Fru talman! Som vanligt har mina kolleger i Alliansen redan belyst denna proposition på ett alldeles lysande sätt, både innehåll och konsekvenser, men låt mig ändå för sakens skull få fortsätta på denna inslagna linje. Jag tror dock knappast att jag kommer att komma med några uppseendeväckande tillägg.
Mikael Damberg sade tidigare att man i oppositionen gillar nio av tio förslag i denna proposition. Det tackar vi väldigt mycket för. Det hade varit kul om vi sett det tidigare i debatten också. Men jag skulle ändå vilja hävda att det går en tydlig politisk skiljelinje mellan de två alternativ vi har, Alliansen och oppositionen, när det gäller synen på vikten av akademins frihet, vikten av att den verksamhet som i mycket har till uppgift att kritiskt granska oss och de beslut vi fattar ska vara så fri från politisk inblandning som det över huvud taget är möjligt.
Den förra borgerliga regeringens högskolereform 1993 syftade till en rejäl avreglering på detta område för att öka akademins frihet.
Med denna alliansregering tar vi ytterligare ett flertal steg i samma riktning. Sedan 2006 har det genomförts en rad reformer med just syfte att öka akademins frihet och minska vårt inflytande. Lärosätena utser i princip sina styrelser fritt, forskarinflytandet i Vetenskapsrådet har stärkts, den fria grundforskningen har fått ökade resurser och de fria forskningsstiftelserna har återupprättats. Det här går som en röd tråd genom Alliansens politik, och denna proposition
En akademi i tiden - ökad frihet för universitet och högskolor
syftar ytterligare till att gå den vägen.
Förutom principfrågan att de ska vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen finns det åtminstone ytterligare två huvudskäl till att statliga universitet och högskolor ska ha ökad frihet. Kvaliteten har vi talat om i verksamheten. Den främjas av att universitet och högskolor får större frihet att anpassa verksamheten efter just de behov man har. Förutsättningarna för det mig närbelägna Campus Helsingborg skiljer sig väsentligt från förutsättningarna för till exempel Mitthögskolan. Ska man kunna utvecklas optimalt krävs att man har flexibilitet.
Den ökade handlingsfriheten är en förutsättning för att universitet och högskolor ska kunna bedriva sin verksamhet framgångsrikt i en internationell och högst konkurrensutsatt sektor, något som Globaliseringsrådet mycket tydligt har visat i sin fantastiskt utmärkta rapport.
Vi tror inom Alliansen helt enkelt att vi som politiker ger akademin och därmed Sveriges utveckling bästa förutsättningar om vi bara lägger oss i lärosätenas kärna, till exempel att säkra kvaliteten i utbildningen, att tydliggöra ansvarsförhållandena och att värna rättssäkerheten hos studenterna. Det är det vi ska syssla med, i övrigt ska lärosätena själva bedöma och organisera sig.
Det är en fin balansgång, det håller jag med om som den liberal jag är, att kunna säkra kvalitet och garantera rättssäkerhet samtidigt som vi vill släppa akademierna fria. Därför reglerar vi tydligt att studenterna ska ha rätt att vara representerade. De ska ha rätt att vara representerade - jag upprepar det. Det är precis som att folk inte hör vad man säger. Vi ställer krav på rektors behörighet och kompetens. Vi säger att beslut som kräver viss kvalificerad bedömning ska fattas av personer med rätt kompetens, vetenskaplig eller konstnärlig, för området. Allt detta garanterar vi.
Vi reglerar också tydligt att det ska finnas professorer och lektorer anställda som lärare vid lärosätena. Vi rensar - vilket gläder mig som tidigare arbetsmarknadspolitiskt sysselsatt - i de olika tidsbeställda anställningsformer som florerat i den akademiska världen. Det är inte rimligt att en tredjedel av den undervisande och forskande personalen är visstidsanställd. Det är självklart att det regelverk som reglerar den övriga arbetsmarknaden ska finnas inom akademin, alltså samma regelverk i högsta möjliga grad. Huvudregeln måste vara tillsvidareanställning och därmed en ökad anställningsfrihet.
Eftersom anställning som professor ska vara den främsta anställning som lärare är det av vikt att vi får en likartad befattning i hela landet. Därför anser vi att behörighetskraven ska föreskrivas i författning, att kraven som ställs är höga på både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. Vi har hört att vi alla är helt överens om detta i denna sal. Detsamma bör gälla lektorer.
Fru talman! Allt som egentligen behöver sägas om detta är redan sagt, så jag tänker inte förlänga debatten. Men jag vill påpeka att syftet med alla dessa förändringar är att öka flexibiliteten i våra lärosäten så att man kan finna den lösning som passar just ens egen verklighet. Det ser olika ut beroende på var vi befinner oss i landet, beroende på olika traditioner och beroende på vilka utbildningar som ges.
Som liberal är jag övertygad om att denna reform som leder till ökad frihet och ett ökat ansvar för lärosätena är den bästa vägen för Sverige att gå om vi menar allvar med att vi ska ha en fri akademi. Jag hoppas att vi får se ytterligt mer av det även efter valet 2010.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)