Fru talman! Jag sade i min inledning att detta blir en liten lek med ord. Säger man ordet "frihet" tillräckligt många gånger har man vunnit debatten, eller också har man sagt ett annat ord, och sedan ska vi upprepa det för varandra.
Jag skulle vilja tränga in lite grann bakom dessa begrepp. Jag tror att det fanns och fortfarande finns en stor enighet om att universitet och högskolor behöver en ökad frihet. Jag tror att av alla detaljförslag som indirekt finns i dessa förslag tror jag att nio av tio förslag rent generellt är sådana som oppositionen inte har några invändningar mot. Det är inte ett problem.
Men på ett antal punkter har jag svårt att förstå logiken i regeringens förslag. Om man nu menar allvar med att man vill ha kvalitetsuppföljning från statens sida ser man remissynpunkterna från både Högskoleverket och Överklagandenämnden, som hittills har jobbat med frågorna, där det sägs att detta inte är så bra utformade regler. Det kan man fundera på lite grann.
Jag ska ta ett konkret exempel. På skolområdet är vi rörande överens här i salen om att vi ska ha duktiga lärare. Vi ska ställa tuffare krav på lärarnas kompetens i skolan. Vi ska ha auktorisation och så vidare nu som en väg framåt. Vi talar om AT-tjänstgöring för att verkligen visa att lärarna kan sitt jobb. Det gäller för skolan, för det är den viktigaste frågan.
Samma dag som regeringen ställer högre krav på läraranställningar i skolan läggs ett förslag fram som helt tar bort kravet på kvalitet när det gäller universitetslärare som anställs. Hur går logiken ihop? Man ska ställa tuffare krav i skolan men inte ställa krav på pedagogisk skicklighet för universitetslärare?