plik
Herr talman! Det är förvisso väldigt viktigt att
folkrätten kan upprätthållas. FN-stadgan ger tydligt
rätten att bedriva försvarskrig. Den t.o.m. antyder att
man i ett sådant läge skall kunna få hjälp. Det kan
t.o.m. anses att den moraliskt implicit uttrycker att
den som är angripen skall få hjälp och stöd. På den
punkten råder det inget tvivel om att Bosnien-
Hercegovina inte har fått den hjälp och det stöd enligt
artikel 51 som t.ex. Kuwait och Korea fick.
För Sveriges del har det varit något svårt att driva
den linjen, eftersom Sverige självt inte har möjlighet
att ställa upp bakom detta - detta är något som vi har
ålagts av alla partier i denna kammare, och jag tror,
nej jag t.o.m. vet, att inget parti har avvikit från den
principen. Sverige kan icke ingå i en allians för att
bedriva krigföring i försvar för Bosnien-Hercegovinas
rättigheter. Detta har naturligtvis lagt en restriktion på
Sveriges agerande just i den delen, vad gäller våra
möjligheter att ta initiativ till en sådan koalition. Vill
man göra det har man anledning att själv leva upp till
de krav man ställer.
Däremot har Sverige varit oerhört aktivt vad gäller
andra saker: den humanitära hjälpen, skyddsstyrkorna
och även flyktingmottagningen. Av Bosnien-
Hercegovinas regering bedöms Sverige vara ett av de
länder, eller kanske t.o.m. det land som i proportion
till sin befolkning har gjort mest.
Sverige har väl heller aldrig så kraftfullt engagerat
sig för europeisk säkerhet och fred som vi har gjort
när det gäller Bosnien-Hercegovina, till viss del Ma-
kedonien och kanske i någon mån också Kroatien.
I båda dessa avseenden har Sverige alltså faktiskt
gjort väldigt mycket, inte minst den regering som
också Folkpartiet ingick i. Förhoppningsvis blir det
också en fortsättning på detta.
Vad gäller den springande punkten, nämligen att
ställa upp till försvar för den angripna parten, är detta
däremot svårt om man själv inte är beredd att delta.
Och detta har faktiskt ingen krävt, ej heller Folkpar-
tiet.