Fru talman! Sten Östlund blickade i backspegeln -
och det tror jag också är bra att göra - och talade om
hur de socialdemokratiska kommittédirektiven såg ut
och att de skulle gälla de grundläggande principerna.
Det hade ju hänt så mycket på arbetsmarknaden, in-
ternationella förändringar och annat. På den punkten
har jag inte någon annan mening än att det var rimligt
att också detta kunde vägas in.
Han talade vackert om att det var viktigt att säkra
demokratiska arbetsformer och inflytande för lönta-
garna. Helt rätt. Men förmodligen tänkte inte Sten
Östlund på de kontorister vid skrivbyråer som under
många år jagades av juristerna i skydd av en social-
demokratisk regering. Med deras inflytande var det
minsann inte så noga.
Fastmer släppte dåvarande regeringen fram head-
hunterverksamhet t.o.m. inom departementens egna
lokaler. Det var framför allt den arbetsmarknad där
pojkar klädda i kritstrecksrandiga kostymer fanns. Där
var man med och raserade monopol och öppnade för
reformer.
Sedan återkommer Sten Östlund till tesen att det
den tidigare regeringen gjorde och det som nu gäller
är ett beställningsverk av SAF. Därefter räknar han
upp vad man hade i sin katalog. Det var att ta bort
monopol. Ja visst. Men är Sten Östlund inne på att vi
skall återinföra det? Det kan väl inte var möjligt.
Han säger också att SAF vill att man skall lindra
skadestånd för småföretagare. Ja, det var faktiskt så
att småföretagare för en enkel förseelse, som kanske i
realiteten var mindre än något en löntagare kunde
åstadkomma på sin arbetsplats, fick ungefär 150
gånger större skadestånd. När man ser på en sådan
verklighet inser man att det inte är rimligt, men detta
försvarade Sten Östlund och hans partikamrater under
många år.
Därför klingar talet om att framför allt mittenpar-
tierna eller Folkpartiet skulle ha bönhört kraven i
SAF-katalogen ganska ihåligt här i salen. Rubrikmäs-
sigt finns det mycket som vi har ställt upp på, men
innehållet har fått en utformning som har gjort att
också Svenska arbetsgivareföreningen klagar över hur
litet det blev av riksdagens beslut.
Jag tror inte att man kan ha den felsynen att man
skall stå på den ena eller den andra sidan. För oss
politiker gäller det att hitta balanspunkten, att avväga
de två partsintressen som har funnits och som alltid
kommer att finnas på arbetsmarknaden.