Fru talman!
En akademi i tiden - ökad frihet för universitet och högskolor
är titeln på den proposition som vi har som underlag för dagens debatt och beslut. Denna proposition är en av en rad propositioner som regeringen har lagt fram för att stärka den högre kvaliteten i den högre utbildningen i Sverige.
Det är inte länge sedan vi debatterade frågan om ett nytt resursfördelningssystem som kommer att främja kvaliteten. Den stora satsning som för drygt ett år sedan presenterades i propositionen
Ett lyft för forskning och innovation
liksom globaliseringspropositionen är ytterligare tecken på hur viktigt det är att stärka kvaliteten i den högre utbildningen.
I dag diskuterar vi autonomi, självbestämmande, och varför det behövs en ökad autonomi samt vad den nya friheten och självbestämmandet ska användas till. Det finns flera skäl här. Några riktigt grundläggande skäl vill jag nämna.
För det första: Med tanke på universitets och högskolors roll i samhället, är detta med frihet och självbestämmande oerhört viktigt. Vi har en tendens att borra ned oss i de olika detaljerna i förslaget. Detaljerna är viktiga, för där kan vi se att det finns en överensstämmelse med den övergripande målsättningen. Denna får vi inte glömma bort.
Lärosätena i Sverige i dag har på orter där de finns men också i samhället i stort i uppgift att vara självständiga och kritiskt reflekterande när det gäller det som händer i vårt samhälle. Det handlar om att tänka nya tankar. Det handlar om att ifrågasätta invanda mönster men också om att reflektera kring och identifiera utmaningar och de möjligheter som vårt samhälle står inför. Självständigheten blir en väldigt viktig principfråga.
Att nu få omsätta dessa kvaliteter och att tänka nytt inom den egna organisationen blir en utmaning för att ytterligare stärka och ge incitament till att stärka kvaliteten. Det gäller också, som tidigare diskuterats här i debatten, att stärka studentinflytandet.
För det andra: En annan utgångspunkt för ett ökat självbestämmande är att kvaliteten i utbildning och forskning främjas. Som tidigare nämnts finns det ett antal studier där man visar på att både kvaliteten och effektiviteten ökar.
För det tredje: Sverige är en liten kunskapsnation. För att hålla positionen och för att även fortsättningsvis vara intressant för andra lärosäten internationellt men också för att attrahera studenter både från Sverige och från utlandet behöver våra högskolor och universitet en större autonomi just för att kunna möta ökade krav och nya krav.
Fru talman! Vi i Centerpartiet är övertygade om att Sveriges lärosäten är redo och vill ta ett större eget ansvar. Alliansregeringen har betonat att lärosätena är viktiga aktörer i innovationssystemet och viktiga motorer i den regionala utvecklingen. Det finns många exempel på det. Jag kan nämna ett exempel från min del av Sverige, Västsverige. Det gäller högskolan i Skövde och den profilering av forskningen som skett. Möjligheten till innovationer i samarbete med Gothia Science Park och infrastrukturen när det gäller att använda forskningen ute i samhället både för att skapa företag och för att kommersialisera idéer är oerhört viktigt. Jag ser fram emot att, som också nämns i propositionen, de ekonomiska incitamenten inom en snar framtid ytterligare stärks.
Inom OECD lyfter man dessutom fram att ett större självbestämmande är viktigt för att lärosätena också ska ta nämnda roll inom innovationssystemet.
Staten har naturligtvis ett intresse av att styra och av att kunna garantera olika delar för att hålla en hög kvalitet. Dit hör kvaliteten i utbildning och forskning men också ansvarsutkrävande och rättssäkerhet för studenterna.
Nu blir det dock möjligt att utforma den egna, interna organisationen. Det jag relaterade till i min första punkt, att det är så viktigt med ökat självbestämmande för att man ska våga utmana, tänka nytt, ifrågasätta och bryta gamla mönster, blir - för att upprepa mig - väldigt användbart i den process man nu går in i. Men det är också så att man själv väljer hur mycket man vill förändra, och jag tror att det är viktigt att visa på de möjligheter som finns att såväl behålla det man är nöjd med och som fungerar som att kunna tänka nytt och låta processen ta den tid man vid lärosätet bedömer att den ska få ta.
Det har varit diskussioner om hur man kan säkra det kollegiala inflytandet och studentinflytandet. När det gäller studentinflytandet finns det väldigt klara skrivningar om vikten av detta liksom representationen. Att sedan som oppositionen gör omyndigförklara lärosätena, misstänkliggöra och säga att det inte kommer att fungera känns riktigt lågt i debatten.
Jag är övertygad om att det hyllade kollegiala inflytandet kommer att finnas kvar på ett framgångsrikt sätt och finna sig nya arbetsformer, och jag förstår inte riktigt att det finns så mycket oro för förändring. Det är klart att man ska ifrågasätta det som kommer fram och på vilket sätt man kan se vilken utmaning det ger för att förändra, men oron oroar mig lite grann. Man behöver lägga kraften på det förändringsarbete man nu får betydligt större möjligheter att genomföra.
Det har varit många kontakter med företrädare för universitet och högskolor under de år då jag har fått vara verksam i utbildningsutskottet, och många diskussioner har handlat om friutrymmet och det självbestämmande man som lärosäte säger att man är i behov av. Vi gör det möjligt att gå längre, och vi kommer framgent att göra det ännu mer möjligt att gå längre kopplat till de ekonomiska frågorna.
Fru talman! Det är tydligt att oppositionen har svårt att tänka nytt här. Man har varit med och fört in den ena bestämmelsen efter den andra, och varje enskild del i dessa bestämmelser har säkert haft sin funktion. Man har sett att det har varit motiverat av ett antal olika anledningar. När man sedan ser till helheten ser man dock att det blir fullkomligt omöjligt att sönderreglera en verksamhet på detta sätt.
Menar man allvar med självbestämmandet måste det finnas ett rejält friutrymme. Därför vill vi koncentrera oss på kärndelarna men i övrigt lämna ett stort friutrymme. Vi tror på de svenska universiteten och högskolorna och den utvecklingskraft som finns när man tar till vara den kunskap och kompetens som finns i utbildning och forskning och när studenternas roll i det kvalitetsdrivande arbetet tas till vara.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
(Applåder)
I detta anförande instämde Sofia Larsen (c).