Herr talman! När det gäller krigstribunalen är det
självfallet av intresse att se till att det växer fram ett
system som beivrar brott mot folkrätten och folkmor-
den. Att så sker ligger i högsta grad i Sveriges, i de
små staternas och, som jag tror, även i de stora län-
dernas intresse. Vad som naturligtvis komplicerar
bilden, vilket ligger i sakens natur, är att det är svårt
att förhandla om den man förhandlar med samtidigt
riskerar att åtalas. Det är dilemmat som ligger i hela
denna process. Det är inget dolt dilemma utan ett
öppet dilemma för var och en. Vi skall komma ihåg
att vid Nürnbergrättegången var det segrarnas tribu-
nal. Då fanns det inget förhandlingsutrymme. Här
sker förhandlingarna under en pågående konflikt. Att
detta är ett dilemma inser vi alla, även de som sysslar
med folkrätt. Jag vet inte hur detta skall lösas, men
det är ett dilemma som vi måste erkänna.
När det sedan gäller agerandet mellan de olika
länderna är det ingen tvekan om att det från omvärl-
dens sida var en bristande och felaktig analys som
länge låg bakom agerandet. Det fanns mycket mot-
stridiga intressen. Vi skall också minnas att USA
genom president Bush på ett tidigt stadium deklarera-
de att man över huvud taget inte avsåg att lägga sig i
konflikten, vilket jag tror var mycket olyckligt, men
så skedde.
Likväl måste vi komma ihåg att grunden till detta
är att Sverige liksom andra länder inte är berett att
bidra enligt FN-stadgans artikel 51. Därmed blev
aggressionen möjlig att fullfölja. I Bosnien-
Hercegovina hade man inte möjlighet att försvara sig
själva. Därför blev på kort tid aggressionen mycket
framgångsrik, sett med bosniska ögon. Därmed präg-
lades också agerandet av att man utgick ifrån bästa
möjliga alternativ. Jag tror att vi hela tiden måste ha
detta klart för oss.