Herr talman! Dagligen påminns vi om kriget i Ju-
goslavien. Nästan varje dag får vi veta något nytt
genom radio, TV eller press. Ibland tycker man att
informationen från i går inte stämmer överens med
dagens nyheter - så snabbt förändras den. Mönstret
växlar ständigt, lojaliteter och allianser skiftar, väp-
nade konflikter har etniska grunder eller nationella,
eller båda.
Vi får rapporter om etniska rensningar och männi-
skor som körs i väg från sina hem. Det talas om våld
och övergrepp och om systematisk förföljelse. Männi-
skor kastas i fängelse och i koncentrationsläger.
En utrensningsform som inte märks så mycket och
inte får några stora rubriker är att människor mister
sina arbeten och försörjningsmöjligheter - politiska
befattningar får plötsligt nya innehavare; den som haft
arbetet eller befattningen tillhör fel folkgrupp.
Det handlar om tre krig i Jugoslavien, säger man.
Kriget i Slovenien, som började på sommaren 1991,
kriget i Kroatien, som började 1992, och kriget i
Bosnien-Hercegovina som startade i april 1992.
Kriget i Slovenien varade en vecka - genom EG:s
medling tog det slut avtalsvägen. Det var helt i FN:s
anda att konflikter löses förhandlingsvägen och ge-
nom överenskommelser länder emellan. I Slovenien
fungerade det. Men gick det för lätt och gav det fel
signaler? Och hur säker och pålitlig är egentligen en
överenskommelse och hur långsiktigt hållbar, om den
ena parten anser sig förfördelad och känner sig som
en förlorare?
FN:s fredsbevarande och konfliktlösande arbete
bygger på icke-våldsprincipen, på det faktum att FN:s
medlemmar förbundit sig att lösa sina tvister på fred-
lig väg och på det globala ansvar FN och medlems-
länderna har.
Men hur uppträder FN:s medlemmar när de står
utanför en konflikt? Sedan FN-resolutionen antogs i
september 1992 har vapen för ungefär 12 miljarder
kronor smugglats in i Jugoslavien. Från Ryssland,
Österrike, Schweiz, Italien, Tyskland och Polen har
vapen kommit till samtliga krigförande länder, och då
har jag bara nämnt de europeiska länderna.
Den internationella tribunalen mot krigsförbrytel-
ser i f.d. Jugoslavien borde kanske räkna in även de
internationella vapenhandlarna bland de krigsförbry-
tare som skall ställas inför rätta.
Stark kritik har riktats mot FN:s insatser eller brist
på insatser i de jugoslaviska krigen. Stark kritik kan
med rätta också riktas mot medlemsländerna, som inte
har ställt upp i den omfattning FN behövt.
FN har kritiserats för att man inte gjort en politisk
analys över konflikten i Jugoslavien innan man in-
grep, för övertro på makthavares överenskommelser,
för att inte ha tagit itu med MR-brott och med det som
kallas för folkmord.
Man har kritiserat FN:s vapenembargo, som gäller
hela det forna Jugoslavien. I Bosnien-Hercegovinas
fall har det inte varit till hjälp; tvärtom - landet var
utan möjligheter att försvara sig när det angreps.
Majoriteten i utskottet menar att det inte är möjligt
att häva vapenembargot i Bosnien-Hercegovina. "Om
så skedde skulle förutsättningarna för FN:s närvaro -
och därmed också för en viktig del av folkförsörj-
ningen - upphöra. Detta skulle innebära stora risker
för Bosnien-Hercegovinas fortlevnad. - - - Ytterliga-
re vapen i området skulle enligt utskottets bedömning
sannolikt förorsaka ännu mera våld och lidande och
även gå stick i stäv mot FN:s strävan mot demilitari-
sering."
Det skulle också innebära att man frångår FN:s
fredsprinciper och i stället väljer vapen och våld som
ett sätt att lösa konflikter. Det är viktigare att aktivt
söka nya vägar som motsvarar den nya komplicerade
och tydligen för FN och FN:s medlemsländer helt
oväntade riktning som krigshändelserna har tagit och
den lösning som för närvarande finns i fredsarbetet.
Jag instämmer i de frågor som Folkpartiet ställer
sig. Har Sverige några idéer, och varför hörs de i så
fall inte? Varför är Sverige inte i täten?
Miljöpartiet har en motion om Kosova. Alla parti-
er som väckt motioner om Jugoslavien tar också upp
förhållandena i Kosova.
Som vi har hört här hade kosovaalbanerna från
början en autonom ställning i Jugoslavien, men den
upphävdes när Milosevic kom till makten. Kosovaal-
banerna är i majoritet i sitt område - 90 % där är
kosovaalbaner - men de diskrimineras och förtrycks
av Serbien.
Transnationella stiftelsen för freds- och framtids-
forskning, TFF, har i sin guide till stort krig beskrivit
förhållandena på följande sätt: Efter det att Milosevic
upphävt Kosovos regionala självstyre stängdes parla-
ment och universitet. Albanskspråkig TV och al-
banskspråkiga tidningar slogs igen. Albaner utpressa-
des liksom polis, sjukvård och förvaltning i ett snabbt
helt segregerat samhälle med ett apartheidliknande
serbiskt nationalistiskt styre.
Kosova har förklarat sig självständigt, och man
har valt en egen president. Kosova driver sina krav på
självständighet konsekvent med ickevåldsmetoder.
Det är kanske i Kosova som nya fredsbevarande
insatser skall sättas in. Det kanske är där det skulle
löna sig. Insatserna måste dock sättas in snabbt, så
snabbt att inte önskningarna om fred och självstyre
försvagas hos befolkningen till främjande av våldet.
Miljöpartiet kräver i sin motion, vilket vi också
har hört här, att OSSE-missionerna åter skall sättas in
i Kosova. Utskottet förutsätter i betänkandet att rege-
ringen fortsätter sina ansträngningar att få till stånd ett
serbiskt medgivande till missionerna.
Till sist litet siffror hämtade ur TFF: FN:s samlade
årsbudget motsvarar ungefär Malmös årsbudget.
Varje gång FN:s medlemmar satsar tre kronor till FN,
satsar de 850 kr på vapen och vapenexport. Krig får
tydligen kosta. Men när det gäller fred, då är man
ekonomisk för att inte säga snål. Det kanske är så att
snålheten bedrar visheten.