Herr talman! Jag tycker att den beskrivning som
Lennart Rohdin gör av sin egen motion är något för-
skönande. Det som jag vänder mig emot är skrivning-
ar som "sittningar med syfte att anpassa föregående
styckningsplan till de bosnienserbiska fascisternas
senaste landvinningar". Ordet sittningar syftar på de
förhandlingsförsök som gjorts tidigare. Hela motionen
utmynnar i en kritik och emellanåt ett språkbruk som
man kanske inte förväntar sig av en riksdagsledamot
om vare sig FN eller några andra internationella or-
gan. Det är en misstänksamhet som är på gränsen till
en mycket pessimistisk bild av det som har hänt. Det
må vara så att det internationella samfundet har varit
naivt under denna konflikt i tron att man tidigare
skulle ha kunnat få en lösning och uppnå det man ville
uppnå.
Det är möjligt att man kunde ha gjort på ett annat
sätt. Men nu är det inte så, vare sig i förhandlingar
eller konflikter där mer än en är inblandad. Hela tiden
måste ett resonemang pågå. Hela tiden måste föränd-
ringar göras. Hela tiden måste utvecklingen gå framåt.
Det är inte så att Sverige, den svenska regeringen
eller utrikesutskottets majoritet sitter med en
fredsplan i fickan som man nekar Lennart Rohdin att
få se. Jag tror att man är medveten om att detta är en
process och att det inte finns en enda lösning, även
om vi i dag, med det vi vet, skulle kunna säga: Detta
hade varit det bästa.