Herr talman! Kent Olsson beskrev i inledningen
av den här debatten vad det betänkande handlar om
som vi nu behandlar. Det finns ingen anledning att
upprepa det. Så långt är vi i varje fall överens. Sedan
är det litet klenare ställt med samstämmigheten.
Vi föreslår nu att lagstiftningen återställs i lagen
om anställningsskydd och medbestämmandelagen i
huvudsak till de regler som gällde fram till hösten
1993, då operation tillbakarullning - som inleddes av
den nytillträdda borgerliga regeringen hösten 1991 -
resulterade i ändringar där vi nu föreslår ett återstäl-
lande.
Elver Jonsson har gett en historisk beskrivning.
Han gick mycket förtjänstfullt långt tillbaka i tiden.
Jag skulle vilja ägna mig litet grand åt historieskriv-
ning om vad som hände på 1990-talet till att börja
med.
Sommaren 1991 hade den dåvarande socialdemo-
kratiska regeringen antagit direktiv till en översyn av
den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Syftet med översynen var att analysera erfarenhe-
terna av 1970-talets arbetsrättsreformer, beakta de
förändringar som sedan dess skett i arbetsliv och
samhälle jämte den internationalisering som sker samt
föreslå förändringar för framtiden.
Målsättningen skulle vara ett fortsatt demokratiskt
arbetsliv med ett verkligt inflytande för löntagarna
och deras fackliga organisationer. En övergripande
ambition var att finna regler som stimulerar till att
kollektivavtal träffas om ett konkret och decentralise-
rat inflytande för löntagarna.
Beträffande lagen om anställningsskydd, LAS,
framhölls i direktiven att det var angeläget att befästa
lagens grundläggande principer, om behov av detta
visade sig finnas.
Så långt de socialdemokratiska direktiven för den
arbetsrättsliga utredningen.
Efter valet och regeringsskiftet hösten 1991 lades
kursen helt om för inriktningen av det arbetsrättsliga
arbetet.
SAF:s program för 90-talet, Marknad och mång-
fald, syntes bli förebilden för utredningsarbetet.
Punktvis kan kraven i utredningen sammanfattas
enligt följande:
Avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet.
Tillåt fri uthyrning av arbetskraft.
Ta bort förbudet mot blockad mot egenföretagare.
Upphäv medbestämmandelagens möjligheter till
vetorätt vid anlitande av entreprenörer eller inhyrd
arbetskraft.
Lindra de arbetsrättsliga skadestånden för arbets-
givarna och skärp dem för arbetstagarna.
Gör möjligheterna till provanställning och an-
ställning för arbetstoppar vidare.
Ge arbetsgivarna rätt att i högre grad bestämma
vilka som skall vara kvar i företagen vid arbets-
brist.
Gör det lättare att säga upp misshagliga anställda.
Låt fler arbetstagare betraktas som egenföretagare.
För dessa skulle då inte den arbetsrättsliga lag-
stiftningen gälla.
Ge de arbetslösa "incitament" att ta även lågt
betalda arbeten genom att sänka ersättningarna vid
arbetslöshet.
Detta var en kort sammanfattning av SAF:s pro-
gram för 90-talet Marknad och mångfald. Det är inget
fel att en intresseorganisation har sådana här program
- det har LO, och det skall naturligtvis SAF ha sin
fulla frihet att ta.
Men, fru talman, sällan har väl en intresseorgani-
sation så snabbt blivit bönhörd så till den milda grad
som i det följande utrednings- och lagstiftningsarbe-
tet. Det gäller inte bara på arbetsrättens område, men
det är detta område som vi debatterar i dag.
För alla som följt utvecklingen 1991-1994 känns
vartenda ett av dessa krav igen, inte minst från riks-
dagsarbetet.
Tyvärr togs liten hänsyn till arbetsgivarnas mot-
parter. Argumenten från löntagarnas företrädare om
behovet av rimlig trygghet i anställningen och fackens
möjligheter att företräda och tillvarata de anställdas
intressen gick så att säga inte hem under de tre bor-
gerliga regeringsåren.
Detta skedde samtidigt som landet drabbades av
den värsta arbetslöshetskrisen sedan 1930-talet. Mas-
sor av löntagare fick lämna sina arbeten och arbets-
platser. Det var alltså inget större problem att säga
upp folk. Det är det inte enligt svensk lagstiftning, om
det råder arbetsbrist.
När vi genom arbetslösheten gick in i en depres-
sionsfas ändrades dessutom lagstiftningen så att det
blev lättare att göra uppsägningar och svårare för
facken att företräda de anställda. Argumentet var att
detta skulle skapa fler arbetstillfällen.
I den debatt som har förts här i kammaren i dag
har jag inte fått ett enda konkret bevis på att ändring-
en av provanställningen och möjligheten att skilja ut
vissa arbetstagare vid turordningskretsar har gett ett
enda nytt jobb. I stället var förslagen i det läge som
rådde ett försök att bota det onda med det onda självt.
Vad vi nu har att ta ställning till är vissa föränd-
ringar i de viktigaste lagarna på området, LAS och
MBL. Vi föreslår att lagen i allt väsentligt skall åter-
ställas till vad som gällde före den 1 januari 1994.
Med detta markerar vi att de förändringar i arbetsrät-
ten som kan vara motiverade skall kunna diskuteras
och behandlas i det fortsatta arbetet på området, som
vi avser att inleda från likställda utgångspunkter.
Vi menar att det inte finns någon anledning att
parterna på arbetsmarknaden, som nu erbjuds ett av-
görande ansvar för det fortsatta utredningsarbetet och
utvecklingen på området, skall ges andra utgångs-
punkter för arbetet i förhållande till det som gällde
under nära 20 år från 70-talets början till ingången av
innevarande år. Det är därför vi nu vill återställa de
ändringar den borgerliga regeringen genomförde som
en del av beställningsverket från tunga arbetsgivaror-
ganisationer. De genomfördes i uppenbar konflikt
med löntagarnas och löntagarorganisationernas upp-
fattningar.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan i denna del och avslag på reser-
vationerna i anslutning till denna.
I den andra delen av betänkandet läggs nu förslag
fram till riksdagen med anledning av en proposition
om det s.k. överlåtelsedirektivet och vad som med
hänsyn till ett annat EU-direktiv skall gälla vid kol-
lektiva uppsägningar. Det senare har inte föranlett
några skiljaktiga meningar. Om överlåtelsedirektiven
har vi däremot litet skilda uppfattningar.
Överlåtelsedirektivet innebär att rättigheter och
skyldigheter på grund av anställningsavtal eller an-
ställningsförhållanden, som gäller vid överlåtelsen av
en verksamhet, automatiskt skall övergå till förvärva-
ren. Det behöver inte föreligga ett direkt rättsligt
samband mellan den överlåtande och den övertagande
arbetsgivaren, vilket innebär att skyddet kan gälla
även vid byte av entreprenör.
I dag föreligger viss företrädesrätt, men det har
som grundläggande förutsättning att det föreligger ett
rättsligt samband mellan den tidigare och den nya
arbetsgivaren. Något egentligt skydd för anställ-
ningsvillkoren föreligger inte.
Till några delar som också har debatterats här går
regeringens förslag längre än vad direktiven föreskri-
ver eller troligen föreskriver, då direktiven i vissa fall
är ganska oklara.
När det gäller sjögående fartyg föreslås att lagen
skall gälla även i detta fall, vilket inte krävs enligt
direktivet. Flera av EU-länderna tillämpar ändå lagen
även på detta område. I denna fråga föreligger en
reservation.
Men vi anser inte att det framförts så avgörande
skäl att det finns anledning att frångå det principiella
synsättet, att det ligger ett värde i att så långt det är
möjligt ha en generell lagstiftning på svensk arbets-
marknad. Det finns också, som utvecklats i utskottets
betänkande, skäl att i detta sammanhang understryka
att lagen omfattar övergång av verksamheter.
I en annan gemensam reservation från de borgerli-
ga partierna anmäls en avvikande uppfattning vad
gäller tillämpningen av överlåtarens kollektivavtal.
Som framgår av betänkandet föreslås inte att avtalet
som sådant skall övergå till det övertagande företa-
gandet men väl villkoren i detta under en övergångstid
om högst ett år. Tiden kan dock blir kortare, om det
efter överlåtelsen tecknas ett nytt kollektivavtal för de
anställda i det övertagande företaget. Då är det detta
kollektivavtal som gäller. Direktiven synes inte vara
helt klara, vilket också framgår av de olika uppfatt-
ningar som framförts i utredningen och av remissin-
stanserna.
Det finns också skäl att understryka vad som sägs
i propositionen, s. 56, om den s.k. konkurrensen som
går ut på att lägga ut arbete på entreprenad men där
det enda konkurrensmedlet synes vara att arbetstagar-
na får sämre löne- och anställningsvillkor från den
ena dagen till den andra. Vi vill att detta skall kunna
regleras. Detta skall inte kunna ske om kammaren
beslutar enligt utskottets förslag.
Det förslag som regeringen stannat för och som
utskottet antagit ger ett visst skydd under en över-
gångstid om maximalt ett år.Skulle reservanternas
förslag vinna bifall gäller skyddet paradoxalt nog bara
om det saknas kollektivavtal i det övertagande företa-
get. Då gäller skyddet. Men nu föreslår vi mer.
Moderaterna i utskottet vill inte att lagen skall till-
lämpas på offentlig verksamhet. Det råder vissa
oklarheter om hur långt direktiven går på området.
Men utskottet delar regeringens uppfattning att lagen
skall gälla.
De vill heller inte att lagen skall ge företrädesrätt
vid konkurs. Det äger sin riktighet att direktivet inte
går ända fram i den frågan. Men i gällande rätt i Sve-
rige har löntagarna företräde till ny anställning i ett
företag som rekonstrueras efter en konkurs. Det mo-
derata förslaget skulle alltså försämra rättsläget för
löntagarna, vilket utskottet i övrigt inte tycker sig
behöva acceptera.
Med det anförda, fru talman, yrkar jag avslag på
samtliga reservationer till det här betänkandet och
bifall till utskottets hemställan.