Fru talman! År 1993 införde en tidigare borgerlig regering en viktig reform för svenska universitet och högskolor. Innebörden var att man ökade lärosätenas självständighet och rensa upp bland onödiga detaljregleringar som tyngde våra lärosäten. I propositionstexten hänvisade den dåvarande utbildningsministern Per Unckel, moderat, till den tilltagande internationella konkurrensen och speciellt till att Sveriges integrering i det europeiska samarbetet skärper kvalitetskraven på all utbildning och forskning. Han skrev vidare att det var nödvändigt att ge högre utbildning och forskning bättre arbetsförutsättningar och att ökad frihet därvid var väsentlig för att möta de framtida utmaningarna. Frihet var normen och han anförde att varje tillkommande reglering krävde sin egen motivering.
Känns situationen igen? Känns argumenten igen? Det är inte utan att historien går igen. I dag, 17 år senare, har vi åter nått en situation på våra lärosäten där detaljregleringar och byråkrati försvårar och tar värdefull tid från den viktiga kärnuppgiften att utbilda och examinera studenter och forskare i världsklass. Det är därför hög tid att återskapa utrymme för en akademi i tiden. Nog är det anmärkningsvärt att det än en gång måste vara en borgerlig regering som tar sig an detta viktiga uppdrag.
Med det betänkande vi debatterar i dag är alltså Alliansens ambition att åter öka lärosätenas självständighet. Regleringar kommer självklart att finnas men utgångspunkten är att de ska begränsas till de frågor där staten har ett tydligt intresse av att styra. Det gäller till exempel kvalitet i utbildning och forskning, ansvarsutkrävande samt rättssäkerhet för studenter. Avregleringen kommer framför allt att gälla den interna organisationen, men då det gäller beslut som berör innehållet i och utformningen av den akademiska verksamheten föreskrivs att besluten ska fattas av personer med vetenskaplig eller konstnärlig kompetens. Det kommer alltså att regleras. Också studenternas rätt till inflytande blir skyddad i lag. Det är en viktig kvalitetsfaktor.
Att man själv får möjlighet att utforma sin interna organisation på det sätt som passar varje lärosätes förutsättningar och behov är populärt. I debatten har det framför allt talats om möjligheten att lägga ned fakultetsnämnder och särskilda organ. Även om inte alla universitet och lärosäten kommer att göra det tycker man att det är ett positivt steg i riktning mot ökat självbestämmande. Förslaget innebär ju att lärosätena själva får utforma sin organisation i den omfattning de vill. Det kan lika gärna innebära att det får ligga kvar, precis som det ser ut i dag. Rektorn vid Lunds universitet har till exempel sagt: Man måste ju inte göra några stora och snabba förändringar. Vi har ju också frihet att tills vidare behålla det nuvarande systemet.
Det är vad jag kallar frihet.
Varje högskola kan framdeles själv utforma sina lärarkategorier och karriärstegar. Det här ser Sveriges universitetslärarförbund som en stor utmaning för sina fackliga representanter, men i likhet med rektorn för Göteborgs universitet förutsätter man att detta i framtiden kommer att lösas på nationell nivå av lärosätena själva. Det är också regeringens uppfattning.
Att anställa undervisande och forskande personal är en av de mest strategiska frågorna för ett lärosäte. I dag kan det vara mycket sinksamt. Det talas om att ett enda anställningsförfarande kan ha handläggningstider på över ett år. Det är naturligtvis orimligt. Redan i dag garanterar de regelverk som används vid andra statliga anställningar såväl rättssäkerhet som offentlig insyn varför lättnader på det här området måste kunna genomföras också vid universitet och högskolor. Vissa undantag för anställningar kommer dock att finnas också i fortsättningen. Bland annat kommer kallelseförfarande och sakkunnigförfarande att finnas kvar då det gäller bland annat tillsättande av professurer. Det är en förutsättning för att man snabbt ska få attraktiv forskare på plats. Utöver det jag nämnt kommer lättnader i återrapporteringskrav från förordningar och regleringsbrev.
En konsekvens av den minskade politiska detaljstyrningen blir att kravet på relevanta uppföljningar skärps och att universitets och högskolors eget ansvar ökar markant. Men det är ett ansvar som lärosätena signalerat att de vill ta och är redo att ta. Detta förslag passar som hand i handske in i de reformer som hittills genomförts under mandatperioden, inte minst i det kvalitetssäkringssystemet som vi debatterade för 14 dagar sedan.
Jag sade inledningsvis att ökad frihet är en förutsättning för ökad kvalitet. Det var syftet 1993 och det är syftet i dag. Det finns också ett antal studier som visar på sambanden mellan ökad frihet och ökad kvalitet. Globaliseringsrådet lyfter fram det i sin slutrapport, OECD gör det också och i en belgisk rapport pekas det på att satsningar på universitetssystemen i Europa blir betydligt effektivare om de kombineras med ökad autonomi. Det är något som också hörsammats internationellt och trenden är tydlig såväl i Norden som i övriga Europa.
När Tarschys stora utredning om självständiga lärosäten presenterades uttryckte sig talespersonerna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet i positiva ordalag. Man trodde att det fanns en poäng med minskad detaljreglering. Då var det bara Vänsterpartiet som var negativt. I dag har De rödgröna samlat sig i en gemensam och kritisk motion. De påstår förvisso att de är för en minskad detaljreglering av verksamhet och organisation vid universitet och högskolor. Tro det den som vill. De hittar alltid någon abrovink som gör att de inte kan ställa sig bakom förslagen. Den här gången hävdar de att såväl rättssäkerheten som kvaliteten i utbildning och forskning riskeras, trots att det i förslaget slås fast att just de frågorna ska regleras. Jag beklagar att vi inte kan ha en samsyn på detta viktiga område, men tycker samtidigt att det är bra att det tydligt framgår för alla intresserade att oppositionen återigen lämnar walkover på högskoleområdet. Återkom med ett nytt förslag, och gå hem och gör om är deras melodi. Jag tror inte att man vill vara med och utveckla universitet och högskolor.
Fru talman! Tvärtemot De rödgröna menar jag att det förslag som vi ska rösta om i dag är ett möjligheternas förslag, ett frihetens förslag. Vi i Alliansen ger åter lärosätena möjlighet att i högre grad fokusera på sina huvuduppgifter utbildning, forskning och samverkan. Det finns också många som ser framtiden an med en positiv grundton. Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet, skrev nyligen i sitt rektorsbrev: Jag är ändå övertygad om att de nya förutsättningarna gagnar våra möjligheter att själva utforma ett universitet som även i fortsättningen levererar forskning och utbildning av hög klass. Låt oss se autonomin som en möjlighet att utveckla vårt universitet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)