Fru talman! Jag tycker för min del när jag har läst
svaret och funderat över det att det är ett bra svar. Det
är också ett engagerat svar, och det är positivt. Jag
tror att vi alla känner starkt för de människor som har
drabbats av det som har hänt på Hallandsåsen. Det
vore väldigt konstigt annars.
Det som har hänt visar om något att det är dags att
ta miljöfrågorna på allvar, och att också människor i
allmänhet tar miljöfrågorna på allvar. Det är inte bara
fråga om uppenbara skador utan det är också, som
många talare här har varit inne på, fråga om den oro
som människor känner. Den är lika allvarlig den.
Jag tror att vi har lärt oss en läxa. Det är ett
mycket åskådligt fall. Det är också ett fall där man
tydligt ser att försiktigthetsprincipen inte omsätts i
praktiken i svensk miljöhantering. Det är anmärk-
ningsvärt att tätningsmassan inte har varit bättre un-
dersökt innan den använts, även om den nog är gans-
ka klart att bygget vid Hallandsåsen är ett väldigt
unikt projekt.
Det tycks vara - även om man läser miljöminis-
terns svar - som att man inte har levt upp till kemika-
lielagen. Det är bristfälliga miljökonsekvensbeskriv-
ningar. Miljöministern talar om att järnvägslagen inte
trädde i kraft förrän den 1 februari 1996. Det spelar
egentligen ingen roll. Miljökonsekvensbeskrivningar
har funnits i det svenska samhället i åtminstone tio år
om inte längre. Det har inte bara med lagstiftning att
göra. Det har med intresse och mognad att göra. Det
är anmärkningsvärt att Banverket har varit så senfär-
digt.
Jag hoppas verkligen att det som nu händer på
Hallandsåsen leder till en radikalt förändrad attityd.
Jag tror inte som Birger Schlaug att det bara är lag-
stiftning som löser problemen. Det krävs faktiskt att
det finns litet moral hos människorna för att leva efter
de lagar vi har. Man måste känna invärtes vad som är
rätt och vad som är fel. Det har man uppenbarligen
inte gjort i det här fallet, och det är inte det enda fal-
let.
Vi kommer aldrig att lösa Sveriges alla problem
med lagstiftning. Det går inte. Det måste finnas någon
annan ledstjärna också. Samtidigt måste vi tillåta oss
litet eftertanke. De som nu hastigt och lustigt uttalar
sig för att bygget skall stoppas permanent visar inte
det. Det måste till litet reflexion över vad järnvägen
kan spela för roll också i miljöpolitiken.
Jag har just kommit hem från en klimatkonferens i
Bonn tillsammans med miljöparlamentariker i organi-
sationen Globe EU. Där var vetenskapsmän, affärs-
folk, representanter för det civila samhället, politiker
och frivilligorganisationer. Hela Europa var represen-
terat. Alla var ense om vilken oerhört stor vikt klimat-
frågan har och vilken stark oro man känner inför den.
Det är helt enkelt en fråga om överlevnad på jorden.
I det sammanhanget är faktiskt växthusgaserna
och koldioxidutsläppen mycket viktiga. Här kan järn-
vägen spela en central roll, även i Sverige. Skall vi få
ett bra järnvägssystem i Sverige måste vi ha järnvägar
av toppklass som kan ge höga hastigheter. Därför
måste vi också bygga tunnlar i vissa fall.
Man kan tvista om hur stora koldioxidutsläppen
från järnvägstrafiken är, och det har man gjort i tid-
ningarna. Men otvetydigt spelar järnvägen en stor roll
i sammanhanget.
Jag anser att det vore fel att nu gå ut med budska-
pet att tunnelbygget skall stoppas. I stället skall vi
naturligtvis försöka lösa miljöproblemet. Det har
också visat sig att det finns lösningar, exempelvis
lining. Det är ett fint ord som jag slog upp i mitt eng-
elska lexikon, och det betyder inklädnad eller foder.
Det tycker jag är bättre ord, därför att man då begri-
per vad det är frågan om. Varför inte använda den
metoden? Det tycks vara möjligt att lösa problemet på
det sättet.
Jag förutsätter att miljöministern vill arbeta för en
lösning som innebär att tunneln kan bli kvar och att
miljöproblemen löses.