Herr talman! Anneli Hulthén sade inledningsvis
att ingen kunde tro att det skulle gå så illa. Visst, det
instämmer vi alla i. Hon sade att ingen är oberörd.
Det tror inte jag heller. Men varför kan man då inte
skriva om det folkmord som faktiskt äger rum? Varför
kan man inte skriva om krigsförbrytarna?
Bosnien måste förbli en sammanhållen stat, sade
Anneli Hulthén. Men hur förverkligar man detta vid
en territoriell delning? Det är inte fråga om att det
bara finns en stol i FN:s generalförsamling. Kroatien
är ett fruktansvärt exempel på hur frågan kan hante-
ras.
I debatten för ett år sedan sade Pierre Schori: Nu
gäller det att gå vidare. FN måste gå vidare och arbeta
för ett snabbt utvidgande av Sarajevomodellen till att
omfatta alla de andra stridszonerna. Här måste både
riksdag och regering ge sin uppfattning klart till känna
och vara pådrivande krafter.
I Bihac före jul kollapsade FN slutgiltigt. Hur
protesterade den socialdemokratiska regeringen mot
säkerhetsrådets handlingsförlamning?
Anneli Hulthén sade vidare att det enda möjliga är
en förhandlingslösning. Det är vi alla överens om.
Men förhandlingslösningar kan se väldigt olika ut.
Hur skulle gettot i Warszawa ha förhandlat fram en
förhandlingslösning? Vad är en förhandlingslösning?
Vad är våra krav på innehållet i en förhandlingslös-
ning? Vilket tryck utsätter vi och Sveriges regering
fredsprocessen för för att uppnå den förhandlingslös-
ning som vi tycker vore rättvis för Bosnien-
Hercegovina?