plik
Herr talman! Det här är en av den internationella
rättens absolut centrala frågor. Hur skall man se till att
den som angriper bestraffas och inte lyckas i sitt an-
greppskrig? Hela FN-stadgan utgår från detta. Den
skrevs under andra världskriget, och den bygger också
på att man med militär kraft skall kunna motsätta sig
angrepp. Men FN kan inte göra det på egen hand,
utan det måste vara dess medlemsstater som klarar
denna uppgift.
Det är faktiskt så, Håkan Holmberg, att om län-
derna inte själva är beredda att göra den uppoffringen,
vilket Sverige icke är - det menar alla partier i Sveri-
ge, inklusive mitt eget, och även jag själv, som inte
har bättre samvete än någon annan i Sverige - har
man icke denna möjlighet. Det är även svårt att samla
en koalition av mindre länder, om man inte själv är
beredd att fullfölja det här. Det är den springande
punkten.
Det finns, Håkan Holmberg, två lärdomar för oss
att dra inför framtiden vilka jag tycker är mycket
viktiga. Den ena är att man skall se till att en europe-
isk fredsordning utarbetas. Vi skall inför regerings-
konferensen 1996 se till att Sverige inte är passivt och
återhållsamt därvidlag utan mycket aktivt är med i
detta arbete. Jag tycker att det är en mycket central
uppgift.
Den andra lärdomen är att vi själva måste fundera
på hur Sverige skall ställa sig till FN-stadgans artikel
51. Den är bjudande också för Sverige, men vi har
under 50 år valt att avskärma oss från möjligheten att
ställa upp bakom FN-stadgans artikel 51.
Så till en sista fråga, som jag glömde att säga nå-
got om i mitt förra inlägg. Jag har svårt att förstå
diskussionen om begreppet folkmord. Jag tror inte att
det någonsin togs upp i utskottet eller påfordrades
från Folkpartiets sida att vi skulle ta med den beteck-
ningen. I varje fall hade inte jag motsatt mig - och jag
tror att detsamma gäller också för majoriteten - att
den hade tagits in i utskottets betänkande. Vad som
hela tiden diskuterades i samband med reservationen
var ett behållande eller ett hävande av vapenembar-
got. Det var den springande punkten. Jag tror inte att
någon i utskottet uppfattade frågan om folkmord som
en tvistefråga.