett och
hört av era kommentarer, om jag ska uttrycka mig
försiktigt.
Centern och Kristdemokraterna tror att satsning-
arna kommer långt fram i tiden, trots att profilen är
framtung. Moderaterna i Västsverige tror att vi vill ha
vägavgifter, trots att det inte finns några sådana för-
slag. Bo Lundgren påstår att man inte kan göra några
nya investeringar förrän 2004, trots att både Vägver-
ket och Banverket redogjort för en lång rad projekt
som kan påbörjas. Tankarna går till uttrycket Surt, sa
räven!
Detta är bara några axplock. Det kanske blir en
bättre debatt i dag än den som jag upplevde i går. Jag
har bara några medskick till den. Vad vi nu kommer
att höra från de flesta partier är regn av överbud.
Trots att vi nu gör den största satsningen i modern tid
på svensk infrastruktur kommer många av er att gå
upp och kräva mer. Gott så. Det är en del av den
politiska debatten.
I dag föreslår jag 364 miljarder. Jag kunde ha sagt
400 miljarder. Jag kunde faktiskt ha sagt 1 000 mil-
jarder, och några av er hade ändå ropat på mer. Rege-
ringen kunde ha lagt hela statsbudgeten på vägar och
järnvägar, och några av er hade säkert ropat: För lite,
för lite. Gott så. Men jag har en varning på vägen.
Akta er så att ni inte tappar trovärdigheten totalt.
Jag har redan mött människor som oroligt frågat
om vi verkligen har råd med allt detta när det interna-
tionella konjunkturläget blivit så osäkert. Det är en
berättigad fråga. Jag har svarat att den satsning som
vi gör de kommande åren tas av statens ganska stora
överskott. De lån vi tar upp är en liten del av den
totala summan.
Vi skulle aldrig lägga ut mer pengar än vad Sveri-
ges ekonomi tål, inte ens på aldrig så nödvändiga
investeringar i vägar och järnvägar. Min varning är:
Ta inte i för mycket i era överbud. Människor kom-
mer inte att tro på er. Gör de det kommer många att
med rätta undra om det verkligen är seriösa bud som
ni kommer med.
Det är en berättigad fråga om vi ha råd att satsa på
den här sektorn. Man kan också vända på det. Har vi
råd att inte satsa på transportpolitiken? Min slutsats är
att vi måste vara beredda att satsa mycket och lång-
siktigt på infrastrukturen. Det gör vi nu.
Jag vill tacka Vänsterpartiet för ett gott och kon-
struktivt samarbete för att ta fram denna på många
sätt historiska proposition. Det var många som trodde
att vi inte skulle klara detta. Nu står vi här med ett
förslag som vi är överens om.
Vi kan genom infrastrukturpolitiken öka Sveriges
tillväxtmöjligheter och göra det möjligt för både
människor och företag att växa över hela Sverige. Vi
kan göra människors vardagssituation både för kvin-
nor och för män en smula bättre. Vi kan förbättra
miljön och minska utsläppen. Vi kan öka trafiksäker-
heten och minska antalet döda och skadade i trafiken.
Vi kan steg för steg göra Sverige mer långsiktigt
hållbart.