Herr talman! Jag vill inte påstå att olika grundvär-
deringar ligger bakom de olika åsikter som finns i den
här debatten, inte ens efter Bertil Perssons sista in-
lägg, även om man kan bli fundersam. Snarare hand-
lar det om olika uppfattningar om vad som är viktigt.
Kanske handlar det också om en vilja att se det up-
penbara i det som har skett under några år i Bosnien.
Den här frågan handlar i grunden om folkrätten
och tilltron till FN, OSSE och hela det internationella
samfundets förmåga och vilja att leva upp till sina
egna åtaganden, stadgor och principer.
Det finns en parallell, som jag och andra har på-
pekat många gånger i den här kammaren. Tilltron till
Nationernas förbund under 30-talet undergrävdes
mycket snabbt. Den organisationen misslyckades
totalt med att gripa in och stoppa den tidens aggres-
sion. Då gällde det Abessinien, spanska inbördeskri-
get och Tjeckoslovakien.
I anslutning till detta tycker jag att det är nödvän-
digt att kommentera det som Anneli Hulthén sade.
Hon menade att FN ändå har försökt verka för en
lösning som skulle bygga på demokrati och samexi-
stens. Det är verkligen en fråga om definitioner i så
fall. De lösningar som man har försökt lansera i olika
tappningar har ju byggt på en etnisk uppdelning. I
stort sett har man följt frontlinjerna, som de råkade
vara och som de nu har varit under en ganska lång tid.
Det finns ett grundläggande problem. Å ena sidan
skall det vara olika enheter för olika etniska grupper.
Å andra sidan skall människor ha rätt att återvända.
Dessa två principer går inte att upprätthålla på samma
gång. Man bygger inte en stabil fred på att försöka
trolla bort detta problem. Därför skall man kanske
vara litet försiktig med att beskriva FN:s insatser som
att man har verkat för demokrati och samexistens.
Verkligheten är mera komplicerad. Kanske är det
fråga om att man snarast har känt sig pressad att
komma fram med någonting över huvud taget för att
dölja det grundläggande totala misslyckandet och
sveket.
Debatten handlar naturligtvis också om vår syn på
folkmord. Man skulle inte behöva debattera en sådan
sak i Sveriges riksdag, men det är ett faktum att ordet
folkmord inte nämns i majoritetens text. Jag tror ock-
så att alla talesmän som har varit uppe i debatten, med
undantag från Bodil Francke Ohlsson från Miljöpar-
tiet, undvek att använda ordet. Därför är det nödvän-
digt att fråga er: Är det ett folkmord som vi har be-
vittnat under några år? Vilka slutsatser drar ni i så fall
av det?
Detta handlar också om tilltron till fredsordningen
i Europa - ett mer begränsat perspektiv än det globala
- efter 1989. Om de som har startat och drivit fram
folkmordet och kriget i Bosnien når den definitiva
framgången, nämligen att Bosnien upphör att existera,
öppnar det naturligtvis dörren för andra makthavare
på andra håll, så att de kan göra ungefär detsamma.
Det som har skett i Tjetjenien under början av
detta år kan man se som en konsekvens av att världs-
samfundet inte har orkat ta itu med kriget och folk-
mordet i Bosnien på det sätt som hade varit rimligt.
I dag läser vi i tidningarna om hur den ryske utri-
kesministern hotar att gripa in militärt för att skydda
ryssar i grannstaterna mot påstådda - ibland är de
möjligen verkliga - övergrepp. Här ser vi också ett
mönster med ekon bakåt till 30-talet. Då gällde det
alla tyskar i ett land. Nu har det under några år hand-
lat om alla serber i ett land. Nu kommer en antydan
om att det gäller alla ryssar i ett land. Det är en prin-
cip som bara kan leda till en katastrof.
Därmed handlar den här debatten också om Sveri-
ges egna säkerhetsintressen. En del länder kan beröras
av att situationen i Bosnien tillåts bli mönster för ett
politiskt handlande på andra håll i Europa. Några av
de länderna ligger alldeles intill oss: de baltiska län-
derna.
Det finns gränser i den internationella politiken -
inte fysiska utan moraliska, principiella gränser - som
inte får överskridas om inte den internationella ord-
ningen skall riskera att rivas upp, kanske på ett sätt
som gör att den inte kan återställas. Den gränsen går i
Bosnien. Den går precis där. Detta är testfallet. Vi är
snubblande nära ett totalt misslyckande för det inter-
nationella samfundet.
Det är för mig en gåta att Sverige, som så många
gånger har agerat för de små ländernas rätt gentemot
stormakter av olika slag och hävdat just folkrätten
som den princip som vi alltid måste hålla på för att
civiliserade former för umgänge mellan världens
länder skall bestå, inte har agerat mer aktivt i denna
fråga. Vi har ingenting att förlora på att agera mer
aktivt, men vi skulle, tillsammans med andra små
länder, kunna ha mycket att vinna på att föra en mer
aktiv politik.
Konsekvensen av majoritetens hållning i den fråga
som här är den mest kontroversiella, nämligen den
som rör vapenembargot, måste logiskt sett vara att
man i majoriteten anser - fast det inte sägs - att Sve-
rige måste engagera sig betydligt mer aktivt för att
den bosniska regeringen, som är internationellt er-
känd, den bosniska staten, som är internationellt er-
känd, skall få möjlighet att börja fungera så som den
skall fungera, som en demokratisk, multietnisk stat
inom internationellt erkända gränser. För att åstad-
komma det måste det sättas press på angriparsidan,
alltså den bosnienserbiska sidan. Får inte bosnierna
själva sätta den pressen måste det internationella
samfundet göra det.
Vad gör då den svenska regeringen, vad vill då
den svenska riksdagen uppmana den svenska rege-
ringen att göra? Den frågan kvarstår tyvärr också efter
den här debatten.