Herr talman! Det har snart gått fyra år sedan de
jugoslaviska krigen började och över tre år sedan det
bosniska kriget började. Uppmarschen till krigen
vintern 1990/91 var en period av djupt misslyckande i
den europeiska utrikespolitiken. Det var i bästa fall
dålig analys, ofta direkt felaktig. Det var splittrat och
oengagerat. Ursäkten kan naturligtvis vara att man
satt och tittade på TV vad som hände borta i Kuwait
under denna tid. Det skymde mycket av den upp-
marsch som skedde.
Som tidigare påtalats handlade det om en mycket
målmedveten och nästan i detalj planerad aggression.
Milosevic, det serbiska socialistpartiet, den jugosla-
viska armén och olika former av gäng i Kroatien och
Bosnien-Hercegovina var de som utövade aggressio-
nen. Vukovar, Osijek, Dubrovnik och Sarajevo har
inte precis varit resultat av gerillakrig utan av ett
målmedvetet förstörande av städer med tungt artilleri.
Lärdomen av det är att detta inte är en etnisk konflikt
utan en planerad konflikt, en avsiktlig aggression.
De analyser man ibland ser som hävdar att det
skulle vara något slags inneboende oförmåga att
handskas med etniska skillnader i Balkan i största
allmänhet och kanske speciellt i Bosnien-Hercegovina
eller Kroatien är i grunden fel. Men allt eftersom
konflikten har vuxit fram har naturligtvis också hatet
kommit att växa fram till följd av konflikten. Men det
är en annan sak.
Det är också sant att FN, som enligt artikel 51 sä-
ger att ett land har rätt till självförsvar och att gå in i
allianser och försvara sin integritet, inte har förmått
göra detta. Vi känner till några sådana fall tidigare i
historien. Korea och Kuwait är väl de mest kända.
Men bekymret är inte FN:s i grunden. Det är med-
lemsstaternas. Vi får då gå till oss själva. Huvuddelen
av FN:s medlemsstater resonerar som Sverige. Man är
inte beredd att inskrida till ett annat lands försvar.
Denna riksdag, alla partier, har de restriktionerna för
Sverige. Många andra länder har precis samma re-
striktioner.
EG, som det hette på den tiden, hade inget mandat
att över huvud taget syssla med utrikespolitik. NATO
hade heller inget mandat att syssla med annat än för-
svar av det egna territoriet och fick inte agera utanför
det. När man inte hade det bästa alternativet, att först
hjälpa Kroatien och sedan Bosnien att försvara sig
själva, fick man gå på ett annat alternativ, ett sämre
alternativ. Det kanske var det näst bästa eller möjligen
det näst sämsta. Det var Jugoslavienkonferensen,
kontaktgruppen, medlarna, humanitära insatser och så
småningom skyddsstyrkor. Jag tror faktiskt att detta i
fråga om det bosniska kriget ledde till att Bosnien-
Hercegovina finns kvar som en kraftigt beskuren men
dock självständig stat. Det hade sett mycket värre ut
om inte dessa insatser gjorts. Jag tror att Bosnien-
Hercegovina hade varit delat mellan Serbien och
Kroatien om inte dessa insatser hade kommit till
stånd. Det är inte det bästa alternativet, jag upprepar
det. Men i detta fall är det ett mindre dåligt alternativ
än den totala utplåningen av Bosnien-Hercegovina,
som jag tror hade blivit följden om ingenting alls hade
gjorts.
Vi skall också komma ihåg att stora delar av Bos-
nien-Hercegovinas försörjning - mat varje dag -
kommer via det internationella samfundet, framför allt
västvärlden och EU. Det svenska räddningsverket gör
betydande insatser för att leverera mat till delar av
Bosnien-Hercegovina. Den nordiska bataljonen gör
betydande insatser. Jag minns själv när president
Izetbegovic och premiärminister Siladzic framförde
sitt tack till Sverige och hävdade att Sverige var ett av
de länder som gjort mycket stora, kanske störst insat-
ser för Bosnien-Hercegovina i proportion till sin
storlek och befolkning. Jag tycker att det skall note-
ras. Sverige har också varit mycket starkt pådrivande i
fråga om krigsförbrytartribunalen.
När det gäller att få fram en lösning har det inter-
nationella samfundets linje varit att pressa Serbien
med sanktioner och sanktionsövervakning, när man
inte kunnat följa den linje som varit bäst, nämligen att
försvara Bosnien-Hercegovina. Sverige har deltagit
även i denna verksamhet, för att pressa fram en för-
handlingslösning som skall stärka Bosnien-
Hercegovina.
Den springande punkten i diskussionen är nu vad
man skall göra med vapenembargot. Vapenembargot
tillkom som ett embargo mot hela det gamla Jugosla-
vien och har sedan kommit att få effekt också för
Bosnien-Hercegovina och naturligtvis också för Ser-
bien och andra.
Om vi funderar en smula på vad som skulle ske
om vapenembargot hävdes, skulle man kunna tänka
sig ett scenario som innebär att FN:s styrkor, Unpro-
for, dras ut. Ingen, inte ens Sverige, skulle vara be-
redd att behålla sina skyddsstyrkor i Bosnien om
vapenembargot släpptes. Den humanitära hjälpen
skulle sannolikt omöjliggöras. En stor del av Bosniens
befolkning, några säger 60 %, är beroende av den
humanitära hjälpen för sitt dagliga bröd. Man kan
kanske också tänka sig att det skulle bli en bred ser-
bisk attack på en gång, innan Bosnien-Hercegovina
hinner beväpna sig, innan vapenleverenser i stor om-
fattning hinner komma. Det vore ganska rationellt,
sett från ett bosniskt perspektiv, att göra så.
Vi såg litet grand av detta förra året när president
Clinton antydde att man från USA:s sida var beredd
att verka för att vapenembargot skulle upphävas. Det
blev en mycket bekymmersam period. Det blev initialt
en bosnisk framgång, men sedan kom en serbisk rekyl
på detta.
Jag tror att erfarenheten av vad som hände förra
året inte direkt pekar i riktning mot en lösning som
innebär ett upphävande av vapenembargot. Det ser
inte ut att vara en klok lösning för att få till stånd en
bättre sakernas ordning än i dag. Jag tror att det är
viktigt att ha denna relativa syn, för medvetenheten
om denna ondskefulla aggression är den allvarligaste i
Europas historia sedan andra världskriget. Denna
målmedvetna planering, detta systematiska genomfö-
rande av etnisk rensning på ett noggrant planerat och
förutsett sätt måste leda till att vi på bästa eller minst
dåliga sätt ser till att vi får fram en lösning som stop-
par och i största möjliga mån förhindrar resultatet av
detta.
När det gäller Kosovo, som också tas upp i betän-
kandet, är det viktigt att bibehålla pressen på Serbien.
Den svenska linjen har ju varit att sanktionerna mot
Serbien, eller den federala republiken Jugoslavien,
inte skall släppas förrän man har kommit till rätta med
situationen i Kosovo. Vi måste också fullfölja den
bevakning av läget i Kosovo som inleddes under det
svenska ordförandeskapet i ESK.
När det gäller Makedonien tycker jag att det nu,
när Sverige har blivit medlem av den europeiska
unionen, finns anledning att aktivera vår position.
Tidigare var detta inte möjligt, för vi kunde inte agera
via EU. Men det är ju ingen tvekan om att den nuva-
rande grekiska regeringens attityd till Makedonien har
varit helt otillständig. Visserligen har det funnits vissa
oklarheter vad gäller nationella symboler etc, men
sådana får naturligtvis inte lösas med oproportionerli-
ga metoder. Blockeringen av Makedonien har varit
helt oproportionerlig i förhållande till den ursprungli-
ga dispyten som, i alla fall med våra ögon sett, kan ses
som relativt bagatellartad. Därför är det viktigt att vi
nu agerar. Vi har gjort det tidigare genom att vara
med och sända förebyggande trupper till Makedonien.
För övrigt var det, inom parentes sagt, ett av de verk-
ligt förutseende besluten i FN:s historia att skicka
trupp innan en konflikt har brutit ut. Det bör vi fak-
tiskt observera. Ofta har vi annars klagat på att man
har skickat trupp för sent. Men detta var mycket fram-
synt av bl.a. dåvarande försvarsministern att stödja
detta beslut.
Med Albanien gäller samma sak som med Make-
donien, att vi nu som EU-medlemmar bör verka för
att EU knyter ett närmare samarbete med Albanien
och Makedonien, t.ex. genom att kanske finna olika
former av associationsavtal med de båda länderna, så
att vi på det sättet stärker deras möjligheter till snabb
utveckling. Albanien har ju ett enormt starkt EU-stöd
och försörjs väl till stora delar via EU.
Det finns några slutsatser som man kan dra av
dessa konflikter inför framtiden. Det är självklart att
vi benhårt måste värna den territoriella integriteten i
både Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Det får inte
råda någon som helst tvekan om att rätten till deras
gränser är fastslagna av folkrätten. I Sverige måste vi
ständigt se till att vi har detta i minnet.
När man nu t.ex. utövade påtryckningar på Kroati-
en att ha kvar Unprofor var det också viktigt att ha
perspektivet med, att de båda länderna har rätt till sin
territoriella integritet. Vi skall fullfölja det starka
svenska engagemanget. Om vi ser på var Sverige har
ägnat huvuddelen av sitt engagemang under de senas-
te åren, så är det faktiskt i Bosnien, vilket parallellt
med Baltikum har varit det kanske främsta området
för svenskt utrikespolitiskt engagemang.
Inom EU har vi också anledning att fundera en hel
del till följd av detta. Vi måste stärka den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den infördes
ju av EU delvis som en reaktion på skammen och på
bristen på agerande under åren 1990-1991. Vi måste
genom starkare analysenheter se till att det blir en
kraftfull utrikes- och säkerhetspolitik, så att man inte
återupprepar de bristfälliga och felaktiga analyserna,
splittringen etc. Jag tror att det behövs en gemensam
analysenhet inom EU. Jag tror också att man behöver
införa konsensus-minus-en-principen i beslutsfattan-
det. Det har man gjort i OSSE, f.d. ESK.
Men vi i Sverige måste också vara öppna för en
utveckling som innebär ett kraftfullare militärt age-
rande. Även som en alliansfri nation kan vi driva på.
Vi är ju mycket starkt militärt engagerade i Europas
säkerhet. Sverige är faktiskt ett av de länder i Europa
som militärt är starkast engagerat utanför våra grän-
ser. Man bör få instrumenten för att stoppa aggressio-
nen. Pudelns kärna är ju egentligen att man skall kun-
na stoppa en aggression innan den växer sig stark
eller helst innan den över huvud taget utvecklas.
Jag är ibland litet orolig över attityden i den
svenska säkerhetspolitiska debatten. På något sätt dras
den felaktiga slutsatsen att Sverige skulle bli passivt
och inåtvänt. I stället borde slutsatsen vara att vi
måste bli ännu mer utåtvända och aktiva för att säkra
den europeiska freden och säkerheten.
Herr talman! Utvecklingen i Jugoslavien är ett
mörkt kapitel i det moderna Europas historia. Samti-
digt råder det ingen tvekan om att Sverige kraftfullt
har engagerat sig och förhoppningsvis också i fort-
sättningen kommer att göra så för att se till att vi
faktiskt blir ett av de länder som står i första linjen när
det gäller att värna frihet och fred i Europa.